Reflektion av året som gått och tankar inför året som kommer

Tankar/känslor / Permalink / 0
Det som slår mig när jag läser igenom vad som har hänt mig under 2017 är att jag mått väldigt dåligt men ändå klarat av en hel del saker. Om någon hade frågat mig om året innan jag tittade igenom mina anteckningar så hade jag nog spontant svarat att det inte hänt så mycket. Jag hade antagligen sagt att jag mått okej, varken bra eller dåligt. Att jag varit lite inlagd men att det aldrig var särskilt allvarligt. Att jag spenderat lite tid på Fontänhuset men egentligen inte åstadkommit så mycket. SÅ FEL! Herregud vad jag har åstadkommit saker trots många, långa svackor. Och allvarligt är väl det minsta man kan säga att det var stundvis.
 
Men har jag kommit någonstans då, eller står jag och stampar på samma plats? Under 2016 fick jag min aktivitetsersättning godkänd, vilket gjorde att jag i år kunnat fokusera på att bli mer aktiv. Vilket jag verkligen har blivit. Jag har gått flera kurser samt börjat arbetsträna. Och är därmed inte lika isolerad längre. Något som i sin tur varit en enorm utmaning och kanske resulterat i en hel del ångest. Fast en annan typ av ångest. 2016 fick jag också tusen diagnoser tilldelade mig, något som jag ägnat större delen av 2017 åt att smälta och acceptera. Jag är nog inte helt klar dock.
 
Ptja... Annars är väl läget inte långt ifrån vad det var innan. Jag tror att jag inte "fastnar" lika mycket nu som jag gjorde för ett år sedan. Jag brukade ha stora problem med att komma igång med saker och ta mig iväg hemifrån eftersom jag fastnade i ett nät av regler jag hade i mitt huvud. Regler som kanske har med autism att göra men som mycket väl kan vara den tvångsmässiga personlighetsstörningen också. På tal om det så har jag nog också blivit bättre på att hantera när saker inte blir exakt som jag vill. Jag brukade tex få så mycket av ångest när min sambo diskade på "fel sätt" att jag flera gånger övervägde att göra slut. Jag har fortfarande väldigt mycket regler och tvång men jag blir inte lika upprörd när det inte går att följa dem.
 
Jag tror att jag absolut fått en hel del bra övning i att skriva böcker också under det här årets gång! Jag har aldrig tidigare ägnat så mycket tid och energi åt att försöka skriva böcker. Vad har jag för förväntningar på 2018 då? Vad jag vet hittills så kommer jag att göra en utredning för autism, fortsätta arbetsträna och eventuellt börja i MBT när utredningen är klar.
 
Jag trivs inte jättebra på arbetsträningen, som ni kanske har gissat. Jag vet dock inte om det skulle hjälpa att byta till en annan arbetsplats eller om det bara är jag med min problematik som behöver lära sig att hantera arbetssituationen. Men jag vill inte backa till att göra ingenting om dagarna. Så antingen fortsätter jag där jag är och förhoppningsvis trivs jag bättre med tiden. Eller så byter jag till någon annan form av aktivitet. Drömmen vore ju om jag kunde byta det till att börja plugga. Om jag skulle börja må så bra att jag klarar det vill säga. Jag har inga jättestora förhoppningar men det finns ju en chans! Jag funderar också över om jag eventuellt ska göra högskoleprovet igen det här året och satsa på att faktiskt plugga till det också. Jag har inte så hög motivation just nu dock, så vi får se hur det blir med det. 
 
Högst upp på listan av saker jag vill studera ligger just nu:
Statsvetenskap
Filosofi
Juridik
 
Jag hoppas också att jag ska komma att må så bra att det kanske kan bli läge att försöka få barn någon gång under 2018. Samma där som med studier, jag har inga skyhöga förväntningar men jag skulle verkligen bli lycklig! Något att kämpa för. Jag har fortfarande drömmar om att få arbeta som danslärare. Jag har ingen aning hur pass krävande det skulle kunna vara för mig så jag vet inte om jag vågar hoppas på det under det kommande året. Men jag hade tänkt testa några dansklasser på öppet hus nu i februari här i Nyköping och se om jag kanske kan ta klasser för någon annan till att börja med. Kanske kan jag få lite kontakter därigenom och höra mig för om de eventuellt behöver fler lärare! Men det är ganska mycket planering och sedan att stå i rampljuset som gäller. För att inte tala om min skräck för barn. Jag skulle nog helst vilja satsa på att hålla klasser från 13 år och uppåt. Men jag vet inte hur populärt det är att dansa i den här lilla staden.
 
Jag har funderat över om det är något jag bör lova mig att göra, men jag tror inte det är en bra idé. Jag vet i varje fall inte vad det skulle vara i så fall. Det kan inte vara något som har med dieter eller träning att göra för jag är totalt omotiverad när det gäller sådant. Jag har faktiskt börjat fundera över att ge upp på gymmet helt och hållet. Sedan i somras har jag gått till gymmet sporadiskt någon gång i månaden och hatat det det varenda gång. Flera gånger har jag fått ge upp och gå tidigare för att inte bryta ihop i en panikattack. Varför fortsätta tvinga mig själv? Jag överlever nog om jag inte tränar också. Jag kan ta upp det igen senare om jag känner att jag orkar och har lust.
 
Jag kan lova mig själv att jag ska fortsätta kämpa och göra mitt bästa. Men det har jag alltid gjort och gör, löfte eller ej. Jag kanske kan lova att ta det lugnt och vara snäll mog mig själv? Men det kommer inte bli lättare bara för att jag avger ett löfte. Dessutom kommer jag få panik eftersom jag omöjligt kan hålla det löftet. Det är alldeles för svårt. Nej, inga löften. Come what may!
Till top