Dag 5

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Blogg, Borderline, Positivaklubben, Psynligt, Självmordstankar, Självskadebeteende, Tankar, Ångest / Permalink / 0
Jag skriver här nu för att jag tror inte att jag kan ljuga för mig själv när jag skriver. Jag är lite nervös över att texten kommer bli precis så som jag skrev sist att jag är skeptisk mot. Men jag kanske också var lite väl hård då. Jag vet inte. Det blir ju som det blir. Man kan inte alltid hjälpa hur det blir när man skriver. Om det är något som känns skönt, gör det. Om du orkar så tänkt till en extra gång. Gör du inte det så skriv till fingrarna blöder. Jag måste få veta hur jag mår egentligen. Jag känner inte igen mig själv längre. Jag har ju inte precis mått bra under det senaste året då jag inte varit inlagd. Men jag har trots allt inte varit här. Jag tycker att jag har väl inte mer självskade- eller självmordstankar nu än vad jag brukar ha? Men å andra sidan har det kanske inte varit såhär starkt på länge. Jag har ju en hel hög med teorier nu hopsamlade från mina egna tankar och andras. Men jag vet inte. Jag kommer kanske skriva det ofta nu framöver. Idag åtminstone. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag kan inte tänka.
 
Jag är så ledsen och så besviken. Jag trodde jag hade kommit så långt. Jag har stått emot behovet av att läggas in så många gånger. Varför inte den här? Jag kunde acceptera att jag behövde en natt eller två för att lugna ner mig själv och återfå någon form av stabilitet. Ett par nätter? Det är okej. Jag förstår det. Jag var på dagpermission idag. Det var jättehärligt de första två timmarna eller så. Sen kom ångesten. Och den försvann inte. Allt kändes så överväldigande. Ansvaret jag har över mig själv, över mitt liv. Pressen på att klara av saker, att fortsätta arbeta för att bli frisk. Jag bara kan inte. Det går inte. Jag vill inte bli frisk längre. Men jag vet att jag vill det. Det var inte alls länge sen jag ville bli frisk. Det kan inte vända såhär snabbt. Det som skrämmer mig nu är att tankarna har suttit kvar så många timmar. Mer eller mindre hela dagen. Jag har pendlat mycket snabbare under de senaste dagarna. Men nu är det precis som det var dagarna innan jag blev inlagd igen.
 
Jag kan inte släppa dem. Tankarna. Jag vet att jag är värdefull, fantastisk, vacker och begåvad. Jag kan förstå det. Och jag tror på det. Men sen är det som någon form av tvångstankar som vägrar försvinna. Som säger att jag är värdelös. Och misslyckad. Som säger att jag måste skada mig själv. Och att jag aldrig kan bli tillräcklig förrän jag förstör mig själv till döds. Jag vet att det är sjukdomen som talar. Det är totalt ologiskt. Men just nu är det den rösten som talar högst. Den friska jag finns där, det är väl därför jag ändå kan sitta här och reflektera kring det hela. Och det är positivt. Det är nog något som ändå hänger kvar från mitt långa arbete i terapi. Trots denna svacka.
 
Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag står inte ut med någonting. Jag vill inte vara här. Och jag vill inte vara hemma. Jag vill inte rymma ut i skogen. Jag vill inte dö. Var ska jag göra av mig själv? Jag sitter inte och gråter längre. Jag har som den duktiga flicka jag är berättat om alla mina tankar och känslor för dem som är berörda. Det är den sista kontroll jag har kvar över mig själv. Att ge andra verktygen de behöver för att kunna hindra mina impulser.
 
Nu spelas i mitt huvud musiken från när Titanic sjunker (i filmen, jag har ingen aning om hur det gick till i verkligheten). Det känns passande. Jag känner att jag sjunker. Och violinisterna spelade för att lugna ner sig själva och övriga inför den stundande smärtan och döden. Jag känner mig lugnad. Men tankarna är fortfarande där. De får väl vara det då. Jag vill inte vara inte inlagd längre. Jag vet inte om jag överdriver. Men detta som står här är uppenbarligen mina tankar. Jag orkar inte mer nu.
Till top