Ett år efter att jag nästan dog

Tankar/känslor / Självmord / Permalink / 6
Ni som använder facebook vet kanske att man ibland får upp tips på gamla inlägg från dagens datum tidigare år. Så igår var tydligen exakt ett år sedan jag skrev inlägget "Timglaset" (observera att jag lärt mig hur man gör länkar här nu (!)). Jag satt hur som helst och läste igenom kommentarerna jag hade fått på facebook från inlägget och såg att jag inte hade svarat på en av dem. Alternativt kanske valt att inte göra det för tillfället. Jag fick lite dåligt samvete och skrev ett tack i efterhand. Föga hade jag väl anat vad det skulle få för konsekvenser.
 
Några timmar senare hade jag ett gäng nya kommentarer på det gamla inlägget där folk beklagade mitt lidande och önskade att jag skulle få må bättre i framtiden. Det bör kanske förtydligas här att jag när jag skrev inlägget just hade kommit hem från sjukhuset efter ett självmordsförsök. Först och främst vill jag åter igen be så hemskt mycket om ursäkt för att jag fick andra människor att lida med mig igår när jag egentligen mår helt okej. Faktiskt mer än okej. Sen... Jag vet inte. Det rev upp ganska mycket känslor att läsa om inlägget ett år senare och att läsa de gamla kommentarerna. De nya kommentarerna kom som en chock.
 
Å ena sidan känns det fint att människor som jag inte har så mycket kontakt med tänker på mig och visar att de ändå bryr sig efter alla dessa år. Jag hade först ganska dåligt samvete över missförståndet, var lite nervös över om någon kanske skulle bli irriterad eller arg på mig för att jag fått denne att känna som den gjort i onödan. Det kändes som att jag hade lurat folk och att jag borde ha förstått vad som skulle hända. Sen började jag tänka, tänk om det här hade varit på riktigt nu? Just där och då när det var på riktigt så var läget fortfarande allvarligt. Jag var deprimerad, ångestfylld och kunde inte tänka klart. Jag hade gjort flera självmordsförsök tidigare i mitt liv. Och jag skulle komma att följa fler dumma impulser efter den här händelsen också.
 
Och det skär i mig. Hur mycket jag har lidit och hur svårt det har varit för andra att hjälpa mig. Jag är enormt tacksam för allt som alla har gjort för mig under åren. Ingen hade kunnat förvänta sig mer. Jag var inte mottaglig för ens hälften av all hjälp som erbjöds mig. Jag hade byggt en mur som var närmast ogenomtränglig. Jag hade ett motsvar på allt folk kunde tänkas säga till mig för att få mig att må bättre. Ångesten hade en egen röst som talade sitt motstridiga språk åt mig. Det må ha varit ologiska resonemang men för mig kändes de långt mycket mer troliga än allt det ljusa, positiva som folk försökte få mig att tro på. Jämför med en hjärntvättning. Jag var övertygad om att ångesten var en del av mig och jag ville inte att den skulle försvinna fastän jag knappt orkade leva.
 
Med facit i hand så vet jag att den muren hade sprickor, såsom alla murar har. Någon skulle hitta en spricka och börja krafsa runt den till det gav resultat. Efter det har muren blivit allt mer bräcklig och fler människor har kunnat nå fram till mig. Jag står fortfarande där inne men jag har flera stora hål som jag kan se ut genom nu. Och jag förstår vad det är jag missat hela tiden. Men jag blir orolig för alla andra som just nu sitter bakom en mur och varken är förmögna att leva sina liv eller att ta emot hjälp för att kunna göra det. De är kanske isolerade för att de är trötta på att inte kunna bli hjälpta. Eller så kanske de inte visar för någon att de mår dåligt och behöver hjälp för att de inte kan föreställa sig att någon skulle kunna göra någon skillnad. De kanske skäms. De kanske inte förstår att det är så illa som det är. De kanske inte känner att de förtjänar att bli hjälpta eller att må bra.
 
Oavsett så ber jag en bön nu för att fler människor ska kunna vidga sina blickar. Kanske genom den här texten att någon som mår dåligt just nu förstår att hjälp kan komma från oväntade håll och göra mer för en än vad man kan föreställa sig. Kanske att någon som känner att hen vill hjälpa till kan förstå att det finns flera vägar in genom muren, inget av det du gör är förgäves. Om ett sätt inte fungerar så backa och se dig om efter en annan väg. Men du är inte ensam, det bör aldrig vara en enskild människas ansvar att "rädda" någon. Och en sak till. Man behöver inte vara självmordsbenägen för att behöva hjälp. Man behöver inte ens ha en uttalad psykisk eller fysisk ohälsa. Och man behöver inte vara psykolog eller någons bästa vän för att kunna hjälpa till. Alla har potentialen till att må bättre och trivas mer med sitt liv oavsett hur situationen ser ut just nu. Och alla har potentialen att hjälpa någon oavsett hur omöjligt det scenariot kan se ut just nu.
 
 

Senaste...

Tankar/känslor / Om mig, Senaste / Permalink / 0
 
...klädinköp? En vinröd kjol som sitter i midjan. Ett riktigt bra fynd! Jag fick för mig att gå in på Dea Axelsson eftersom jag kommit fram till att jag gillar modet som var populärt när dagens damer var i den åldern jag är i nu. Det var en chansning men så hittade jag den här. Kostade bara 125 kr, har en lyxig textur och går nästan ner till knäna så jag slipper visa rumpan!
...låt? Det var ett tag sen sist jag hittade något jag verkligen tycker om. Och då var det Shpongle för hela slanten. Just nu svävar jag runt lite mellan olika genrer och väntar på nästa stora genomslag.
...film? Ser mest på serier numer. Den senaste filmen jag kan komma ihåg på rakt arm som gjorde intryck på mig var "A beautiful mind" och nu jag tänker på det så vill jag också nämna dokumentären "My beautiful broken brain". Haha, väldigt lika titlar. Den första fastnade jag för dels för att den är baserad på en verklig person som jag känner mig ganska inspirerad av. Kan han så kan jag. Den andra gillar jag för att den är så drömlik. Det är samma värld som vi alla lever i fast från ett helt annat perspektiv.
...bok? Har just läst klart Engelsforstriologin. Det tar emot att säga att jag tyckte om den, den är skriven för ungdomar och den kändes relativt förutsägbar. Men den var ändock svår att lägga ifrån sig. Något som varit relativt sällsynt på sista tiden. Har haft svårt att finna nöje i saker. Idag har jag påbörjat boken "Amerikanska gudar" av Neil Gaiman på inrådan av min sambo. Handlar tydligen också om demoner bland oss människor fast det är en vuxen saga.
...matextas? Tjockkorv i baguette med majonnäs, vitlökspulver och västerviksenap. Sjukt gott! Fast de senaste dagarna har jag mer och mer börjat sukta efter soppor med olika tillbehör.
...dansgolv? Varhelst där jag är och andan faller på. På sista tiden har ju det mest varit i vardagsrummet eller i hallen framför spegeln. Men snart hoppas jag på större lokaler och fler dansare! Söndagsjam här kommer jag!
...resa? Teneriffa för snart ett år sen med Oscar. Skulle bli en solsemester men det blev en mysig vi-gör-det-bästa-av-saken-resa. Längtar efter att resa igen! Jag vill överallt nu, jag tänker på det varje dag. Jag vill främst just nu besöka alla Europas huvudstäder. Paris, Amsterdam, Prag, Lissabon och Berlin. Äta, dansa, vandra, dricka, shoppa och dokumentera alltihop!
...favoritapp? Äsch det finns inga riktigt bra appar så länge de inte kan bota min spykiska ohälsa. Men mobilt bankID är väldigt smidigt.
...tv serie? Oj det finns så mycket! Dirk Gently's, the OA, Expanse och såklart Gilmore Girls.
...googling? Irland, skulle se så jag inte misstog mig att Dublin är huvudstaden. Tänkte skriva in det i listan ovan om huvudstäder jag vill besöka. Men sen tänkte jag att om jag behövde googla vad staden hette så kanske den inte ligger högst på listan trots allt.
...tårar? Igår efter att jag pratat i telefon med min handläggare på f-kassan. Han är fantastiskt omtänksam och medlidande och löser alla mina problem så gott han bara kan. Gråter av lättnad regelbundet när jag pratar med honom.
...gapskratt? Jag minns inte. Gapskrattar sällan som jag gjorde i gymnasiet och när jag var yngre än så. Men det var en rätt rolig scen i sista boken av Engelsforstriologin när vattenelementet flippar ur! Skrattade högt för mig själv under flera minuter och ler fortfarande nu när jag tänker tillbaka på det.
...girlcrush? Eija Nadine! Sen jag fick kontakt med henne i måndags har jag tänkt på henne varje dag. Tittat igenom hennes instagram och alla dansklipp hon lagt upp. Och jag blir så inspirerad. Hon är så vacker, stark och konstnärlig. Jag vill vara lite mer som henne!
...insikt? Anledningen till att saker suger är inte alltid bara för att de faktiskt gör det. Ibland beror det på att man själv är stressad, sårad eller deprimerad. Om man faktiskt ger saker en mer ärlig chans så kan de överraska en.
...modeupplevelse? Fick en silverglittrig tröja av mamma i julklapp som min syster upplyste mig om var moderiktig just nu. Först kände jag mig lite skeptiskt men när jag provade den och den satt rätt bra bestämde jag mig för att jag gillar den!
...besvikelse? När man är sjukskriven så har man inte så mycket pengar. Det slår mig fortfarande ganska hårt varje gång jag drömmer mig bort om saker jag vill göra.
...beautymåste? Sova bra, äta bra, duscha och smörja in sig med olja när man bli torr.
...drink? Irish coffee!
 
Bara så vi inte glömmer bort att jag är mer än bara mina diagnoser. Jag är också en människa. Jag är jag. Om någon hade glömt det!
 
 

Visa allt

Tankar/känslor / Monument, Skam, Ångest / Permalink / 0
Jag orkar inte formulera en bra dramaturgi i det här inlägget (eller vad man kallar det för när man skriver i blogg??). Jag vill säga att jag har börjat skämmas över en massa saker på sistone. Och jag tror banne mig att det är en bra grej. Jag har bytt ut en del saker som vanligtvis ger mig ångest mot skam. Ångest går inte att arbeta med. Ångest är bara som en odefinierbar hemsk känsla inuti som gör mig obenägen att leva eller göra någonting. Men skam däremot. Väldigt bra känsla. Jag har tex skämts som satan över min kropp och hur jag sett ut under många år. Har inte velat ha på mig kläder som gör att det syns att min mage inte är platt. Jag har skämts över min hållning för att jag ofta är trött och inte orkar vara rak i ryggen hela tiden. Skämts över att mitt ansikte ser så trött och ledset ut. Skämts över finnar, sår och ärr, särskilt i ansiktet. Skämts över mina ben som inte är lika raka och utsträckta som de flesta andras. Diverse annat också.
 
Jag är så trött på det här. Det har bara varit en generell ångest inför att vara jag och ha den här kroppen över huvud taget. Jag har hatat mina bröst och mitt kön och har bara velat skära bort alltihop. Jag har frenetiskt klöst sönder alla ojämnheter på min kropp år efter år vilket bara gett mig mer ojämnheter att klösa på. Jag har konstant gått runt och tänkt på hur jag andas, hur jag går, vilka muskler är spända och avslappnade nu? Allt för att se så perfekt ut som möjligt. Och det har resulterat i att jag upplevs som lugn, samlad och stel. Jag vill inte vara sån! Folk blir alltid så överraskade när jag berättar vilken sjuk ångest jag har. Jaha, men du som verkar så lugn och samlad? Som om det är en bra grej. Jag är inte lugn för att jag är en harmonsk person. Jag är lugn för att jag tvingar undan allt som jag är jag.
 
Det spelar ingen roll hur fantastiskt allt verkar vara på ytan. Det är ändå insidan som räknas. Det finns antagligen miljoner eller miljarder människor som har snygga kroppar, gott om pengar och karriärer som skjutit genom taket. Men vad spelar för roll om de inte kan njuta av det?
 
Nog om tråkiga saker. När jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag inte finnar som något som behöver utrotas utan mer som smutsfläckarna i ansiktet hos hjälten i en film som ser vacker ut just för att hon skiter fullständigt i hur hon ser ut mitt i all action. Skiten (ja, ALL skit i våra liv) behöver inte vara skamlig, fel eller dålig. Det kan vara ett monument över hur starka vi är. Jag ska banne mig göra hela min kropp till ett monument. Allt det som jag skäms lite extra mycket för ska jag också visa upp lite extra. Världen behöver inte människor som tyglar sig själva. Världen behöver människor som skriker högt av glädje och njutning.
Till top