Självskadande

Tankar/känslor / Beroende, Blogg, Borderline, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, Mentalisering, Mentaliseringskollaps, Missbruk, Positivaklubben, Separationsångest, Självskadebeteende / Permalink / 0
Jag hade nog egentligen velat skriva något positivt efter det där långa inlägget om mina diagnoser och allt hemskt som de medför. Jag sitter på Espresso house igen. Fortfarande sjuk och otroligt hängig. Men jag ligger i soffan hela dagarna längre. Mina ögon gör ont när jag tittar på en skärm för länge så jag kan inte se på film så mycket som jag skulle vilja, inte titta på instagram, inte skriva på boken eller i bloggen. Men lite måste jag unna mig själv att skriva. Annars står jag inte ut. Jag vågar inte skriva på boken i det här skedet. Har fastnat lite. Inte alltför mycket. Men lite grann. Det idéer jag haft har visat sig vara lite för lite för att täcka en hel bok. Man hinner inte lära känna karaktärerna särskilt väl innan saker börjar hända och rätt som det är tar historien slut. Så jag måste fundera lite mer kring vad som skulle kunna hända mellan nyckelscenerna. 
 
Så jag skriver lite här. Har svårt att fokusera blicken. Jag skulle vilja skriva lite om självskadande. Jag skar mig själv igår. Jag gjorde det för två månader sen. Och jag gjorde det under mer eller mindre hela tonåren. Jag är tjugofem år nu. Så jag har haft ett gansa långt uppehåll. När jag trappade upp på medicinen (som nu är stabil och får mig att må bättre) så fick jag biverkningar i form av värre ångest än jag hade innan. En dag stod jag inte ut och skar mig i ena armen. Lite grann, ganska ytligt. Det läkte på en vecka eller två och syns inte längre. Och även fast jag mår bättre nu så fick jag mersmak. Återigen vill jag likna det vid alkoholism. En gång nykter aldrig nykter? Det fungerar inte så. En gång alkoholist, alltid alkoholist så länge du inte passar dig och håller dig långt borta från saker som gör dig frestad. Det spelar ingen roll hur länge jag varit nykter från självskadandet. Impulserna kommer ibland. Längtan och önskan finns. Och det gäller att slå bort den.
 
Jag rispade lite lätt på armen för två månader sen som sagt. Samma kväll gick jag in på nätet och sökte upp bilder på självskadande. Uppskurna armar. Blödande sår. Armar täckta av gamla ärr. Jag skrev ett inlägg på instagram för en vecka sen eller kanske bara ett par dagar sen? Jag minns inte. Jag skrev om hur stolt jag var över att jag kunnat titta på alla dessa bilder och hur bra jag klarat av att tackla mina destruktiva impulser efter att ha börjat följa säkert tio olika profiler som öppet delar med sig av sitt psykiska lidande och effekterna av det. Jag sitter flera timmar i sträck varje dag och läser, tittar på bilder, minns mitt förflutna och kämpar mot impulserna. Jag vet inte varför jag skrev som jag skrev. Jag trodde på det där och då. Men borderline ni vet? Ena stunden är allt superbra. I nästa stund. Kompakt mörker och panik.
 
Igår var det inte bara ett rispande med några droppar här och var på en liten del av armen. Det här blödde en hel del. Överallt. På båda armarna. Baksida, framsida. Från handlederna upp till axlarna. Och jag tog bilder, flera stycken. Och jag har hunnit noga observa både armar och bilder vid flera tillfällen. Tittar och tittar, försöker avgöra vilka sår som är bäst/djupast. Värderar och dömer mig själv efter min prestation. Jag kan inte sluta. Jag skulle vilja säga att jag inte vet varför jag gjorde det. Känslan är stark. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag håller på med. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Hjälp mig.
 
Men sanningen är att jag vet. Jag bara orkar inte tänka på det. Men jag ska försöka mentalisera detta lite här i inlägget. Först vill jag dock säga att ingen borde ta på sig någon skuld för detta. Jag vet vilka mina triggers är. Jag vet att jag borde hållit mig borta från fylleplatser med glasbitar på marken. Jag vet att jag inte borde söka upp bilder på blödande armar. Inte läsa bloggar eller följa instagram-konton där folk skriver om sina destruktiva liv och sina självskadebeteenden. Felet är mitt och bara mitt. Jag har själv beslutsångest inför huruvida jag borde dölja mina sår nu. Bära långärmat till såren har läkt. För att det kan trigga andra människor som mår dåligt. För att det är osmakligt. Men samtidigt får jag snabbt stark ångest när temperaturen är bara lite för hög. Och det måste också prioriteras för att undvika panikattacker och ytterligare risk för mer självskadande. Och samtidigt som det är triggande för en del personer så är det också väldigt bra att skriva öppet om hur det är att må dåligt i min mening. Det är jobbigt. För den som är drabbad. Och för dem som läser och hör den drabbades berättelser. Man vill gärna blunda. Men ju mer vi pratar om det, ju mer vi lyssnar på varandra. Desto mindre känsligt tror jag att det blir. Och desto bättre kommer samhället i stort att fungera. Genom transparens och förståelse.
 
Dessutom. Om inte instagram hade triggat igång mig. Då hade något annat gjort det. Har jag väl blivit besatt så hittar jag sätt att tillfredställa mina sjuka behov. Tidigare i tonåren handlade det mer om att läsa på om olika diagnoser på wikipedia till exempel. Eller att titta på filmer/läsa böcker innehållandes karaktärer som lever destruktiva liv. Så med det sagt. Ingen behöver ha dåligt samvete. Det är som det är. Och det hade antagligen inte gått att hindra ändå. Fortsätt skriva och dela med er ni som vill göra det.
 
TIll mentaliseringen av vad som hänt. Usch, jag tycker verkligen inte om den här delen. Den tvingar mig att verkligen arbeta mot min vilja. Mot de sjuka tankarna. Men det är också mentaliseringen som räddar mig från att gå för långt. Varför blev det som det bev igår? Detta är bara mina gissningar, men ingen kan ge några exakta svar.
 
Så. Okej. Fy fan. Nu gör jag det. Först och främst. Jag vill verkligen ha barn. Och helst snart. Jag vill vidare vara en bra förebild för mitt barn. Den självbild som jag vill att mitt barn ska ha måste också jag arbeta för att själv få. Om jag kan älska mig själv så kan jag lära mitt barn att också göra det. Samtidigt är suget så starkt efter att få skära. Slutsatsen i mitt huvud blir att jag måste ta chansen nu. Innan det är för sent. För jag kommer inte kunna göra det sen. Jag får inte göra det sen.
 
Jag skäms och har gjort det länge över att jag har så få ärr och att de är så svåra att se. Ingen kan titta på mig och se hur dåligt jag mått och fortfarande gör. Jag blir avundsjuk när jag ser folk med tydliga ärr över hela armarna. Jag vill göra om det och göra det rätt den här gången. Skära mer, skära djupare. Se till att få de där ärren jag så gärna vill ha. För att bli sedd och förstådd.
 
Jag har nyligen och ganska abrupt avslutat kontakten med två sjukgymnaster jag träffat regelbundet under en tid plus min läkare som jag träffat under ett års tid. Och igår var sista gången jag träffade mina terapeut innan hon går på semester i en månad. Jag känner mig ganska likgiltig egentligen. Jag bryr mig inte. Det är som det är, jag hade inte kunnat ändra på det ändå. Jag kände mig något sånär likgiltig när min älskade mormor dog också. Jag förstod att jag borde vara ledsen när det hände. Och jag försökte vara det. Jag har tänkt mycket på henne sen dess. Och samma med dessa vårdkontakter. Men jag har inte gråtit, inte kämpat emot, nästan inte reagerat alls. Jag har fortsatt som vanligt. Även om jag berättat för folk ibland att jag sörjt mycket. Jag har överdrivit det rätt starkt.
 
Jag har många gånger fått frågan om jag har problem med separationsångest. Ni kan förstå här varför jag nekat och sagt att jag inte alls har problem med det. Därmed har ju misstankarna om borderline lagts ner. Jag känner förvisso inte mycket alls inför relationer som avslutas. Men sanningen är att jag rent logiskt vet att det påverkar mig. När jag tror att det finns en risk för att bli lämnad eller övergiven. Då reagerar jag väldigt starkt genom att vilja vara den som lämnar först eller se till att jag mår så pass dåligt att det inte blir möjlgit att lämna mig ensam. Men när det är ett faktum att det är slut. Vi kommer inte träffas igen. Så blir jag likgiltig.
 
Det var ett par saker som min terapeut sa igår under det sista samtalet. Jag berättade för henne om den besatthet jag känt på den sista tiden inför självskadande. Och jag berättade stolt att jag än så länge kunnat stå emot alla impulser. Och hon svarade först lite oroligt om jag kände att det fanns en risk för att det skulle kunna hända. Jag nekade varpå hon sa något om att det som tur är en bit mellan tanken och handlandet. Där vände allt för mig. Ett gammalt mönster gick igång inombords. Så du säger att jag är för svag för att våga gå till handling? Du tror inte att jag skulle klara det, är det vad du säger? Inget som jag sa högt.
 
Hon berättade också att hon såg det som ett självskadebeteende i sig att jag är så besatt av att titta på dessa bilder och läsa texter om det. Att det är ett lidande jag orsakar mig själv. Där blev jag ännu mer uppjagad. Är det så lågt jag sjunkit? Är detta mitt självskadande nu? Att titta på bilder och läsa texter? Har jag blivit så svag och vek? Det räcker ju inte på långa vägar. Det är ingenting i relation till vad andra gör och vad jag gjort tidigare. Resterande tid av vår samtalstimme höll jag tyst. Taggade och eldade upp mig själv inför att vad jag ville göra mot mig själv. Rädd för att jag skulle tappa modet. Bad om att få gå samma minut vår timme tog slut. Normalt brukar vi dra över tiden med tjugo minuter.
 
Skyndade mig iväg till platsen där jag skar mig sist. Fortsatte att jaga upp mig själv på vägen dit av rädsla för att misslyckas när jag väl kommit fram. Rädd för att vara en vek och svag jävel som inte ens kan skära sig själv ordentligt så det blir ärr av det som aldrig försvinner. Jag tittade ner i marken hela vägen och letade efter vassa saker. Kände mig halvt paranoid i rädsla för att folk redan visste vad jag tänkt göra och städat undan alla vassa objekt i hela stan eller kanske världen? Bara för att kunna hånskratta åt mig och mitt misslyckande sen.
 
Väl där fanns det dock som vanligt krossat glas överallt. Jag laddade och höll andan av rädsla. Hur går jag till väga nu igen? Testade en gång. Lite ont, lite läskigt. Men inte alltför farligt. Drivet att genomföra det var starkare. Jag skar igen och igen och igen. Försökte lära mig hur jag skulle optimera tekniken för att göra som mest skada.
Inte för snabbt, inte för långsamt. Hitta rätt vinkel på glasbiten. Andas. Titta inte bort. Behåll kontroll och koncentration. Men bli inte för lugn.
 
Jag hade inte tänkt skära så mycket. Men jag blev besviken på mig själv om och om igen. Det var inte tillräckligt djupt. Jag kände mig inte tillräckligt stark, jag skämdes över min rädsla inför smärtan. Besviken över hur otillräckliga skadorna var. När armarna var täckta så gav jag upp. Jag är än idag besviken och arg på mig själv. Jag har fått mersmak, risken är stor nu att jag faller tillbaka på riktigt. Jag tänker på det konstant. Vill att såren ska börja läka lite och kännas mindre ömma. Så att jag kan ge det ett nytt försök och göra det på riktigt den här gången. Vara starkare. Göra det bättre. Djupare. Mer bestämt. Mindre rädsla.
 
Jag vet att jag inte borde. Men jag vet inte hur jag ska kunna uppbåda motivationen, viljan. Den starkaste viljan tar över. Och det är att få göra om det. Så snart som möjligt. Så här fungerar ett missbruk. Så här fungerar ett beroende. Efter många års nykterhet. Ett glas, ett skjut, ett drag med rakbladet. Rädslan för att falla tillbaka kommer. Men du har kontroll. Du är stark. Men så händer det igen. Och igen. Och igen. Du tänker att du kan sluta när du vill. Bara lite till sen är du färdig. Lite till och lite mera.
Till top