Ny utredning

Tankar/känslor / Permalink / 0
Idag var jag på det individuella samtalet inför MBT:n. Jag har varit sjukt nervös av många anledningar. Bla rädslan inför att förlora den terapeut jag har nu som jag ändå trivs med. Rädslan för att bli utredd igen och att de kanske finner att jag inte har borderline, att jag kanske inte är sjuk är över huvud taget längre (vilket jag upplever att jag är). Rädd för att inte passa in i gruppen eller att jag inte ska gilla terapeuterna där. Rädd för att bli frisk. Eller snarare för att bli halvfrisk. Tillräckligt frisk för att kunna plugga och arbeta igen men inte tillräckligt för att göra ett bra jobb eller kunna tycka om det. Rädd för att braka ihop igen och få börja om med terapi och mediciner.
 
Vi pratade i tio minuter ungefär kring mina tankar om MBT. Sedan säger hon (psykologen) att de vill utreda mig för autism innan jag eventuellt får börja i MBT. Så istället för att utreda om jag fortfarande har borderline så pratade vi under resten av tiden om autism. Så utredningen började redan idag. Helt onödigt att jag gått runt och stressat kring frågan om MBT alltså. Jag har tid på mig att fundera över om det är något jag vill nu. Det känns skönt. Jag slipper också stå i kö för autismutredning. Jag stod i kö två år ungefär i Stockholm för några år sedan. När vi väl skulle starta utredningen så ansåg de att jag mådde för dåligt, de ville inte ta ansvar för mig. Så det hela rann ut i sanden. Det hade stått i min journal tydligen att det fanns misstankar och som jag förstår det så hade terapeuterna i MBT-teamet också sina misstankar. Så de reder själva ut mig (istället för habiliteringen som annars har hand om autism-utredningar) så slipper jag mista köplatsen för MBT också och om det blir aktuellt så kan jag börja efter utredningen.
 
Så ja... Så långt allt väl. Jag har väl tur. Men lite besviken och förvirrad känner jag mig. Sedan jag fick höra talas om att det fanns särskild terapi för diagnosen borderline och att de har goda resultat i studier så har jag ju längtat efter att få ta del av det. Jag har nästan hängt upp hela mitt liv på den där terapin. Det känns som om det är min enda chans att bli frisk. Men det är antagligen inte. Dessutom antar jag att den inte passar alla heller. Men jag hade bestämt mig för att den skulle passa mig, att den måste det. Jag är så trött på att må dåligt.
 
Jag har ju tänkt till och från under åren på autism. Det lilla jag läste om det i tonåren dock gjorde mig relativt skeptisk, jag blev också övertygad av min omgivning att det nog bara var min hypokondri som spökade. Jag antog att det var så. Sedan var det någon läkare i Stockholm som väckte frågan igen, jag var fortfarande skeptisk men började fundera på det igen. Jag fick höra att autism kan se väldigt olika ut, att man kan vara högfungerande och ha lärt sig fejka det som egentligen inte kommer naturligt för en. Sedan har ämnet kommit och gått men jag tänkte att jag kunde ju gå MBT:n först och om jag fortfarande har problem efter det så kan jag alltid begära en utredning senare. Men de vill alltså utreda mig nu. Jag som inte ens har accepterat alla de andra diagnoserna jag fått. Men om det skulle vara så att jag har autism så kanske en del av de diagnoser jag har nu försvinner för att autismen förklarar de symptom jag upplever på ett bättre sätt.
 
Jag vågar inte ens fundera över möjligheten att det kan vara så att jag har autism. Jag känner mig relativt nollställd just nu. Saker återstår att se. Jag ska försöka att inte tänka för mycket på det. Först och främst, god jul!
Till top