Fisk på piva

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Borderline, PIVA, Psynligt, Självskadebeteende / Permalink / 0
Jag ligger på en hård säng i ett stort väldigt avskalat rum inne på piva. Jag har inte alla batterier här i världen så jag kommer ju inte kunna sysselsätta mig med telefonen hela natten. Hoppas på att kunna sova klockan tio. I värsta fall tolv eller ett. Eller över huvud taget alls. De här sängarna är inte att leka med. Jag har varit här sen klockan fem. Eller halv sex. Jag håller på att bli tokig. Så vad gör jag? Skriver. Check! Och sen fortsätter jag att skriva. Skriva, skriva, skriva.
 
Jag har tappat kontrollen totalt. Eller inte helt. Men jag är rädd för att det ska hända. Sen självskandet i måndags har jag inte kunnat tänka på något annat än att göra det igen. Och idag gjorde jag det. Och jag ljög om det. Typ. Om man får lov att använda det ordet!? Alla som stör sig på texter som inte är 100% rena och korrekta kan klicka bort den här sidan nu. Jag må vara bättre än snittet på att skriva men inte ens jag är perfekt. Särskilt inte när jag har ångest. Och ja, ni hörde mig. BÄTTRE ÄN SNITTET. Och jag tänker inte hymla med det. Det är vetenskapligt bevisat. Jag har gjort tester och allt. Väldigt tillförlitliga tester. Som alla pekar på samma resultat. Jag är en jävel på att skriva korrekt. Nästan så man kan tro att jag är pryd. Eller något.
 
Hela denna harrang för att bortklara att jag använder ordet "typ" felaktigt. Men det är viktiga saker! Underskatta inte språkets betydelse. Skrattar bäst som skrattar sist när du ligger begraven under jorden för att du råkade säga att du känner dig "helt död" efter dagens gympass. Bara som ett exempel. Nu tar vi det lugnt. 
 
Jag använder ordet "hat" väldigt sparsamt. Det är väldigt starkt. Och varje gång det dyker upp i mitt inre så frågar jag mig själv om jag verkligen behöver använda det. Kan jag inte kanske använda ett annat ord? Jag ogillar den här avdelningen ganska starkt. Det är inte alltför hemskt. Men folk är antingen väldigt inåtvända. Sitter i ett hörn och gömmer sig bakom sitt hår. Typ. Eller så är de helt sjukt pratsamma och vill dela med sig av precis alla sina tankar, känslor och minnen. Typ. Eller. Så står de och gormar om hur orättvist allting är. Sen är det någon som bryter ihop och ger ifrån sig höga konstiga läten från toaletten. Och så går larmet. 
 
Jag vill ha mig själv i tryggt förvar. Men är det här verkligen rätt plats? Jag är förvisso rent fysiskt trygg. Här kan jag inte skada mig själv. Inte på något allvarligt sätt åtminstone. Och inte utan att få direkt vård om så behövs. Men psykiskt? Jag beter mig som en helt annan människa här inne. Blir du inlåst på en avdelning med patienter som har förlorat självbehärskningen så till vida att de utgör en risk för sig själva. Även om du frivilligt steg in här. Och om du blir behandlad som en patient. Då blir du en. Jag bara anpassar mig efter situationen.
 
En av vårdarna här verkar rätt trevlig. Den andra försökte jag tala med om det jag skriver om nu. Hur jobbigt det är att vara här men hur jag samtidigt inte har något bättre alternativ. Jag hann bara säga en mening eller två. Sen avslutade han samtalet genom att med pedagogisk röst förklara för mig att det där är bäst att jag sover på och tar upp med läkaren imorgon. Och så var det med det. Så jag gick in till rummet jag blivit tilldelad. Tvättat mina sår. Pillat sönder dem lite. Suttit på golvet och haft ångest en stund. Och skriver nu här.
 
Jag vill bort. Jag vill hem till min Oscar. Jag vill leva mitt liv. Vill bli frisk. Vill kunna tycka om mig själv. Där ute bland de andra patienterna vet jag inte vem jag är. Jag skiftar personlighet som en kameleont skiftar färg beroende på vem jag talar med, inte talar med, vad som händer runt omkring. Ja och så vidare. Här inne. Ensam med mig själv kommer tankarna igen. Försöker minnas den bästa taktiken för att orsaka mig själv största möjliga skada med så få medel som jag har här inne. På psykiatriska intensivvårds-avdelningen. Satte ett skiljetecken där eftersom ordet skulle blivit så oändligt långt annars. Det ser dock inte helt rätt ut.
 
Jag har gjort det här så många gånger förut. Jag vet hur man gör. Jag måste bara minnas. Och miljön omkring hjälper faktiskt i det syftet. Men jag får inte vara så svag att jag faller för detta! Jag måste fortsätta vilja bli frisk. Måste vara stark nog för att kontrollera mig själv. Var är mina prioriteringar? Vill jag vara sjuk. Eller vill jag vara frisk. Min mobil vill inte skriva frisk. Den ville skriva fish. Som i fisk på engelska ni vet. Så. Vill jag vara sjuk eller vill jag vara fish? Fish låter rätt bra, jag väljer det. Jag vill bli en fisk.
 
 
Till top