Det är inte alltid som det ser ut

Lärdomar / 30 dagar yoga, Det är inte alltid som det ser ut, Lyssna på kroppen, Psykisk ohälsa, Utbränd, Yoga / Permalink / 0
Idag firar jag 30 dagar med 15 minuters yoga varje morgon! Jag vill främst tacka min barndomsvän Madeleine för att hon inspirerade mig till att göra det. Värsta tacktalet nu, haha! Men det känns otroligt. Jag har vetat sen länge tillbaka att yoga är bra för mig. Men jag har haft en idé om att yoga måste man göra minst två timmar i sträck, man måste vara superfokuserad, man måste stå still och vara statisk i alla positioner osv. Strikt som attan annars räknas det inte. Men nu blev jag övertalad att 15 minuter varje morgon räcker gott och väl. Och det måste inte se ut eller kännas perfekt. Huvudsaken är att det blir av. Perfektion är en myt. Det finns alltid något att arbeta på och utveckla i sina positioner. Så man börjar där man är, lyssnar in i sin kropp och tar ett steg i taget.
 
Jag satte inte upp något mål. Utan jag bara testade en dag. Och sen kände jag att jag ville göra det igen nästa dag. Och dagen efter ville jag också göra det. En del dagar har jag känt mig ovillig. Men då har jag tänkt att jag kan åtminstone sätta mig och andas lite. Och när jag väl sitter där så är det ofta så skönt att jag faktiskt vill fortsätta och göra mer. En del dagar fungerar det inte och ångesten är lika stark innan som under och efter yogan. Eller värre. Såna dagar tänker jag att "men det här fungerar ju inte". Men jag har fortsatt ändå och tänkt att det är bara femton minuter. Det finns inga garantier här i livet. De flesta dagar har yoga en positiv effekt, men alla dagar är inte såna dagar. Framförallt har jag känt en förändring på sikt, redan efter två veckor började jag känna mig mer medveten om vad som pågår i min kropp. Jag upplever det nu allt mer som om jag kan höra vad min kropp säger.
 
Det i sig har lett till att mina fysiska besvär har ökat egentligen. Jag är tröttare än någonsin, har ont överallt, svårt att andas och ångesten i huvudet vill också gärna haka på när kroppen kollapsar. Och detta mer eller mindre konstant varje dag. Men hur hemskt det än känns och låter så har jag en känsla att jag är på rätt väg. Jag har tryckt undan allt vad kroppen känt ända sen början av tonåren då alla de här besvären egentligen började. Jag fick höra att jag överdrev med mitt konstanta klagande. Jag minns att jag var orolig att jag höll på att bli utbränd. Men folk sa från alla håll och kanter att utbränd det blir man inte vid tretton års ålder. Utbränd blir man när man är minst tjugo, helst trettio och har arbetat som en tok under många, många år utan att ha lyssnat till sin kropp. Så jag stängde av och körde på. Och det är väl svårt att säga exakt när jag blev utbränd första gången. Men att jag har varit det ett bra tag nu är ett faktum. Och jag tror att det måste bli värre innan det blir bättre. Jag har börjat lyssna på allt det där som jag stängt in. All gammal smärta, stress och förtvivlan flödar genom min kropp.
 
Jag är långt mycket mer hindrad praktiskt, fysiskt och mentalt nu jämfört med innan jag blev sjukskriven för två år sen. Men jag är också mer i kontakt med mig själv. Jag lyssnar på mig själv och jag förstår mer och mer. Och jag behöver bearbeta allt det som kommer upp. Och faktiskt så har jag nog om något blivit mer stabil nu än jag någonsin varit. Jag har emotionellt instabil personlighetsstörning som min huvuddiagnos. Mitt största problem är min instabilitet, min impulsivitet. Och även om jag lider mer påtagligt utåt sett nu så var jag långt mycket mer sjuk än vad jag eller någon annan kunde se eller förstå tidigare under mitt liv.
 
En grej som kommer med allt detta är att jag orkar inte göra mer än ett par få saker varje dag. Och har jag gjort för mycket en dag så får jag leva med sviterna i flera dagar eller veckor efteråt då alla symptom blir värre och jag inte orkar göra nästan något alls. Jag har börjat skriva på en bok igen. Jag vill inte säga för mycket om det eftersom jag inte vet huruvida den någonsin kommer bli färdig med tanke på att jag aldrig blivit färdig med en bok förut. Men jag har kommit längre än någonsin den här gången! Jag har börjat hitta ett flyt. Hur som helst gör det att jag får kompensera med att låta bli att göra andra saker. Bloggen och andra sociala medier, vänner, böcker som jag höll på att läsa osv har blivit lidande. Jag är ledsen för det. Just nu är jag i en svacka och har inte orkat skriva på boken.
 
Jag fann dock lite kraft att skriva i bloggen! Så här har vi mig! Jävligt långt ner på den fysiska och psykiska hälso-skalan. Men jag klättrar stadigt! Och jag vill bara säga det att det är inte alltid som man tror! En människa kan se ut att må som hälsan själv, men på insidan vara så trasig att denne inte ens rymmer platsen det tar att känna allt det lidande som finns där. Och en annan människa kan se ut att ligga på botten och kravla nära döden men egentligen vara på stadig uppgång. Tack för mig.
Till top