Till dig som inte kan föreställa dig

Tankar/känslor / Brist på livslust, Depression, Mentalisering, Panikångest, Självmord, Till dig som inte kan föreställa dig hur det känns att vilja dö / Permalink / 1
Du ligger på golvet i badrummet. Du tänkte att en dusch är nästan som en reboot. Som att gå och lägga sig med tanken att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Vattnet rann tröstande över din kropp. Men istället för att känna dig som en naturupplevelse började tankarna rinna genom kroppen i samma takt. Och precis som vattnet så tog de inte slut. Om något tycktes de nästan öka i tempo.
 
Så nu ligger du här. Duschslangen ligger en bit ifrån dig. Du ser hur det rinner stillsamt ur den. Varmvattnet tog slut så du slängde den ifrån dig. Du orkade inte resa dig upp för att stänga av. Det är ju ändå så lite som rinner ut nu. Du fryser och svettas om vartannat. Pulsen är hög och häftig. Du har svårt att andas. Du tänker att det här är bara en panikattack. Det är bara ett symptom av en långvarig depression. Jag borde inte låta mig ryckas med av det här. Jag kan resa mig upp nu och göra något som en normal och vettig människa hade gjort. Kanske laga lite mat. Titta på en film. Gå en promenad.
 
Jag gör det nu. Paus. Nu. Paus. Har jag förlorat förmågan att röra på mig? tänker du. Du sänker kraven och testar att flytta åtminstone ögonen. Du är fängslad av duschslangen. Och i samma ögonblick som du inser det så kvider du till, blundar och vänder dig över på rygg. Kaklet är blött och kallt mot ryggen. Det här är ett så vackert ögonblick i ditt liv. Du önskar att du hade en kameraman. Han kunde stå där i dörröppningen och zooma in mot dig med kameran nära golvet. Var är egentligen mobilen när man behöver den? Fast du är ju förstås ganska blöt. Och du ligger fortfarande på golvet.
 
Egentligen kan du nog resa dig. Om du bara vill. Man kan allt man vill. Det är bara att rycka upp sig. Ta tag i sig själv. Inse att det är bara man själv som har ansvar över sitt eget liv och sin egen lycka. Paus. Du känner dig oförändrad. Du har inget jobb. Ingen skola. Inga vänner. Ingen familj. Ingen som undrar var du är eller vad du gör just nu. Inte sen du drog dig undan. Det började med att du tackade nej till att följa med på den där festen. Du känner dig ändå så utanför på fester. Efter tag slutade du att få inbjudningar. Du slutade svara på telefonsamtal och sms. Du slutade gå ut ur lägenheten bortsett från när du handlade mat. Om du såg någon som kanske kände någon som du kände som kanske skulle skvallra om att du fortfarande är kvar i stan så vände du om direkt och gömde dig.
 
Nej. Det skeppet har nog åkt. Finns det några andra skepp då? Snälla låt det finnas fler skepp. Du kanske kan ragga upp en äldre man som redan är ekonomiskt oberoende? Du kan ge honom din kropp och ditt liv. Han kan ge dig allt du behöver för att döva smärtan. Vackra kläder, uppmärksamhet, cannabis och solresor. Paus. Det kommer inte vara tillräckligt. Du kanske kan ta dig ur din ångest, skriva en bok om det och bli världskänd hälsoguru? Du är väl ändå inte en så dum skribent? Du fick faktiskt bra betyg i svenskan på gymnasiet. Fast å andra sidan så läste du igenom några av dina gamla texter för en vecka sen, eller var det tidigare idag? Hur som helst så sög texterna. Inte bara som i att de var lite oslipade. Det fanns verkligen inget att slipa på ens.
 
Hur länge har du legat här nu egentligen? Hur länge till kommer du att göra det? Det sticker under huden. Du vill helst krypa ur ditt skinn. Snälla någon, rädda mig. Men vem skulle höra om jag skrek? Vem skulle bry sig även om hon hörde? Du har slitit ut dina bekantskaper. Bränt dina broar. Som mest skulle du kunna hoppas på en tröstande kommentar på facebook. Ingen skulle göra sig besväret att faktiskt komma hit. Du är en sån där energitjuv. Folk har försökt hjälpa, men de har gett upp. Ingen kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
 
Du lever knappt ens längre. Allt du försökt åta dig har du misslyckats med. Varför inte acceptera trenden och misslyckas slutgiltigt med livet. Det är en tröstande tanke. Det kanske finns ett slut på lidandet. Om du skulle skära en tillräckligt djupt snitt på rätt ställe. Ingen skulle hinna upptäcka dig innan det var för sent. Du har egentligen ingenting att förlora längre. Du skäms över dig själv. Du kan höra deras röster. De säger att du är för feg för att dö. För feg för att leva. Varför gör du det inte bara? Hur lång tid ska ta det behöva ta för att uppnå modet? Gör det! Nu eller aldrig!
#1 - - Sanna:

Jag vet faktiskt inte hur man tar dig ur det där mörka när man är där, även om jag själv varit nere på absoluta botten själv, men på på något jävla vis gör man det ändå - bara man inte ger upp. Gråt, skrik, slåss men ge aldrig upp. Fortsätt framåt fast det gör ont. Styrkekramar <3

Svar: Jag gör vad som krävs, jag skriker, gråter och skriver ;) Vettefasen heller vad det är som gör att man tar sig ur det. Tycker att jag tagit mig ur det flera gånger men sen trillat ner igen. Och jag förstår inte vad det var jag gjorde för att det skulle fungera tidigare!? Bara att fortsätta testa olika saker. :) Kramar tillbaka, hoppas allt är väl med dig!
Viktoria Wahren

Till top