Hej, hur är läget?

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Bipolär sjukdom, Blogg, Borderline, Cyklotymi, Hur mår du?, Hur är läget?, Hypokondri, Känslor, Positiva klubben, Psykisk ohälsa, Psynligt, Självskadande, Tankar / Permalink / 0
Hej! Jo tackar som frågar. Det är bra med mig. Eller typ du vet. Det är väl aldrig helt bra och så. Men det är lugnt. Jag kan hantera det. Eller när du ändå frågar... Hoppas du inte har något emot att höra sanningen?
 
Jag har ont i huvudet. Det kommer och går. Ibland bara molande. Ibland inget alls. Ibland skärande. Ibland som att det drar från ryggen upp genom nacken och till tinningarna. Eller ena tinningen. Nästan som någon nerv ligger jävligt mycket i kläm på något sätt. Ibland startar det i käkarna för att jag utan att jag märkt det bitit ihop hårt under en längre tid. Ibland vaknar jag med det på morgonen.
 
Jag har varit enormt uppe i varv en tid nu. Det har fastnat i mitt huvud den senaste veckan att jag känner mig manisk. Eller åtminstone hypoman. Jag har som tidigare sagt att jag är lite hypokondrisk, speciellt kring psykiska sjukdomar. Jag vill i hemlighet ha dem allihop. Jag har tänkt och tänkt de senaste dagarna. Har det inte ändå varit en lång period nu som jag varit väldigt uppe i varv? Fast jag har ju samtidigt haft värsta självskadesvackan. Kan man vara bipolär, i en manisk period och samtidigt självskada? Det måste väl gå? Det finns ju de som är bipolära och har borderline samtidigt. En person med borderline är väl aldrig helt stabil. Inte ens under en manisk period i så fall. Då kanske jag en chans på att vara bipolär?
 
Imorse tittade igenom hela min almanacka från idag till en vecka efter nyårsafton. Jo, men utöver mina borderline-svängningar så har jag varit såhär uppe i varv sedan två månader tillbaka nu. Jag har varit överaktiv på Instagram, skrivit som en tok varje dag överallt och haft svårare att sova. Energinivån har varit mycket högre och jag har varit lyckligare. Jag har känt mig så frisk att jag börjat ta på mig massor av saker som jag egentligen inte alls varit redo för. Jag har kollapsat riktigt hårt två gånger på grund av det. Men nu är jag åter igen uppe och är lyckligare än lyckligast. Återhämtad hur snabbt som helst.
 
Och innan den här perioden av något jag nu tycker ser ut som hypomani så var jag deprimerad ända sedan januari. Kanske längre innan det. Jag har skrivit i min almanacka nästan varje dag under den perioden att jag hatar mig själv, har ångest, vill dö och att jag inte orkar mer. Men under de senaste veckorna har jag inte skrivit något sådant alls. Det enda negativa jag nämner är självskadetankarna som ligger i bakhuvudet som ett tvång.
 
Förra sommaren mådde jag också så bra att jag kände mig frisk och mer än så. Mer pigg och energisk än jag trodde var möjligt. Innan det var jag också djupt deprimerad och ville dö. Sedan var det hösten året innan det. Samma överlyckliga känsla. Och innan dess inläggning på inläggning i suicidprevention. Året innan det på sommaren återigen. Lyckligare än någonsin förr. Och så vidare. Det känns plötsligt så tydligt. Men det är det där med självskadandet. Jag googlar. "Självskadande manisk samtidigt". Hittar en diagnos jag aldrig hört talas om. Cyklotymi. En lättare form av bipolaritet. Jag tänker att "äntligen, här har vi det!". För jag vill så hemskt gärna ha en förklaring, ett bevis, en diagnos. Jag tänker inte föreslå den värsta formen av någon sjukdom. I hemlighet vill jag ju ha den. Men det är för pinsamt att säga. Det skulle avslöja mig. Om jag försiktigt föreslår en lättare variant så slipper jag bli besviken och läkare/terapeut kanske missar vad det är jag egentligen gör.
 
På samma sida en bit ovanför läser jag också om att borderline ibland ses som en variant av bipolaritet. Det står också om schizotyp och paranoid personlighetsstörning som jag nätt och jämt uppfyller kriterierna för. Det står att diagnoserna kan föregå paranoid- respektive schizofren psykossjukdom. Något i mig jublar och en annan del skäms. Jag vill ha alla diagnoser. Och ju värre desto bättre.
 
Jag vill vara speciell. Jag vill veta vem jag är. Veta vad det är för fel på mig. Svart på vitt. Alla andra lever ju upp till sina diagnoser. De har ett par få som de också har riktigt ordentligt. Jag har tusen diagnoser som jag allihop bara nätt och jämnt når upp till. Jag är medelmåttig på allt jag gör. Jag är inte tillräckligt frisk. Inte tillräckligt sjuk. Om jag inte kan få kvalitet, kan jag väl åtminstone få kvantitet. Bara en diagnos till. Hypokondri kanske? Man är väl ändå hypokondrisk när man håller på såhär som jag gör. Besatt av att läsa om diagnoser år efter år. Längtandes, hoppandes. Drömmer om att få cancer, bli på påkörd av en bil. Försöker förvärra och överdriva symptom jag har. Förstorar upp små saker för att inbilla mig själv att jag håller på att få en psykos.
 
Jag är ingen. Jag är en tråkig, meningslös mittemellan-person. Inget att se. Inget att ha. Jag hatar mig själv. Jag måste anstränga mig mer för att bli sjukare. Jag pratar med Oscar om detta. Rädd och skamsen. Han väljer att stanna hemma. Jag har inte fått vara ensam en enda stund sedan mitt självskade-återfall. Jag har längtat och planerat inför att den här dagen skulle komma. Hur jag en gång för alla skulle skada mig rejält så jag kunde få ett slut på tankarna.
 
Det var lättare förr. Innan jag flyttade hemifrån. Jag kunde ha mina rakblad och gamla strumpor som jag torkade blodet med ifred. Gömda på mitt rum där ingen fick gå in. Jag var ensam många och långa stunder. Ingen som kunde hindra mig. Ingen som ens behövde veta egentligen om jag inte talade om det. Vilket jag såklart många gånger gjorde. Trots att det var skam och smärta så var jag stolt. Folk skulle veta. Vad var annars poängen?
 
Jag hatar min pojkvän nu som jag egentligen älskar. Jag vill inte att han ska stanna hemma. Jag vill nu skada mig själv lika mycket som jag ville strax innan jag blev inlagd. Men jag vägrar bli inlagd igen. Jag skulle vilja säga att de är psykopater där borta på avdelningen. Men det är kanske att gå ut lite väl hårt. Men jag hatar mig själv. Jag hatar att jag inte kan vara mer specifikt sjuk. Det känns som att jag verkligen ljuger eller hittar på. Och hypokondrin gör det inte bättre. Det stöttar min idé om att jag ljuger. Att jag framkallar besvären för egen maskin. Jag är inte sjuk egentligen. Jag bara önskar att jag var det.
 
Jag vet inte vart jag ska ta vägen med dessa tankar. Jag orkar inte. Det går inte att kämpa emot. Jag har tagit en Zyprexa motvilligt. Det känns inte som att jag är tillräckligt sjuk för att förtjäna den. Inte tillräckligt sjuk för att få ha en terapeut. Vara sjukskriven. Leva över huvud taget. Jag är inte speciell. Jag är tom. Jag är ingenting.
 
Så det är väl relativt bra. Helt okej i varje fall. Jag lever ju fortfarande. Och jag är mycket mer avslappnad både i kropp och knopp tack vare tabletten. Men nu har jag ju bara babblat på om mig själv. Hur är det med dig?
 
 
Till top