Vägen ut

Lärdomar / Frihet, Mentalisering, Se rädslan i vitögat / Permalink / 0
Efter många år av pendlande mellan hopp och förtvivlan känns det som om dimman börjar lätta. Som en förtrollning som håller på att brytas. Världen ser annorlunda ut, känns annorlunda. Och den här gången tror jag att jag vet varför. Jag har känt den här känslan förut. Frihet. Harmoni. Något åt det hållet. Det räcker dock inte med att uppleva det. Man måste veta varför det känns som det gör. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär? Hur ska jag bära mig åt för att behålla det? Jag har metodiskt försökt checka av strategi efter strategi. Letat efter mönster. Jag tror nu att den enda vägen ut ur rädslan är genom att möta den. Dock fungerar det inte alltid. Ibland blir det bara värre när jag möter den.
 
Jag tror att skillnaden mellan ett lyckat möte och ett nedbrytande är mentalisering. I brist på ett bättre ord för det så kallar jag det så i alla fall. Kort fattat förmågan att se på saker ur fler perspektiv än bara sitt eget. Både att se saker ur andra människors ögon men också allmänt bara utanför sig själv. Det vill säga förmågan att se saker som de är, varken mer eller mindre. Att möta sin rädsla när man fortfarande inte kan se något annat utfall än att det bara kommer göra saken värre, så är det också det som kommer att hända. Om man möter sin rädsla och ser den för vad den är, ett litet potentiellt hot men som i första hand är ett symptom på att man inte kan tänka rationellt just för stunden. Kanske ett försvar mot att behöva möta något ännu värre som vi inte ens vill tänka på, rädslan för att inte bli accepterad eller älskad. Och framför allt något stort, tungt och smärtsamt som vi vägrat släppa taget om på evigheter fast vi vet hur mycket det skadar oss.
 
Att möta min rädsla med den här inställningen gör att jag känner mig mer ödmjuk mot mig själv och det jag är rädd för. Jag behöver inte skämmas eller vara rädd för den. Jag känner någon form av medlidande med mig själv för att jag har behövt må såhär dåligt så länge. Jag vill hjälpa mig själv att lösa upp den här knuten och släppa tyngden. Jag vill komma till min egen räddning. Hålla mig själv i handen när jag möter rädslan. Jag vet redan innan jag gjort det att det kommer kännas annorlunda den här gången. För i mina tankar har jag redan passerat spärren, gått in i det onda och farliga och tittat på det med öppna ögon. Och sett det för vad det är.
 
Det är fortfarande tungt. Jag kommer behöva möta varje rädsla var för sig, utforska den och sedan släppa den. Men jag har åtminstone ett verktyg nu. Som mer känns som en superkraft. Efter allt detta mörker känns världen magisk i jämförelse. Samtidigt som det är en sorg att se mig själv utifrån. Se vad jag har gjort mot mig själv. Se hur illa det faktiskt varit/blivit. En sorg över allt som jag gått miste om. Men jag kan också se hur stark jag är. Det kommer ta tid innan jag mår bra igen. Och jag vågar fortfarande nästan inte hoppas på en framtid. 
 
Jag har funderat över vad som gjort att jag kunnat börja tänka såhär. Varför kunde jag inte se saker som de var tidigare? Min gissning är att jag har inte vetat vad mentalisering varit. Jag har hört om liknande saker och jag har upplevt effekten av när jag gjort det. Men jag har inte kunnat sätta ihop delarna och förstått vad det faktiskt varit eller hur det fungerat. Och jag tror att det som fått mig att förstå till slut är min nuvarande terapeut Marie. För att hon ser mig som jag är. Och för att hon är utomstående. När hon mentaliserar mig blir hon som en spegel. Jag kan se mig själv som jag är genom henne.
 
Vi blir till i andras ögon sägs det. Och när andras ögon inte reflekterar oss så som vi är så kan vi inte själva heller se. Men hennes spegel är klar, jag kan se allt. Om jag bara vågar titta. Och nu när jag ser och jag förstår varför så har jag fått en del av förmågan. Dimman lättar. Förtrollningen håller på att brytas. Från och med nu kan jag fortsätta öva på egen hand också. Jag tror att jag har hittat vägen ut. Och den tornar upp sig som en lång trappa som försvinner upp bland molnen. Men friheten kommer att öka för varje steg jag tar.
 
 
Till top