Positiva saker och negativa saker

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Borderline, Inläggning, Psynligt, Sjukhus, Självskadande, Självskadebeteende / Permalink / 0
Jag utfördar en TRIGGERVARNING igen.
 
Jag tog en Zyprexa direkt när jag vaknade idag för att förebygga bättre. Det verkar ha fungerat. Det brukar ge bättre effekt har jag märkt att ta en ångestdämpande tablett innan ångesten hinner få full styrka. Har den väl fått det behöver jag en mycket högre dos för att få någon effekt alls. Jag har dock fortfarande ångest och självskadetankar och planer. Men jag kan höja mig lite över det och tänka lättare. Inte helt förlorad. När jag tänker på de vansinniga planerna jag skrev om igår så inser jag att jag haft många tillfällen att dra till med sådana drastiska manövrar under dagarna som gått. Trots det har jag inte gjort det. Och jag har varit öppen och berättat (om än motvilligt) för min pojkvän och planerar att berätta allt för den nya läkaren idag. För att jag vill verkligen inte göra det. Jag är rädd. Rädsla för att skada sig själv är bra. Det är naturligt och innebär att jag trots allt inte har tappat alla spärrar. Även om det känns mindre läskigt än vad det brukade och ska göra.
 
Så, lite positiva grejer idag. Jag tänker att om de här planerna fortsätter att härbärgera min kropp så måste jag lägga in mig igen. Men det tar emot alldeles för mycket att tänka på avdelningen som jag fick kämpa för att bli utskriven från sist. Jag har fortfarande svårt att tänka på vad som hände utan att bli ordentligt arg. Jag har verkligen fastnat nu för det här med bipolaritet också. Jag inte vet inte riktigt varför det fastnat just den här gången. Kanske för att jag mår extra dåligt. Jag brukar väldigt lätt fastna i allt möjligt som råkar flyga förbi inuti mig. Och så sitter det där under en period, ett par veckor eller månader oftast. Ibland år. Det blir sällan extremt som en fobi. Utan mer som ett tvång. Om jag inte får utföra tvånget så får jag stark ångest, bryter ihop om jag har en dålig dag. Att gå i takt med den som går närmast mig (blir väldigt jobbigt om jag två eller fler personer lika nära och de inte går i takt). Att dra loss mina sårskorpor. Att diska på ett specifikt sätt (och att alla andra då också måste diska på mitt sätt, vilket de aldrig gör). Eller att jag bara på torka händerna på vissa delar av handduken.
 
Jag vet inte om jag faktiskt är kapabel till att genomföra de planer jag har i huvudet. De är visserligen en stark röst. Men jag har inte gjort något så dramatiskt på väldigt många år. Om jag ska tänka helt realistiskt så kommer jag trots allt ändå inte skära så djupt som jag tänker mig i huvudet. Det skulle behövas flera tillfällen att bygga upp det. Om jag någonsin ens skulle komma upp i det modet som skulle krävas för att blöda ihjäl. Ursäkta mitt rakt-på-sak-språk.
 
Jag fick en idé i varje fall om att man kanske kan be om att få bli inlagd på ett annat sjukhus någon annanstans? Eller en annan avdelning kanske. Jag vet inte. Men det skulle verkligen underlätta för mig. Efter de läkarsamtalen jag hade sista dagen där kände jag att det spelar ingen roll hur dåligt jag mår. Jag kommer må mycket bättre var jag än är, så länge det inte är där.
 
Om jag skulle göra en liten sammanfattning av vad som hände skulle det kanske låta såhär: Läkaren och specifikt en person i personalen som jag större delen av tiden ändå tyckt om. (Jag hade en liten händelse sist jag var inlagd innan detta för lite mer än ett år sen. Jag vägrade bli inlagd men blev det ändå. Jag tolkade det alltså som tvång. Jag vägrade ta emot tabletter och var allmänt ledsen och grinig på avdelningen. Den här skötaren sade då åt mig att om jag inte ville ta emot hjälp så kunde jag ju åka hem igen. Tydligen var jag inte där på tvång. Åkte hem direkt med självmordsplaner som de kände till, samma dag.)
 
Läkaren började samtalet med att säga att jag måste anstränga mig mer för att hantera min ångest. Något som kändes som en käftsmäll. Jag gör så gott jag kan, svarade jag. Hon frågade, jaså hur då? Jag visste inte ens hur jag skulle svara. Jag hade så mycket ångest sedan innan att jag inte kunde tänka ordentligt. Men jag försökte förklara mitt arbete i terapin med mentalisering. Hon verkade inte förstå eller tycka att det var tillräckligt. Hon sa att jag måste "sluta gömma mig" på avdelningen och lära mig att gå ut ensam. Först fem minuter, sedan öka på med fem minuter extra för varje dag.
 
Att få höra att jag sitter och gömmer mig kändes också som en käftsmäll. Jag hade sagt på fredagens samtal att jag helst inte ville gå ut ensam. Och det tog mig enormt med självbehärskning att säga det. För att självskaderösten längtade efter en chans att göra mig illa. Det var ju hela anledningen till att jag var där. Men jag visste också att jag behövde öva på det i sinom tid. Att inte ens få en chans att hålla med om att det behövdes kändes väldigt jobbigt. Hon dömde mig på en gång. Jag började gråta i ångest. Jag kände att läkaren inte förstod mig alls, att hon inte ens ansträngde sig för att lyssna på mig. Ångesten gjorde det ännu svårare för mig att tänka och tala. Här sade hon till mig att "du behöver inte börja gråta, du beter dig som ett barn, uppför dig som den vuxna människa du är". Vem säger ens så till någon som hon dagen innan kallat "näst intill psykotisk i sin ångest".
 
Minns inte ordningsföljden därefter. Men hon tyckte att vi skulle göra ett schema och skriva ner tider för mat, tid för ensam-promenader och tid för att sitta och rita eller göra yoga (saker de visste sedan tidigare inläggninar att jag tyckt om). Först och främst fick jag testa att ha ett sådant schema tidigare, för att få mer rutin. Vilket redan då gav mig mer ångest för att jag hade väldigt svårt att göra en viss sak på en specifik tid. Det gjorde mig stressad och ångestfylld och det blev ännu svårare att göra något alls. Jag försökte förklara det, men de sa att det stod i journalen att jag tyckt om det tidigare? Och då spelade det ingen roll vad jag sa i stunden. De sa att jag inte kunde tänka eller ta några rationella beslut just nu och då måste de bestämma åt mig vad som är bäst.
 
De sa också båda två att jag måste aktivera mig mer inne på avdelningen. Att jag måste sluta ligga i sängen och göra "ingenting". "Du har testat nu ett tag att göra ingenting och det verkar ju inte ha hjälpt, eller hur?" De sa att jag (återigen) sagt vid tidigare inläggningar att det hjälpt mig att sitta och rita, yoga eller ta promenader. Det kan jag hålla med om att jag tidigare sagt. Men saken är att jag är utbränd nu, det var jag inte då. Och det fungerade för att jag själv valde det. Dagarna innan hade personalen försökt uppmuntra mig till att aktivera mig på olika sätt. Och jag följde oftast motvilligt deras uppmuntringar, vilket de förnekade att jag hade gjort. Nedlåtande som satan. Jag hade ritat, yogat och gå ut och promenerat (med sällskap av min pojkvän) varenda dag. Förutom den dagen jag fick för stark medicin och sov i ett och ett halvt dygn. Jag tycker heller inte att det är schysst att använda mina ord emot mig. Om jag sagt en sak tidigare (för över ett år sen till på köpet) behöver inte det betyda att det gäller nu.
 
Jag hade verkligen ansträngt mig under den här inläggningen för att hjälpa mig själv. Ta bra beslut som jag visste skulle hjälpa mig. Lyssna på när jag behövde vila och när jag behövde aktivera mig. Att gå ut enbart med sällskap. Och att långsamt trappa upp med tex en dagspersmission hemma. Som jag bad om och genomförde under helgen. Som slutade i stark ångest, oförmåga att tala och röra på mig. Det tog mig många timmar att ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag var stolt över hur väl jag hanterade inläggningen den här gången jämfört med alla inläggningar jag haft tidigare. Jag överdrev ingenting. Jag tog emot all hjälp jag blev erbjuden utan att kämpa emot. Jag var snäll mot mig själv och gjorde allt jag kunde och som jag kände att jag behövde för att må bättre igen. Men ändå får jag höra att jag inte anstränger mig. Att jag gömmer mig och att jag inte kan ta egna beslut just nu. Att de vet bättre. Och att jag beter mig som ett barn. Jag var inlagd frivilligt. Och jag fick inte bestämma ett skvatt plötsligt. Från klar himmel. Allt hade känts bra fram till dess. Jag fick ingen förvarning alls.
 
Min pojkvän kom dit senare under dagen och jag fick ett läkarsamtal till och begärde att bli utskriven. Läkaren yrkade återigen på att jag inte visste mitt eget bästa och ville inte släppa ut mig. Min pojkvän som också tyckte att läkaren betedde sig helt vanvettigt gick i god för min åsikt och övertygade henne om att det var det bästa. Så jag blev utskriven. Jag kände det som att jag just lyckats tala mig ut ur fängelset. Frihetskänslan var enorm. 
Till top