Personlighetsstörningar

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Depressiv personlighetsstörning, Diagnoser, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, Fobisk personlighetsstörning, Osjälvständig personlighetsstörning, Paranoid personlighetsstörning, Passiv-Aggressiv personlighetsstörning, Personlighetsstörning, Psynligt, Schizotyp personlighetsstörning, Sjuk i huvudet, Tvångsmässig personlighetsstörning, UNS, Våga tala om det / Permalink / 0
Hej hej! Jag sitter här med fjärilar i magen. Nervös med andra ord. Jag nämnde tidigare att jag eventuellt kommer vara med på en museiutställning om psykisk ohälsa. Och att jag ska göra om intervjun. Det kommer ske nästa vecka. Anledningen är att jag lämnat ute väldigt mycket och jag ångrar vad jag sagt och inte sagt. Här på bloggen kan jag skriva relativt fritt. Men när någon frågar i verkligheten hur jag mår eller ber mig berätta om det så låser jag mig helt. Jag har varit realtivt isolerad ett tag som sagt och jag tycker det är rätt så jobbigt att prata med människor. Det har säkerligen med saken att göra. Men jag har kommit på att jag nog också förutsätter att ingen egentligen vill veta. Att ingen vill höra. Här kan jag skriva för att här tvingar jag inte någon att lyssna eller läsa. Folk kan läsa eller låta bli. Och jag behöver inte veta om vem som gör det ena eller det andra. Jag tror att jag i verkligheten inte vill riskera att säga för mycket och sedan bli bortstött. Så jag väljer mina ord väldigt noga och modifierar allt jag säger. Jag vill göra om intervjun för att den ändå ska handla om just psykisk ohälsa. Det är inte en dålig sak att vara öppen där. Och jag vill berätta.
 
Jag har tänkt så otroligt mycket på intervjun och vad jag ska säga. Hur jag ska säga det. Vilka exempel jag ska ta upp. Jag är väldigt dålig på att vara specifik, någon kanske har märkt det. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att måla upp känslor. Men det är ganska abstrakt. Jag har inte så mycket konkreta detaljer att peka på när det gäller symptom och vad som faktiskt är skillnaden mellan en normal känsla och en som gått över styr och blivit till ett funktionshinder. Jag har dock uppmärksammat det de senaste månaderna och försökt att vara mer konkret här och var. Fast det kan förstås vara trevligt också med abstrakta känslor, det gör ju att fler människor kan relatera.
 
En sak jag tänkt berätta om under den kommande intervjun är mina diagnoser. Och nu fladdrar det ännu värre i kroppen. Jag tänkte att jag kunde förbereda mig mentalt inför detta genom att skriva om det här. Som en mjukstart. Jag fick för snart ett år sen ett antal nya diagnoser. Det tog ett tag för mig innan jag vågade berätta för någon mer än min sambo. Och när jag skulle berätta för honom trodde jag att vår relation skulle ta slut där och då. Jag trodde mitt liv var slut. Sen har jag smugit fram det sakta men säkert i bloggen och på instagram att jag har borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning/syndrom. Men det var inte den enda diagnosen jag fick. Vilket är väldigt vanligt. Samsjukligheten är stor, har man borderline har man mycket sannolikt flera andra diagnoser också.
 
De få som vetat verkade ganska skeptiska i början. Inklusive min sambo och min läkare ska jag säga. Inget ont om någon av dem. Utöver dem tror jag bara att jag berättat för tre andra personer. Alla har inte varit skeptiska dock ska jag tillägga. Jag tror att det finns mycket okunskap. Och jag tror att jag kanske inte ser ut som den typiska personen med dessa diagnoser. Det är min gissning i varje fall. Och jag kan lägga till att jag också var kritisk först. Speciellt angående borderline. Utredningen gällde specifikt olika former av personlighetsstörningar. Efter att ha läst lite om det så trodde jag först att jag inte skulle få någon av dem specifikt. Jag trodde att jag hade en personlighetsstörning UNS (utan närmare specifikation). Halvvägs genom utredningen fick jag misstankar om ett par mer specifika störningar. Allra minst trodde jag dock på emotionelt instabil. Men å andra sidan har jag träffat på många människor som haft diagnoser jag aldrig kunnat gissa mig till och som jag i början inte riktigt kunnat tro på. Ni har kanske hört det förut men det tåls att upprepas, psykisk ohälsa syns inte alltid. Ibland gör det det. Som toppen på isberget. Men den största biten ligger under ytan.
 
Okej. Till saken. Jag uppfyllde för lite mindre ett år sen alltså kriterierna för dessa personlighetsstörningar:
Emotionellt instabil
Depressiv
Schizotyp
Paranoid
Passiv-Aggressiv
Tvångsmässig
Osjälvständig
Fobisk
 
Ganska många. Åtta stycken. Tänk er själva att berätta för någon att du har åtta personlighetsstörningar. Hur lägger man fram det egentligen? Det låter helt sjukt ärligt talat. Vilket det i och för sig också är. Det låter som att jag hittar på det eller att jag överdriver. När jag har berättat om det så har jag inte ens kunnat komma ihåg vad de allihop hetat eller vad som ens är kriterierna för dem. Jag vet nog fortfarande ärligt talat inte exakt vad de alla innebär. Huvuddiagnosen blev emotionellt instabil eftersom jag uppfyllde fler kriterier på den än de andra och min terapeut ansåg att de övriga störningarna kunde ses som symptom på det förstnämnda. Jag uppfyllde alla utom ett kriterium. Jag uppfyllde dock alla kriterier för depressiv personlighetsstörning. Men den räknas inte längre som en officiell diagnos. Och borderline stämmer bättre in som helhetsbild. Så därför har jag valt att bara nämna den för omgivningen. Det har varit lättare så.
 
Okej. Phew! Det var det. Bomben är släppt. Vi har också misstankar om "vanligt" tvångssyndrom samt utmattningssyndrom. Men det är inget som planeras att utredas i och med att det inte behövs. Borderline innefattar som sagt ofta automatiskt så mycket mer än vad kriterierna säger. Det är underförstått att det finns mer. Utöver det ska jag säga att jag redan sen flera år tillbaka fick diagnoserna depression, generaliserat ångestsyndrom, panikångestsyndrom och social fobi. Så det mina damer och herrar. Det är mina diagnoser.
 
Jag kanske kan berätta lite mer om de olika personlighetsstörningarna. Jag antar att det upplevs och tar sig ut väldigt olika från person till person. Så det jag berättar nu är bara från mitt eget perspektiv. Och jag vet inte exakt vad som tillhör den ena störningen och vad som tillhör en annan, de går väldigt mycket ihop med varandra.
 
Kriterier för borderline är:
 
- Stark rädsla för att bli övergiven och/eller överdriven ansträngning för att undvika att bli övergiven – oavsett om övergivningen är inbillad eller verklig. Inkluderar inte självskadebeteende eller självmordsbeteende.
Jag fick frågan om jag upplevde stark separationsångest när jag var yngre men då svarade jag nej. Senast till och med samtalen inför utredningen. Anledningen till det är mest troligt att jag har inte varit medveten om jag haft en separationsångest.
 
Jag får panik av att bli lämnad ensam i ett rum. Jag kan inte vara ensam mer än ett par timmar utan att bryta ihop totalt och se självmord som enda utvägen. Detta hör även ihop med osjälvständig personlighetsstörning. Om en person blinkar med ögonen på fel sätt eller väntar någon sekund för mycket innan hen svarar på tilltal så ser jag det som ett hot om att bli lämnad och övergiven. Jag blir övertygad om att sådana här småsaker är tecken på att folk inte trivs i mitt sällskap och därmed när som helst kommer försvinna.
 
Istället för att försöka få folk att stanna brukar jag snarare vara den som sticker. Jag skulle inte stå ut med att bli lämnad så därför ser jag till att vara den som lämnar en person innan denne får chansen. Det blir alltså väldigt svårt att ha en sund relation med någon människa över huvud taget.
 
-Ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som skiftar mellan överdriven beundran och idealisering, och nedvärdering.
Det är en bra beskrivning. Det är väldigt svårt att vara öppen med dock. Jag håller detta mycket för mig själv. Att jag idoliserar personer är jag mer öppen med. Jag kan titta på dig och allt jag ser är vackert, gudomligt och perfekt i minsta detalj. Jag får panik av detta ibland, känslan är att jag aldrig i mina vildaste drömmar kan vara en jämlike med dig eller någon annan. Ibland får jag självmordstankar av detta faktum.
 
Vidare upplever ibland jag att jag är roten till alla ondska i världen och jag kan bli rädd för att jag kommer tappa kontrollen och bli massmördare eller något annat hemskt. Jag kan också få för mig att dessa perfekta människor inte på riktigt kan vilja umgås med mig. Jag har ibland trott att min sambo är en robot eller att han får betalt för att spendera tid med mig.
 
I nästa stund kan jag se på dig och tycka att allt är dåligt. Jag hatar dig för allt du gör och inte gör. Allt är fult, fel och idiotiskt. Och det finns inget som kan ändra på detta, du kommer aldrig nå upp till min nivå. I dessa stunder kan jag se mig själv som överlägsen alla andra. Ibland till och med få för mig att jag är Jesus eller någon som är utvald att rädda världen. Någon som är speciell och bär på omänskliga krafter. Något som också hör ihop med schizotyp och paranoid personlighetsstörning.
 
-Instabil identitet och självbild.
Ja, ovanstående symptom säger nästan sig själv att självbilden blir väldigt instabil. Att jag i ena stunden ser mig själv som underlägsen hela jordens befolkning och i nästa helt tvärt om. Det handlar också om att jag är impulsiv (något jag inte heller upplevt att jag varit tidigare, jag har inte förstått att jag varit det) och skiftar mycket i intressen samt framtidsplaner. I ena stunden är jag helt säker på att jag ska bli programmerare. Efter ett par månader har jag helt kastat bort  det för att gå in helhjärtat i konsten att bli fotograf. Samt pendlandet upp och ner i humör.
 
Däremellan vet jag inte vem jag är. Allt med mig är så inkonsekvent. Jag hittar ingen gemensam nämnare. Utom möjligtvis själva sjukdomen i sig. Jag känner mig uppslukad av den och upplever att jag inte egentligen har någon personlighet alls. I och med det blir det svårt att motivera sig till att bli frisk. Om jag förlorar diagnosen, vad jag har kvar då? Något som självklart är en låsning i tankarna och också ett vanligt symptom.
 
Jag kan också rent fysiskt tycka när jag ser mig själv i spegeln att jag ser olika ut. En dag kan jag älska allt med mig själv och det jag ser. Jag ser en perfekt kropp och ett vackert ansikte. En annan dag ser jag någon som bara är en enda klump av fel, brister och jag känner äckel inför mig själv. Här kan jag också få självmordsidéer bara av tanken på att min kropp existerar i detta universum.
 
-Impulsivitet i områden som är destruktivt för individen, såsom pengaspenderande, sex, droger, vårdslös bilkörning, hetsätning etc. Inkluderar inte självmordsbeteende eller självskadebeteende som täcks av punkt fem.
Jag har nu varit tillsammans med min sambo i snart två år. Ett stort framsteg. Innan dess har jag varit ganska vårdslös vad gäller sex. Träffat nya partners ibland flera gånger i veckan. Haft oskyddat sex med främlingar. Åkt hem till mängder med killar utan att veta något alls om dem sen innan och ofta utan att någon vetat var jag varit. Många gånger har de dessutom bott så pass långt bort från mitt boende att jag inte kunnat åka hem på kvällen. Så jag har tagit för givet att dessa främmande människor låter mig stanna hos dem över natten (flera gånger utan att ens fråga) och hoppats att de ska vara trevliga mot mig också. Något som inte alltid varit fallet.
 
Jag hetsäter fortfarande. Eller vad man ska kalla det för. Jag har väldigt svårt att äta. Något som delvis hör ihop med tvångsmässig samt osjälvständig personlighetsstörning. Jag kan inte äta vissa saker på vissa sätt och under vissa omständigheter. Detta medför att det kan gå lång tid utan mat och till slut brister det och jag häver i mig allt vad jag kan hitta. Ofta glass, nachos, kakor och annat som inte särskilt hälsosamt. Sen får jag ångest över det.
 
Det tvånngsmässiga kan variera lite men tex kan jag inte alltid äta saker som jag inte själv betalat för. Det behöver ibland vara ett väldigt specifikt näringsinnehåll i form av fördelning av kolhydrater/protein osv. Ibland får det bara lov att vara vissa märken. Ibland måste det vara en specifik tidpunkt på dagen, annars är det för tidigt/ för sent och då går det inte. Missar jag den ultimata tidpunkten så kan jag inte äta. Plus mycket mer. 
 
Och jag har väldigt svårt att ta självständiga beslut. Ibland kan jag inte äta om inte någon på eget initiativ ställer en tallrik med mat framför mig (detta gör alltså också att ätandet skjuts upp till jag får panik och hetsäter). Jag får när jag har ångest också en upplevelse av att aldrig kunna bli mätt. Jag är hungrig hur mycket jag än äter. Något som gör det svårt att veta när jag har ätit tillräckligt.
 
Jag kan vara väldigt impulsiv vad gäller pengar. Men det är inte ett jättestort problem för mig i och med att jag samtidigt är väldigt tvångsmässig kring min ekonomi. Min ångest hindrar mig ofta innan jag hinner spendera alltför mycket på impulsiva köp jag kommer ångra senare.
 
- Återkommande självmordstankar, självmordsförsök, hot om självmord, och/eller självskadebeteende.
Jag skar mig i armar och ben från att jag var tretton eller fjorton, minns inte riktigt. Slutade med det när jag omkring nitton år tror jag. Däremot har jag skadat mig själv på andra sätt. Något som det inte pratas så mycket om. Jag nyper/drar i huden så det gör ont och river mig själv med naglar och olika föremål utan att det blir sår. Något som också räknas som självskadande är att ständigt riva upp sina sår så de aldrig får läka (kallas även dermatillomani och är en typ av tvångshandling). Det har jag blivit bättre på. När jag skar mig i armarna förr i tiden så var nog rivandet ett värre problem än själva skärandet. Jag brukade sällan skära särskilt djupt. Men för varje gång jag rev sönder sårskorporna så blev såren större och ibland infekterade. Som värst rev jag konstant på dem, till och med när det inte fanns en sårskorpa att riva bort. Det blödde hela dagar och fick bara vara ifred när jag sov.
 
Största anledningen till att jag slutat med det är att jag mötts av negativa kommentarer om mitt utseende, sår och ärr. Jag har försökt dölja det mer och mer och har därmed kunnat dra ner på det. Ett tag förflyttade jag problemet till ställen som ingen kunde se istället. Hårbottnen tex. Jag hade sår överallt i hårbottnen en period. Har fortfarande kvar en del av dem, sår jag haft i många år nu som aldrig läker. Andra sätt att skada sig själv på är att över huvud taget vara oförsiktig och utsätta sig själv för risker att skadas. Förgifta sig själv (utan uppsåt till självmord) kan vara en sak, något jag gjort flera gånger. Jag har ätit tvål, tagit mindre överdoser samt droger.
 
Vad gäller självmordstankar och försök är det något som i stor grad fortfarande är ett problem. Jag tänker på självmord nästan dagligen, hur jag ska göra det, när jag ska göra det och hur jag inte står ut en sekund till i livet. Självmordsförsök har jag utfört så många gånger att jag inte minns längre. Men det har blivit färre med tiden. I skrivande stund har det gått ett och ett halvt år sen sista försöket.
 
-Emotionell instabilitet. Perioderna varar oftast i ett antal timmar eller dagar.
Vad ska jag säga? Jag blir jätteglad och hög på livet. Och jag blir jätteledsen och uppgiven på livet.
 
-Kroniska tomhetskänslor.
Detta är för mig känslan av att ingenting betyder någonting. Att jag inte vet vem jag är. Att världen känns overklig och som att jag inte riktigt är där eller ett med min kropp. Distans till verkligheten kan man säga. Ingenting är kul och jag har ingen lust eller motivation till någonting. Jag känner mig som ett tomt skal. Ibland är detta ett stillsamt tillstånd. Ibland är det ett tillstånd i panik.
 
-Återkommande ilska eller frustration som inte står i proportion till vad som väckt den, eller svårigheter att kontrollera ilska/frustration.
Detta är det enda kriteriet jag inte uppfyller. Men jag kan ändå känna igen mig och relatera till det. Anledningen till att inte uppfyller det tror jag är för att jag inte agerar utåt. Dessa känslor behåller jag inombords.
 
-Stressrelaterade paranoida tankar eller allvarlig dissociation.
Dissociation har jag förstått det som att det är ett psykosliknande tillstånd där man förlorar sig själv totalt och blir en annan person i princip. Det har jag som tur är aldrig varit med om. Låter helt otroligt obehagligt. Har läst att när man "vaknar upp" från det så minns man inte alltid något. Eller så minns man vad man gjort som i en dimma.
 
Paranoida tankar är något jag dvälls med dock. Så pass mycket att jag tydligen också har en paranoid personlighetsstörning också. Upplevelsen av att alla tittar på mig. Att de följer efter mig. Att jag kan läsa deras tankar och att det är alltid är negativa tankar riktade mot mig, att de ibland konspirerar för att "sätta dit mig" för något jag inte vet vad det är. Men jag kan komma på flera olika idéer från stund till stund. Ofta helt triviala saker som att jag haft ett visst klädesplagg på mig eller att jag sagt en konstig sak som kunde uppfattats felaktigt.
 
Andra symptom som inte nämnts här är tex
- Panikångest (attacker där det känns som att jag håller på att dö, svårt att andas, kallsvettningar, hjärtklappning osv.)
- Utmattning (känslan av bakfylla eller febrigt sjukdomstillstånd med smärtor i kroppen efter ansträngning (kan vara att ha pratat i telefon, tränat på gymmet, lagat mat på egen hand eller träffat en kompis i några timmar), svårt att minnas saker, tappar ord, känner mig så trött att jag stundvis inte orkar äta, sitta upp eller ens gå och lägga mig)
- Känselillusioner (hör till schizotyp personlighetsstörning, känner smaker i munnen av saker som inte finns där, känslan av insekter som kryper på mig eller sticker mig (och det är omöjligt att avgöra när det är en insekt på riktigt och när jag bara inbillar mig), ibland känslan av något blött mot huden tex att jag råkat doppa tröjärmen i något eller att jag gråter)
- Känslan av närvaro i ett rum (också ett schizotypt drag, som att något övernaturligt jag inte kan se skulle finnas där, tex andar, varelser från framtiden som håller mig nersövd och att livet jag lever är en febrig dröm, varelser från en annan dimension, något som kan kännas som en levande mardröm)
- Isolation och social fobi (ingår i den fobiska personlighetsstörningen, jag undviker helt enkelt mänsklig kontakt, och får mycket ångest inför och efter att jag träffat människor)
-Depressiv (den här personlighetsstörningen har mycket gemensamt med dystymi som fortfarande är en diagnos, ungefär samma sak som en lättare depression fast som suttit i så pass länge att den räknas som kronisk, brist på livslust, lättretlighet, trötthet och svårt att komma igång med saker i brist på motivation osv)
-Bestraffning av människor utan deras vetskap (räknas till passiv-aggressiv personlighetsstörning, inget som är ett större problem i mitt fall egentligen, är något som kommer sig av symptomen till borderline, kan vara att jag låter bli att dyka upp för att jag är besviken på en person, att jag medvetet glömmer saker för att straffa någon, att jag skadar mig själv och visar upp det för att få en person att skämmas och ta på sig skulden, något jag arbetat bort ganska mycket tror jag, har inte varit medveten tidigare om att jag gjort detta)
 
Det är säkerligen fler symptom men jag tror inte jag behöver säga mer än såhär. Det täcker det allra mesta. Som jag skrivit så har jag inte varit medveten om flera av symptomen tidigare. Och jag kan mycket väl tänka mig att jag fortfarande inte är medveten om riktigt allt som jag pysslar med. Okej. Då är det officiellt. Tro mig eller ej. Jag känner mig dåsig och trött. Vaknade med huvudvärk och har skrivit konstant i tre och en halv timme nu utan att ha ätit särskilt mycket. En väldigt lång text. Den som läser sig genom allt detta är förmodligen besatt av antingen mig, sitt eget sjukdomstillstånd eller lidande i allmänhet. Skämt åsido. Jo jag kom på ett symptom till nu faktiskt som är ganska jobbigt. När jag ser andra människor som mår dåligt eller lider, särskilt om de har ett värre lidande än mig så blir jag avundsjuk. Jag känner mig mindervärdig och otillräcklig. Och jag får starka impulser att skada mig själv och förvärra mina symptom så att jag ska vara den som mår sämst och som det är mest synd om. Helt sjukt. Men så är det.
 
Tack och hej. Nu blir det förhoppningsvis någon typ av brunch om jag inte har för mycket ångest kring mina tvång eller andra diverse besvär.
Till top