Sliten och nojig

Tankar/känslor / Permalink / 0
Min mensvärk dödar mig. Och så var jag på bio igårkväll, kom hem runt tolv på natten och vaknade upp med baksmälla. Hade inte druckit något annat än sprite och julmust. Suck. Min kropp är inte van vid att vara uppe sent på kvällarna. Sen var det också en stor mental påfrestning igår. Att gå på bio, träna på gymmet och gå flera långa sträckor ute. Jag vet inte exakt varför men jag var sjukt nervös och ängslig inför bion. Kanske för att det var så länge sen sist jag gjorde något liknande? Jag var rädd att stolarna skulle vara så osköna att jag till slut skulle behöva lägga mig på golvet eller något. Att filmen skulle vara så kass att jag inte skulle kunna koncentrera mig. Eller att jag skulle bli så trött att jag inte skulle orka ta mig hem efteråt. Sista bussarna hade redan gått så vi fick gå hem (40 minuters promenad ungefär).
 
Gymmet var också mer krävande än vanligt. Redan när jag värmde upp var ångesten så stark att jag övervägde att strunta i träningen och gå hem istället. Jag hade en stark känsla av att jag inte hade någon rättighet att få existera. Att jag hade trätt över en gräns och befann mig på en plats där jag inte egentligen inte fick lov att vara. Rädslan var stark för att vem som helst, när som helst skulle komma fram till mig och ifrågasätta vem jag egentligen trodde att jag var. Och kanske hotfullt be mig försvinna. Men jag lyckades ändå stanna kvar och genomföra hälften av det pass jag hade för avsikt att göra. Och i alla de övningar jag gjorde lyfte jag tyngre än jag gjort gångerna innan. Så det var relativt utmattande. Sedan gick vi som vanligt fram och tillbaka till gymmet också, ca 25 minuter en väg. Så totalt promenerade jag ungefär en och en halv timme. Egentligen lite mer eftersom det var lite andra småsträckor också här och var. Som det brukar vara. Men i alla fall, jag är rätt sliten idag.
 
Så nu sitter jag med värmekudde på magen, ipren i kroppen, kaffe och saffranscookie på bordet intill datorn. Jag försökte skriva i bloggen igår men kunde inte koncentrera mig. Två halva inlägg skrev jag som jag raderade efter varandra. Det var som om jag inte kunde få kontakt med mig själv. Jag hade ingen aning om hur jag mådde eller vad jag kände. Allt jag skrev blev på något sätt teatralt och ansträngt. Som om jag bara hittade på massor av saker som inte alls hade att göra med verkligheten. På tal om det så har jag haft mycket overklighetskänslor den senaste tiden. Och Oscar hjälpte mig att komma på att en del andra saker som jag upplever förmodligen också är kopplade till det. Tidigare har jag bara sett själva känslan av att världen omkring mig ser falsk och påhittad ut som en del av det. Men jag upplever också till och från att både jag och andra människor kan skifta i utseende.
 
Ibland när jag ser mig själv i spegeln så ser jag vacker ut. Andra gånger förvrids alla detaljer till något förskräckligt äckligt och hemskt. Ringarna under ögonen blir mörkare. Sår, ärr och finnar blir skarpare och synligare. Fettet växer och gör mig tjock. Hållningen ser hemsk ut, som om jag vore ringaren i Notre Dame. Och så vidare. Ibland känner jag inte ens igen mig själv, vilket förstärker overklighetskänslorna. Jag kan få för mig att min kropp bara är ett skal som jag är fångad i. På liknande sätt kan andra människor förvandlas framför mig. Ofta handlar det om att det känns som om jag ser Oscar (tidigare var det andra pojkvänner och närstående människor) för första gången. Som om han är en främling, att vi inte känner varandra. Och genast känns den intima relation vi har enormt skrämmande. Vårt hem känns inte som en plats där jag bor. Hans kropp känns inte som något jag någonsin haft kontakt med tidigare. Jag drar mig undan och försöker ignorera det. Spela med i det som antagligen är verkligheten och så som det ska vara. Men allting känns helt fel.
 
Jag skulle vilja beskriva det som något jag föreställer mig att man upplever om man har den här formen av ätstörning där man ser sig själv som tjock fastän man egentligen bara är ett skelett. Dysmorfofobi tror jag det kallas för. Jag har sett mig själv som extremt ful en period nu. Kanske en vecka eller två. Ju längre tid som går desto mer outhärdligt blir det. Jag känner mig äcklad och skrämd av min egen spegelbild. Det blir svårt att vistas utomhus över huvud taget för att jag är så rädd för att andra människor känner likadant när de ser mig som jag gör.
 
Allt det här är förmodligen jag som dissocierar. Och dissociation är en reaktion på stress. Jag har en hel del saker jag är stressad över men främst tänker jag just nu på MBT:n. På fredag ska jag träffa en av psykologerna i teamet för individuellt samtal. Hon ska utreda om jag fortfarande har borderline (och får lov att vara med i terapin) och så ska vi diskutera igenom vilka som är mina största problem i så fall och skriva en målsättning med terapin. Eller något i den stilen. Vi ska också prata igenom huruvida det här är en bra terapiform för mig eller inte. Jag går sönder av nervositet.
 
Jag har ända sen jag fick min diagnos och blev erbjuden att ställa mig i kö för den här terapin längtat efter den. Det känns som om det är min största chans att bli frisk. I somras dock när jag fick veta att jag skulle få gå introduktionskursen under hösten så blev jag sjukt nojig. Mina redan existerande tankar kring att jag inte var tillräckligt sjuk och att jag inte förtjänade diagnosen eskalerade. Och säkerligen var det mycket annan stress som bidrog också men jag blev allt mer besatt av att jag måste bli mer sjuk för att platsa in i terapin. Varav anledningen till att jag började skära mig själv igen trots att jag inte gjort det under sju år. Så det finns en del att fundera över här. Jag är såklart rädd nu för att terapin kanske kommer fortsätta ge mig ökad ångest. Att jag kanske kommer fortsätta att känna ett behov av att stanna kvar i det som är sjukt. Å andra sidan kanske det släpper när jag väl vet att jag fått en plats (om jag nu får en). Förhoppningsvis kommer jag kunna se det som tillräcklig bekräftelse på att jag mår så dåligt att jag förtjänar den här hjälpen. Något som egentligen känns idiotiskt, jag tycker man borde kunna få ta del av den här terapiformen oavsett vilken diagnos man har. Den verkar vara väldigt bra för alla möjliga former av psykisk ohälsa.
 
Men å andra sidan verkar det som om jag inte kunnat nöja mig med den bekräftelse jag fick efter utredningen som visade på alla diagnoser jag fick. Jag är ju fortfarande livrädd för att de gjort fel eller att jag överdrivit när jag svarat på frågorna. Logiskt sett så är ju mina överdrivna rädsla kring allt detta i sig ett tecken på sjukdom. Men på samma sätt så kanske jag (om jag börjar terapin) kommer fortsätta vara rädd för att de ska ångra sig. Att de ska kasta ut mig ur gruppen. Eller att jag ska framstå som helt frisk i jämförelse med alla de andra och att det bara kommer bli pinsam stämning på något sätt. Att jag kanske inte kommer ha några problem alls att prata om. Vilket är en jättekonstig tanke med tanke på hur mycket problem jag i verklighteten har. Jag känner ju mig konstant stressad varje gång jag träffar min terapeut eftersom vi aldrig hinner prata om alla de sakerna som jag känner att jag behöver ta upp.
 
Ändå går jag runt nu tänker att jag kanske har blivit frisk. Att eftersom jag inte haft självmordstankar på en hel vecka så kommer de säkert aldrig komma tillbaka igen. Att ångesten jag kände igår nog inte var så stark som jag minns den. Att den nog var ganska normal ändå. Frisk. Att jag borde kunna sluta vara sjukskriven nu på en gång och börja plugga eller arbeta. Jag är bara väldigt kräsen, men säkert finns det någonstans jag skulle kunna arbeta utan att få panik och vilja dö?
 
Jag skulle också kunna försöka se den här enormt starka rädslan som ett problem jag har. Som jag behöver arbeta på och som terapin kanske kan hjälpa mig med. Jag skulle bli så enormt besviken om jag inte tog/fick chansen att gå den här terapin. Jag är bara extremt rädd. För att jag större delen av mitt liv inte blivit sedd eller förstådd. Inte blivit tagen på allvar. Och nu när någon äntligen gör det så kan jag inte ta emot hjälpen. Jag vågar inte lita på någon längre. Men jag måste ju försöka om jag ska kunna må bra igen. Jag ska prata om detta med min terapeut idag. Jag hoppas att jag kan reda ut mina känlsor och våga ta steget att göra det här.
Till top