Tankar kring dagen och skrivande

Tankar/känslor / Permalink / 0
Morgonen började med ångest. Jag hade ingen matlåda, ingen aptit för frukost och dessutom skulle den där boendestödjaren som jag inte gillar följa mig till arbetsträningen. Hon dök upp och vi satt tysta i spänd stämning ett tag. Pillade inte på telefonerna, såg inte varandra i ögonen mer än en millisekund var tredje minut ungefär. Vi satt bara rakt uppochner på våra stolar och tittade i taket, ut genom fönstret och ner i bordet om vartannat. Oscar räddade mig genom att bestämma sig för att gå till gymmet. Och hon tog på egen hand efter en stund upp att det kanske var onödigt att de båda följde mig till jobbet. Phew! Han såg att jag hade ångest och ville heller inte släppa iväg mig "ensam" av den anledningen. Väl på gamla residenset, som huset kallas, kändes det bättre. Jag ägnade hela dagen åt att slå in julklappar med två andra tjejer. Vi började ju i tisdags och vi var fortfarande inte helt färdiga när jag gick därifrån idag. Var helt slut när Oscar kom och hämtade mig. Men det har varit en bra dag! Det känns återigen skönt att ha haft något att pyssla med. Nu känns det som om det trots allt skulle kunna gå det här med arbete och plugg i framtiden! Får se hur länge känslan varar den här gången...
 
Jag har skrivit fem datorskrivna sidor på det som kan komma att bli en bok. Jag har än så länge inte avslöjat för en enda människa, inte ens Oscar, vad den handlar om. Och det är för att det är så pass intimt, ärligt och känsligt. Precis så som jag vill ha det. Om jag över huvud taget skulle släppa en bok så vill jag att den ska vara just så. Boken jag började på sist som jag nästan skrev till slutet på, känns allt annat än intim och ärlig. Jag var superstrukturerad i hur jag byggde upp historien och sedan skrev den. På sätt och vis hjälpte det mig att över huvud taget lyckas komma så långt i ett projekt. Något som känns som en ovärderlig erfarenhet. Men alla regler jag följde gjorde boken, i min mening, torr och meningslös. Jag känner ingenting när jag läser den. Jag blir inte berörd.
 
Utöver att jag planerade historien väldigt noga innan jag började skriva så hade jag också regler för hur och när jag skulle skriva. Ett återkommande tips för författare är att vara disciplinerad. Avsätta tid regelbundet för att skriva. Och att även om man när man sätter sig ner inte har någon inspiration så ska man skriva ändå. Och det hjälpte mig förvisso med att komma så långt som jag gjorde. Och det visade sig ofta bli bättre än jag anat när jag först satt där med ett blankt blad. Men återigen, det blev inte tillräckligt bra. Jag skulle aldrig köpa den boken. När jag läser igenom den tappar jag koncentrationen och läser samma sida om och om igen för att den är så tråkig. Sen stör jag mig också på många småsaker som inte går ihop. Ord som jag inte riktigt hittar och istället ersatt med något halvdant.
 
Det jag skriver nu har jag ingen aning om jag kommer lyckas bli färdig med. Och om jag blir det så blir det kanske ingen lång bok. Jag har funderat på om man skulle kunna använda den som teatermanus istället. Jag kan säga så mycket som att hela boken är en enda lång monolog. Så det skulle eventuellt kunna fungera. Dock skulle jag själv aldrig vilja stå på scen med det. I så fall skulle jag vilja ha någon som är bättre på skådespeleri än mig själv. Inte för att jag är så dum, men jag tycker det här manuset förtjänar någon bättre. Hur som helst, nu skriver jag bara när jag får inspiration. Och jag hade inte bestämt något alls när jag började skriva. Jag lät det rinna ur mig helt enkelt. Så som det ska vara. Det är då det blir bra. Med den förra boken kände jag sådan press på mig att den var tvungen att bli lång och att den skulle bli klar snabbt. Den här gången sätter absolut ingen press alls på mig själv. Det fungerar kanske för en del människor att göra så. Men för mig gör det inte det. Det blir nånting. Det blir det. Men det blir inte vad jag vill ha. Det blir inte något som jag skulle kunna publicera och samtidigt stå för.
Till top