Saker jag ofta får höra

Lärdomar / Permalink / 1
Det finns en del saker som folk säger till mig och säkerligen många andra med psykisk ohälsa som inte alltid är så välkommet. Jag har funderat i ett helt år på om jag ska skriva om det eller inte. Å ena sidan är det nog ganska intressant om man inte är besläktad med detta fenomen. Men också kanske skönt att höra att man inte är ensam om det samt nyttigt för er som säger sådana här saker att höra hur det påverkar den som tar emot orden. Å andra sidan vill jag inte att det ska bli någon alltför negativ klang på inlägget. Jag förstår att folk inte är allvetande och att det för många är väldigt svårt att sätta sig in i hur det kan vara för en annan människa. Jag är inte själv någon expert. Så med det sagt se inte det här som någon exakt vetenskap utan mer som min personliga upplevelse. Och jag är inte arg på någon. Kan hända trött och irriterad stundom men någonstans inom mig så kan jag ändå ofta se välviljan bakom orden. Citaten nedan är generaliserade, de kan formuleras på lite olika sätt.
 
"Du borde sluta äta så mycket mediciner, det kan inte vara bra för dig."
Ibland kan man förvisso må dåligt av bieffekterna från mediciner. Och en del människor mår mycket bättre av att låta bli dem. Detta är både jag och mina läkare högst medvetna om. Psykofarmaka är inte något man ska ta om man inte absolut behöver. Men nu är det så att jag mår så pass dåligt att det är värt risken med biverkningar, och så är det mest troligt för många andra som äter psykofarmaka också.
 
 
"Om du skulle börja arbeta så skulle du ju slippa känna dig så isolerad."
Så är det absolut, men istället för att känna mig isolerad så skulle jag ha skyhög ångest. Jag skulle vilja påminna om att det finns en god anledning till att jag är just sjukskriven. Ni får helt enkelt lita på att läkarna och försäkringskassan gör en korrekt bedömning av min arbetsförmåga.
 
"Börja med yoga/ yoga lite mer!"
Jag uppskattar tipset men i och med min psykiska ohälsa så har jag väldigt låg energi och motivation. Jag gör så mycket som jag orkar och klarar av, jag har inget behov av att bli peppad till att göra ännu mer. Tvärtom skapar det en hel del värdelöshets-känslor.
 
"Fake it til you make it."
Fejkar är precis vad jag redan gör och har gjort ända sedan start. Jag mår väldigt mycket sämre än vad som syns. Varje dag är en enorm utmaning.
 
"Gå ut lite mer och träffa folk så ska du se att du blir gladare."
 
Jag har social fobi/fobisk personlighetsstörning. Jag får ångest av sociala situationer. Med andra ord gör det mig inte särskilt mycket gladare, snarare tvärtom. Det är ett fåtal personer som jag känner mig någorlunda trygg med och kan njuta av att umgås med och jag träffar dem så ofta som det är möjligt med hänsyn till de liv vi lever.
 
"Sluta äta gluten/socker/kött (annan diet)."
Man kan ibland må bättre av att ändra sin diet men det kan också vara väldigt svårt när man mår psykiskt dåligt. Jag har ingen diagnosticerad ätstörning men jag har mycket ångest kring mitt ätande. Jag döver ofta min psykiska smärta med mat och får sedan dåligt samvete och vill inte äta något alls. Jag väntar då ofta så pass länge med att äta att jag tappar kontroll över hungern. Vilket resulterar i något likt hetsätning som följs av ännu mer ångest. Jag har försökt ändra min diet många gånger men misslyckats varenda gång. Jag tror personligen att jag mår bäst av att släppa kontrollen och bara acceptera den mat som kroppen för stunden vill ha. Något som i sig är tillräckligt svårt.
 
"Se det från den ljusa sidan, du har i alla fall inte 'det och det' problemet."
 
Nej jag är medveten om att jag inte har alla problem som man kan ha i den här världen. Men jag vill helst inte bli förminskad för den sakens skull. Det skulle absolut kunnat vara värre, men det är rätt så jävligt som det är ändå. Och jag skulle vara ytterst tacksam om folk kunde ta det på allvar.
 
"Det är normalt att känna som du känner, sådär är det ju för alla."
Ja ofta är symptom på psykisk ohälsa något som de flesta friska människor kan relatera till. Och jag kan förstå att man kanske säger såhär för att sympatisera. Men återigen så känner jag mig ärligt talat ganska förminskad. Det krävs att symptomen man har går ut rätt så mycket över ens liv och hindrar en i olika aspekter för att man ska få en diagnos. Och att till exempel ha en frisk ängslighet är en helt annorlunda sak jämfört med att vara sjukligt ängslig.
 
"Det är inte bra att vara borta från arbetsmarknaden för länge."
Nej jag är medveten om det och jag är inte sjukskriven för att jag tycker att det är kul. Det är relativt stressande att bli påmind om detta när man redan egentligen har problem som är långt mycket större. Det vill säga själva anledningen till att man är sjukskriven. 
 
Om man vill generalisera ytterligare så skulle man kunna säga att alla de här citaten har gemensamt att de är någon form av åsikt. Jag vet inte hur alla människor fungerar men i varje fall för egen del så mår jag bäst av att få bli bekräftad och sedd i det tillstånd jag är i. För att sedan av mig själv kunna övergå i ett annat. Att försöka tvinga mig till att må på ett annat sätt än vad jag gör kommer bara resultera i att jag sjunker djupare in i det jag redan fastnat i. Tänk dig ett litet barn som gråter (som Stina Wollter så fint uttrycker det). Om du säger åt det att sluta gråta så kommer de mest troligt bara gråta ännu mer. Men om du sitter med och bekräftar ("Oj, är det jobbigt nu?" "Ska vi sitta här och vara ledsna tillsammans?" "Kom så håller jag om dig.") så kommer tårarna efter stund ta slut och sinnesstämningen kan övergå till något annat.
 
Att komma med åsikter om hur jag ska eller inte ska göra eller tänka är ungefär samma sak som att säga åt mig att sluta gråta. Jag behöver få gråta färdigt och ledsenheten behöver ta slut på naturlig väg. Inte genom att tvinga bort det med olika metoder. Jag har testat otroligt många metoder för att tvinga bort mitt dåliga mående. Varje försök har slutat i att jag mår ännu värre.
 
Som avslutande ord skulle jag vilja lägga till att många av de här sakerna skulle kunna gå att säga utan att inverka negativt på mig och andra känsliga själar. Kanske genom att ändra inställning och först se och bekräfta fär att sedan ge förslag. Jag kanske säger ja om jag känner mig redo. Eller så säger jag nej och då får du helt enkelt backa och acceptera det. Jag kan föreställa mig att många av de här olika citaten kommer ur att det är otroligt frustrerande att stå bredvid någon som mår dåligt och känna sig maktlös. Jag tror att många vill komma med förslag och idéer på vad man kan göra för att vara snälla, för att hjälpa till. Och jag vet att det är svårt, men det bästa som jag tror att man kan göra är att bara finnas där. Se, lyssna och vara lyhörd för vilken typ av stöd personen i fråga behöver. Klassiskt, kanske låter simpelt men är desto svårare i praktiken. Tack och lycka till.
 
#1 - - Anonym:

Sitt och tyck så förbannat synd om dig då. Gör det. 👍
Så jävla svenskt. Ohälsa eller ej. Människor som ger råd försöker åtminstone bry sig om dig, tror du kanske skulle få mer näring i din själ om du inte snäste av trevliga människor som iallafall ser dig. Lycka till!

Till top