Nu lyfter vi varandra, okej?

Lärdomar / Aldrig ensam, Bli frisk, Lyft varandra, Psykisk ohälsa, Psynligt, Samtal på psyket / Permalink / 0
Nyss sjöng de om Fredrik Åkare och Cecilia Lind på TV. Allsång av något slag. Känner gråt i bröstkorgen av någon anledning. Den är fin. Jag satt och pratade med min kontaktperson för dagen innan lunch. En jättefin tjej som studerar till psykiater. Vi pratade lite om att vara besatt av sin sjukdom. När man som jag nu fastnar i att bara vilja bli mer sjuk. Hur man kämpar för att få en diagnos och när man väl har den så kämpar man för att behålla den. Hur man kan tro att alla lämnar en för att man är värdelös när det egentligen kanske är så att man själv isolerar sig och vägrar släppa in någon. Hur skönt det är med bekräftelsen man får från de lilla kontaktnät man har kvar. När de tycker synd om, måste "passa" en och gå omkring och oroa sig för att jag inte klarar av att ta hand om mig själv.
 
Men det är inte kul för oss. Och det är inte kul för omgivningen. Att stänga ute och att bli utestängd. Beroende och medberoende. Att skämmas och skuldbelägga. Det är lätt hänt att man läser mycket om andra som mår värre än man själv och får tips och idéer. Ideal att nå ner till. Som att det skulle kunna vara den enda anledningen till att någon skulle vilja vara nära mig. För att de måste. Om risken finns att jag dör när jag blir lämnad ensam så har andra människor inget val. Och jag kan känna mig i alla fall lite, lite värdefull. Jag är viktig nog att bli omhändetagen. Men bara om jag fortsätter att vara sjuk kommer människor att fortsätta vilja vara min vän.
 
Det är självklart inte så. Jag började tänka lite kring hur jag själv skriver här. Hur jag själv ofta använder ledsnare människor än mig som ett ankare att hålla fast i. Å ena sidan är det en enorm lättnad att få bryta tystnaden och berätta om hur man faktiskt mår. Hur det känns och vad det är för destruktiva saker man sysslar med i sin ensamhet. På så sätt kan man få hjälp och stöd. Man kan få känna igen sig i andra och uppleva att vi är inte ensamma. Men ibland fastnar jag. Tjatar och klagar. Jag gjorde det väldigt mycket när jag var yngre och jag vill be så hemskt mycket om ursäkt till de fina vänner jag hade då som fick lyssna på allt det jag kände mig tvungen att säga. Det finns nog en sorts fin gräns med att berätta om vem man är och hur man känner. En positiv del och en negativ. Att tigga uppmärksamhet och att skryta om hur hemskt man mår är inte positivt för varken mig eller någon annan.
 
Med det sagt så vill jag inte skuldbelägga någon som gör det. Och inte mig själv heller. Det är en del av att vara sjuk. Ibland vet man inte vad det är man gör eller varför. Andra gånger gör man det och skäms för det. Men kan ändå inte låta bli. Och det är okej. Men jag känner att jag nog egentligen är starkare än såhär. Jag blev påmind nu av den här fina tjejen om hur mycket mer man hjälper sig själv och andra genom att lyfta fram saker som har gått bra. Saker man tycker om med sig själv och är stolt över. Det är också bra att påminna sig om att det finns de som mått dåligt och inte gör det längre. Och att läsa vad de har att skriva eller prata med dem kan vara enormt inspirerande och föra tankarna mot ljusare fronter. För vi vill vara friska, eller hur? Friska människor har roligare. Och vi är lika värdefulla oavsett hur vi mår, okej? Bra. Låt oss lyfta varandra nu så gott vi kan. Tillsammans är vi faktiskt starka!
Till top