Blöd då, förbannade kropp

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Borderline, Hantera ångest, Psynligt, Självskadande, Ångest / Permalink / 0
Jag har aldrig utfärdat en triggervarning på min blogg. Men det är kanske läge. Så. TRIGGERVARNING.
 
Det är absolut inte bra med mig längre. Igår sprack det från ena sekunden till den andra. Hatet mot mig själv blev så intensivt att jag helt bara ville dö på fläcken. Vi, jag och min sambo var på ett köpcenter. Jag gillar inte sådana platser. Mycket folk, mycket prylar, massor av skyltar med priser och reklam överallt som skriker "titta på mig!!!". Jag grät och hulkade och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi kom hem till slut. Jag hade tagit en Zyprexa där på plats men den hade fortfarande inte hjälp. Jag var arg och irriterad på allt och alla. Alla saker som var för nära. Allt som min sambo sade till mig. Alla människor ute på gatan. Hur bordet såg ut. Vad som fanns och inte fanns i kylskåpet. Allt.
 
Jag ville skada mig själv så hårt och så mycket. Men jag blev självklart inte lämnad ifred i det tillståndet. Vilket bara ökade på den intensiva känslan av vrede och hat mot allt och alla, inklusive mig själv. Och min egentligen älskade sambo. Jag klarade kvällen ut genom att dricka upp all whiskey jag hade. Äta goda saker såsom kebabtallrik, pannkakor och choklad. Lyssna på musik med musiker som precis förstod min känsla. Och färglägga i min målarbok. Jag tog en Zyprexa till senare på kvällen. Den hjälpte inte heller något. Jag blev avslappnad i kroppen. Men huvudet hotade med att explodera när som helst.
 
Jag somnade bra, som tur är. Idag har jag tagit mig till gymmet och tränat en kort stund. Kom hem igen till köpet. Bra jobbat Viktoria! Men jag har varit nära att tappa kontrollen igen hela dagen. Bara minsta lilla ändrade röstläge hos min sambo. Bara att jag råkar gå in i någon möbel. Och jag får använda all min energi åt att inte spricka. Skrika rakt ut och ha sönder mig själv på varje tänkbart sätt med vad som än finns i närheten. Jag kommer inte ihåg om jag haft såhär stark ångest det senaste året? Mitt minne är suddigt och huvudet tjockt. Jag har försökt ta hjälp av en lista på nätet med saker man kan göra istället för att skada sig. Räkna andetag. Beskriva ett objekt. Skriva av ett kapitel ur en bok. Men jag har inte koncentrationen som krävs för något av det. Det går i några sekunder sen tappar jag det.
 
Har även läst frågor man bör ställa sig själv innan man skadar sig. Vad känner jag just nu? Varför känner jag så? Varför vill jag skada mig själv? Jag kan inte svara på det idag. De senaste veckorna har jag trots allt haft koll på det. Tror jag. Idag har jag inte förmågan att tänka ut dessa svar. Det enda jag kan säga är att det känns som att jag kommer explodera. Jag vet inte hur jag ska orka med kvällen. Igår fixade jag inte att se på filmer och serier. Det gick bara inte. Ångesten tillät mig inte att göra det. Jag fick nästan inte göra något alls.
 
Imorgon ska jag träffa min nya läkare dock. Ny läkare, nya möjligheter. Jag hoppas det bli något bra av det. Jag har ju haft lite torka vad gäller professionell hjälp på sista tiden här. Alla försvann samtidigt. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Här hade det kanske varit läge att avsluta inlägget. Med lite hopp om framtiden. Och tacksamhet för att att jag kommer få prata med någon imorgon. Men jag vill öppna upp mig lite till. Släppa ut lite svart gyttja ur mitt hjärta. Min fina pojkvän vill som sagt inte lämna mig ensam. Jag kommer mest troligt inte skära så djupt och vara ensam så pass länge att jag skulle kunna dö. Det krävs ett par övningstillfällen för att bygga upp modet. Åtminstone. Men jag får inte tillfälle att öva. Om jag skulle göra det så skulle jag kanske bli ännu mer övervakad efteråt.
 
Här tar självskaderösten till med plan B. Om vi inte får göra det här i lugn och ro så måste vi planera noggrant och utföra snitten med noggrannhet och precision. Vi har bara ett försök på oss. Det måste bli perfekt. Det ska vara blod överallt. Du ska nästan hinna svimma av blodförlust innan du möjligtvis får be om hjälp. Och om såren inte måste sys är du en feg vekling. När jag skar mig regelbundet i tonåren så hade jag mycket tid och utrymme för självskadande. Nu har jag inte det. Därmed börjar planer ta form som känns helt knäppa. Tex att jag ska låsa in mig på toaletten och utföra jobbet. Eller att jag ska passa på med kökskniven medan han är i vardagsrummet. Att jag ska smyga ut och rymma eller att jag bara ska göra det ändå oavsett om han är i samma rum eller inte. Kanske hota med kniven om han kommer för nära. Det känns så sjukt att jag kommit till de här stadiet i huvudet. Det var sånt här jag höll på med när jag var sexton år och slussades fram och tillbaka mellan olika behandlingshem, avdelningar och tillfälliga boenden. Har jag verkligen sjunkit så lågt? Hur blev det såhär? Jag vet verkligen inte. Jag kan just nu inte komma på en enda anledning. Men jag skäms.
Till top