Insikter och nyårslöften

Lärdomar / 2017, Insikter, Nyår, Ta emot hjälp, Tack / Permalink / 0
Hej bloggen och alla som läser den. Nu är det 2017. Jag tog tillfället i akt och funderade runt tolvslaget över vad jag ville ha ut av det nya året. Det känns väldigt klyschigt att göra det och jag har bara suckat och blundat när jag hört andra prata om förväntningar och löften. Jag ville bara skaka om dem och säga att det finns ingen framtid. Allt är en lögn. Det kommer bli ännu mer av ett helevete än det redan är och sen kommer vi dö i plågor.
 
Jag tillät mig själv en liten stund att fundera över framtiden. Och jag insåg att min gamla danslärare i Kristinehamn gav mig min absolut svåraste läxa när jag gick tilll henne och frågade om råd. Hon sa till mig att jag behövde inte öva mer på dansteknik. Jag behövde öva på att drömma. Jag förstod inte vad hon menade men hon kunde/ville inte förklara. Hon bara upprepade att jag behöver bli bättre på att drömma. Senare i Härnösand fick jag höra samma råd av Danielle. Jag behöver drömma. Och inte bara vilka drömmar som helst, stora drömmar förtydligade hon. Jag tyckte jag redan hade alldeles för stora mål i mitt liv. Jag som ville rädda världen. Men det kanske var just det. Mina drömmar var bara något avlägset långt bort som jag ändå aldrig kommer att uppnå.
 
När jag funderade över det nya året så kändes det helt tomt. Och när jag tänkte tillbaka på de senaste månaderna så var det också helt tomt. Jag har inte haft några mål, ingenting som jag velat ha, ingenting som jag kämpat för. Jag har drömt och hoppats på en bättre framtid långt långt bort. Men jag har inte trott på att det kommer att komma. Jag har inte vetat hur jag ska ta mig dit. Det har varit ett hav av omöjlighet mellan mig och min framtid. Men när jag tänkte på det insåg jag också att jag har haft flera chanser att ta mig ur det här. Det finns alltid någon som vil hjälpa en och det finns alltid något som jag skulle vilja göra. Men jag har vänt chanserna ryggen varje gång. Jag har varit så upptagen av att stanna kvar i någon sorts illusion om att det finns en annan utväg.
 
Ibland är det större och läskigare att drömma om saker som ligger närmare till hands än det som är långt bort och omöjligt. Ibland är det oändligt läskigt att ha något man vill ha framför sig, helt inom räckhåll. Jag kan ta det när som helst. Det är jävligt lätt att skjuta upp det eller låtsas som att man inte vill ha det. Men förr eller senare kommer vi gå under om vi inte erkänner att vi behöver den saken. Den kan se hur simpel ut som helst. Men när man väl sträcker ut sin hand för att ta den så är det svårare än vi någonsin förväntat oss. Och vi skäms kanske över att något som borde vara så enkelt känns så svårt. Vi vill kanske inte riskera att misslyckas. Tänk om någon ser att jag försöker och skrattar åt mig?
 
Mitt nyårslöfte blev att jag lovar att innan jag dör ska jag åka utomlands och uppleva ett äventyr. Jag tänker inte stå och trampa på samma plats till jag ruttnar bort och dör. Jag är värd mer än så. Det är du som läser med. Jag tänker börja nu med några av alla dessa "små" men otroligt stora saker också. Jag tänker be min läkare om någon form av hjälp för all smärta jag får av att jag är så spänd. Jag är väldigt hindrad av smärtan och tröttheten och bristen på aptit som kommer med den. Jag vet inte vad han kan göra men jag kanske kan få en remiss till en naprapat, tips på avslappningsövningar eller smärtstillande tabletter. Vem vet? Men jag kan inte bara gå runt och hoppas på att det försvinner av sig självt. Jag tänker ansöka om boendestöd igen. Och den här gången ska jag försöka så gott jag kan inte bli arg på dem utan jag ska ta emot deras hjälp. Jag ska också ta emot den hjälp jag får av försäkringskassan nu. Det känns tungt att låta dem betala busskort, tågbiljetter och avgifter för att få börja dansa igen. Men å andra sidan kommer jag kosta samhället mycket mer genom att låta bli att emot någon hjälp. Jag kan inte lura mig själv, jag vill börja dansa igen. Och jag skulle antagligen må bra av det.
 
Det är svårt att ta emot hjälp. Det räcker inte med att säga att man vill ha hjälp. Jag behöver också tillåta mig själv att släppa kontrollen och dela ansvaret med andra människor. Ingen kan hjälpa mig om jag inte tillåter det. Och de små tillfällen som jag tillåtit min pojkvän tex på senaste tiden diska eller laga mat har varit så otroligt skönt. Jag är hela tiden så rädd för att ångesten ska skena i höjden om jag tillåter honom göra något för mig. Men när jag till slut låter honom hjälpa mig så är det så otroligt befriande. En så liten sak. Men det är så skönt. Tack.
 
 
Till top