Lose yourself

Tankar/känslor / Blogg, Eminem, Skriva / Permalink / 0
Jag har glömt min dator hemma. Så här sitter jag på Espresso house men världens skrivsug. Jag skriver ju alltid nuförtiden. Försöker slappna av och insupa atmosfären sådär som jag brukade göra här förr. Men det går inte nu. Jag måste skriva helt enkelt.
 
Känner att jag inte kommer kunna skriva på boken i mobilen. Det är för irriterande när mobilen vill stava om orden åt mig så det blir något helt annat. Här kan jag skriva utan prestationsångest också. Den här bloggen känns som ett klotterplank för mig. Det är en skön känsla. 
 
Känner mig redan lugnare nu när jag får pilla på något. Skriva, skriva, skriva. För några månader sen fick jag ett ryck och lyssnade på Eminem ett par timmar. Jag vet inte särskilt mycket om honom men jag får känslan av att han verkligen flyr in i sin musik. Det låter inte som en prestation. Eller speciellt i vissa låtar är det så. Som att när allt annat är skit i livet så kan han finna tröst och någon form av frid för stunden. Jag önskade så hårt just då att jag också hade en sån grej. Men det har jag ju. Jag skriver. Jag skulle aldrig vilja jämföra mina texter med Eminem förstås. Men jag kan föreställa mig hur han känner när han rappar.
 
Jag har länge önskat att dansen skulle vara en sån grej för mig. Det har det aldrig varit. Jag har såklart alltid tyckt att det varit kul. Eller kanske inte varje dag. Men över lag. Jag har haft dagar då jag kunnat ge mina hundra procent. Men det har handlat om just det. Att jag haft en jäkligt bra dag helt enkelt. Eller period i en del fall. Skrivandet är något som är oberoende av bra eller dåliga dagar. Det finns självklart dagar och perioder med skrivandet också då jag mår så djävligt att jag inte vill eller orkar. Men allt som oftast är det en fristående sak. En drog. En medicin. En egen fantasivärld bara för mig. En samtalspartner. Ett bottenlöst hål jag kan spy ut all skit inom mig i. En magisk lek. 
 
 
Till top