Ett år efter att jag nästan dog

Tankar/känslor / Självmord / Permalink / 6
Ni som använder facebook vet kanske att man ibland får upp tips på gamla inlägg från dagens datum tidigare år. Så igår var tydligen exakt ett år sedan jag skrev inlägget "Timglaset" (observera att jag lärt mig hur man gör länkar här nu (!)). Jag satt hur som helst och läste igenom kommentarerna jag hade fått på facebook från inlägget och såg att jag inte hade svarat på en av dem. Alternativt kanske valt att inte göra det för tillfället. Jag fick lite dåligt samvete och skrev ett tack i efterhand. Föga hade jag väl anat vad det skulle få för konsekvenser.
 
Några timmar senare hade jag ett gäng nya kommentarer på det gamla inlägget där folk beklagade mitt lidande och önskade att jag skulle få må bättre i framtiden. Det bör kanske förtydligas här att jag när jag skrev inlägget just hade kommit hem från sjukhuset efter ett självmordsförsök. Först och främst vill jag åter igen be så hemskt mycket om ursäkt för att jag fick andra människor att lida med mig igår när jag egentligen mår helt okej. Faktiskt mer än okej. Sen... Jag vet inte. Det rev upp ganska mycket känslor att läsa om inlägget ett år senare och att läsa de gamla kommentarerna. De nya kommentarerna kom som en chock.
 
Å ena sidan känns det fint att människor som jag inte har så mycket kontakt med tänker på mig och visar att de ändå bryr sig efter alla dessa år. Jag hade först ganska dåligt samvete över missförståndet, var lite nervös över om någon kanske skulle bli irriterad eller arg på mig för att jag fått denne att känna som den gjort i onödan. Det kändes som att jag hade lurat folk och att jag borde ha förstått vad som skulle hända. Sen började jag tänka, tänk om det här hade varit på riktigt nu? Just där och då när det var på riktigt så var läget fortfarande allvarligt. Jag var deprimerad, ångestfylld och kunde inte tänka klart. Jag hade gjort flera självmordsförsök tidigare i mitt liv. Och jag skulle komma att följa fler dumma impulser efter den här händelsen också.
 
Och det skär i mig. Hur mycket jag har lidit och hur svårt det har varit för andra att hjälpa mig. Jag är enormt tacksam för allt som alla har gjort för mig under åren. Ingen hade kunnat förvänta sig mer. Jag var inte mottaglig för ens hälften av all hjälp som erbjöds mig. Jag hade byggt en mur som var närmast ogenomtränglig. Jag hade ett motsvar på allt folk kunde tänkas säga till mig för att få mig att må bättre. Ångesten hade en egen röst som talade sitt motstridiga språk åt mig. Det må ha varit ologiska resonemang men för mig kändes de långt mycket mer troliga än allt det ljusa, positiva som folk försökte få mig att tro på. Jämför med en hjärntvättning. Jag var övertygad om att ångesten var en del av mig och jag ville inte att den skulle försvinna fastän jag knappt orkade leva.
 
Med facit i hand så vet jag att den muren hade sprickor, såsom alla murar har. Någon skulle hitta en spricka och börja krafsa runt den till det gav resultat. Efter det har muren blivit allt mer bräcklig och fler människor har kunnat nå fram till mig. Jag står fortfarande där inne men jag har flera stora hål som jag kan se ut genom nu. Och jag förstår vad det är jag missat hela tiden. Men jag blir orolig för alla andra som just nu sitter bakom en mur och varken är förmögna att leva sina liv eller att ta emot hjälp för att kunna göra det. De är kanske isolerade för att de är trötta på att inte kunna bli hjälpta. Eller så kanske de inte visar för någon att de mår dåligt och behöver hjälp för att de inte kan föreställa sig att någon skulle kunna göra någon skillnad. De kanske skäms. De kanske inte förstår att det är så illa som det är. De kanske inte känner att de förtjänar att bli hjälpta eller att må bra.
 
Oavsett så ber jag en bön nu för att fler människor ska kunna vidga sina blickar. Kanske genom den här texten att någon som mår dåligt just nu förstår att hjälp kan komma från oväntade håll och göra mer för en än vad man kan föreställa sig. Kanske att någon som känner att hen vill hjälpa till kan förstå att det finns flera vägar in genom muren, inget av det du gör är förgäves. Om ett sätt inte fungerar så backa och se dig om efter en annan väg. Men du är inte ensam, det bör aldrig vara en enskild människas ansvar att "rädda" någon. Och en sak till. Man behöver inte vara självmordsbenägen för att behöva hjälp. Man behöver inte ens ha en uttalad psykisk eller fysisk ohälsa. Och man behöver inte vara psykolog eller någons bästa vän för att kunna hjälpa till. Alla har potentialen till att må bättre och trivas mer med sitt liv oavsett hur situationen ser ut just nu. Och alla har potentialen att hjälpa någon oavsett hur omöjligt det scenariot kan se ut just nu.
 
 
#1 - - Grethe Hagen Sundbom:

Heia 😃
Dette her var sterkt å lese! Veldig glad for å lese at det går bra med deg! At det faktiskt finns folk som har klart å krafse seg igjenom muren din 💖 Jeg klarte desverre ikke det på muren til min beste vakkreste venn, han tok sitt liv for snart 2år siden og det gjör sååååå vondt!!! Stå på du, du er sterk 💖 Klem fra Grethe 😃

Svar: Jag är ledsen att du behövde uppleva något så smärtsamt. Jag hoppas du kan komma till någon form av ro med tiden. Kram på dig!
Viktoria Wahren

#2 - - Sanna:

Det är så viktigt att våga tala öppet om psykisk ohälsa, cred till dig! Kämpa på och kom ihåg att de ljusa stunderna överväger alltid de mörka. Kram.

Svar: Tack! Jag håller med, öppna samtal leder till förståelse och river tabun. Kram!
Viktoria Wahren

#3 - - Emelie:

Så himla starkt skrivet detta inlägg!! Så himla stark du är som har tagit dig dit du är!! All kärlek och styrka till dig<33

Svar: Tack, jag kämpar på här borta. :) Ber om ursäkt (till andra också) att jag inte svarat på kommentarerna förrän nu. Det har fortsatt att vara kämpigt. Men än så länge lever jag! Kram på dig!
Viktoria Wahren

#4 - - Hanna Karlsson:

Vad modig du är som skriver det här inlägget. Starkt av dig att berätta! Kram

Svar: Tack så mycket! Kram
Viktoria Wahren

#5 - - CARRO:

Jag har också varit där. Ett antal gånger. Efter varje misslyckat självmordsförsök har jag känt känslan att "fan vad värdelös jag är, jag kan inte ens ta livet av mig". Nu är det ganska längesen sist, men just det där att inte vara mottaglig för hjälp känner jag igen. Första tiden jag bodde på behandlingshem var det som att ingenting gick in. Jag hade så många omkring mig som försökte hjälpa mig, men jag fortsatte i gamla och självdestruktiva spår. Nu, nästan 2år efter att jag flyttat hem igen börjar livet äntligen gå min väg. I 20 av 25 levnadsår har jag mått dåligt. Nu börjar det äntligen ljusna på riktigt. Jag vägrar tro att det inte kan ljusna och bli bättre för alla som mår psykiskt dåligt. Men det är just det där med att inte vara mottaglig för hjälp som gör det svårt. Kämpa på! Kram

Svar: Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag känner igen det du beskriver. Glad att höra att du klarar att bo hemma igen! :) Ja, det är svårt. Både för den drabbade och utomstående. Och extra mycket kanske om man är både och. Men ibland räcker det kanske med att bara finnas där, den drabbade behöver nog ofta själv mogna och få insikt. Vilket kan ta tid och vara jobbigt för andra omkring. Men förhoppningsvis kan allt fler kanske ta sig ur sitt lidande och inspirera andra som inte ännu är där. Kämpa på du med! Kram
Viktoria Wahren

#6 - - CARRO:

Jag har också varit där några gånger. Varje gång har jag känt mig så galet misslyckad när jag "inte ens lyckas ta livet av mig". Jag vägrar tro att det inte kan bli bättre för alla som mår psykiskt dåligt. Men det är just det där med att inte vara mottaglig för hjälp. För mig kom vändningen när jag fick flytta till ett jättebra behandlingshem. Nu är det snart 2år sedan jag flyttade hem igen, och livet börjar så sakta gå min väg. Det går alltid att må bättre. Kämpa på! Kram

Till top