Min första inläggning (och annan skit som följde)

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har tänkt att jag skulle vilja skriva om min första inläggning (inläggningar) på psykiatrisk avdelning. Dels för att det är en ganska lång och knölig historia som förmodligen är intressant att läsa. Dels för att det var länge sedan jag tänkte på den sist. Jag tjatade sönder historien för ett tiotal läkare och psykologer under den första tiden efter att det hände. Det var något av det värsta jag hade varit med om och var viktig information för dem. Sedan glömde jag bort det allt mer. Orkade inte tänka på det. Nu när jag återigen tänker på det så känns det nästan overkligt. Jag vet inte riktigt hur detaljerat jag kommer skriva, men detta kan komma att bli långt så håll i er!

 

Det var en eller två dagar in på höstlovet i ettan på gymnasiet. Jag hade haft en historik av psykisk ohälsa sedan början av tonåren ungefär. Längtan hade varit enormt minns jag efter att få börja gymnasiet och äntligen ”göra det jag älskar i skolan”, nämligen att dansa. Jag gick dansinriktningen (åtminstone första två åren). Men jag trivdes inte i klassen och hade inga vänner. De senaste veckorna hade jag vacklat i motivation och skolkat flertalet gånger trots allt jag aldrig känt mig lockad av sådant tidigare i mitt liv. Det kan ha haft att göra med den killen jag blev tillsammans med under sommaren. Han ville gärna ha mig för sig själv och drog sig inte för att övertala mig att komma över till honom istället för att gå till skolan. Jag var nykär och inte särskilt svår att övertala. Jag vill också minnas att han lyckades splittra mig från min familj rätt så skickligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad det handlade om, men min familj hatade honom och vägrade släppa in honom i vårt hus. Det skickades hotfulla sms från en av mina familjemedlemmar till hans föräldrar och han började prata om att ”bussa sina kusiner” på denna person. Han nämnde vid ett tillfälle att de hade olovliga vapen som de inte tvekade att använda. Jag försökte medla men tog ändå min pojkväns parti i slutändan. Som tur var hände aldrig någonting utöver att jag tror att han polisanmälde hoten. Minns inte att det blev några följder av den anmälningen dock. Utöver detta hade jag haft en utdragen förkylning och blivit som jag upplevde det beroende av alvedon. Jag hade ont i huvudet konstant och åt alvedon två till tre gånger per dag i säkert en månad.

 

Allt ovan är bakgrund till varför jag den dagen fick en panikattack och ville dö. Jag, min pojkvän och min familj var på stan och shoppade. Jag hade sedan länge tillbaka också varit överkänslig kring shoppande. Jag kände mig nästan alltid febrig och sjuk av att gå runt i gallerior och titta på saker (det här var upptakten till min sociala fobi). Jag minns inte exakt hur det gick till men jag antar att det eskalerade och blev värre än vad det brukade bli. Jag minns att jag sa att jag mådde dåligt och att jag började gå därifrån. Min pojkvän följde efter. Jag började springa och han sprang efter. Han höll fast mig hårt medan jag kämpade för att göra mig fri. Jag skrek åt honom att släppa mig och att jag ville dö.

 

Efter ett tag lugnade jag ner mig och en familjemedlem föreslog att vi skulle åka till psykakuten. Jag har för mig att jag blev lite förvånad, jag visste inte att det fanns någon sådan. Hade ingen aning om vad de kunde göra för mig, men det kändes som om ett alternativ till döden uppenbarade sig. Vi åkte iväg med bilen alla utom min pojkvän, men istället för att åka till psykakuten så åkte vi hem. Familjemedlemmen tyckte att nu när jag ändå var lugn så kunde vi pausa hemma en stund innan vi åkte vidare, eller något i den stilen. Jag blev så otroligt besviken, jag mådde ju inte ett dugg bättre bara för att jag var mer lugn. Jag ville fortfarande dö, men jag blev inte tagen på allvar. Så jag gick därifrån, ingen följde efter. Jag brann av ångest, besvikelse och frustration. Jag hade ingen plan för vad jag skulle göra. Men jag var fullt inställd på att bara fortsätta gå och gå och gå för att försvinna så långt bort jag bara kunde. Tänkte att jag nog kunde komma på en plan på vägen.

 

Jag hann gå i en tjugo minuter ungefär innan en annan familjemedlem med stora kliv hinner ifatt mig bakifrån. Jag har hunnit hitta en glasbit på marken som jag skurit i mina handflator med för att lugna ner mig. Jag minns att hen frågar vad jag ska hitta på. Jag svarar att jag ska elda upp mig själv. Hen skrattar åt mig och svarar ”blir det inte väldigt varmt då?”, jag gråter. Jag blir övertalad att hoppa in i bilen som står längre fram och vi beger oss nu till psykakuten på riktigt.

 

Väl där får jag för första gången uppleva den oändliga väntetiden. Klockan var nog runt tolv när vi åkte från stan efter att ha shoppat. När jag äntligen fick träffa en läkare så var klockan ca nio på kvällen. Jag berättar sanningsenligt hur jag mår och svarar ja på frågan om självmordsplaner. Han tror inte på mig, han säger att många unga tjejer säger sådant för att få uppmärksamhet. Men att ytterst få av dem faktiskt skrider till verket. Han tror att jag är en sådan tjej. Han ber mig att bevisa att jag faktiskt har för avsikt att begå självmord. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra, känner mig otroligt ledsen och besviken. Jag har alltså tre gånger av olika personer på samma dag blivit hånad och misstrodd i hur dåligt jag mår. Efter många om och men så bestämmer sig ändå läkaren för att skriva in mig på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning). En av mina familjemedlemmar får följa med och sova där med mig eftersom det egentligen är en avdelning för vuxna och jag bara var sexton år.

 

En sak som kommer ha stort inflytande på hur tiden därefter ser ut för mig är det faktum att Sörmlands län inte har någon psykiatrisk avdelning för barn eller ungdomar. Jag får redan dagen efter flyttas upp till allvårdsenheten där man hamnar efter att ha lovat att inte skada sig själv under sin vistelse på sjukhuset. Jag får dock inte stanna där heller eftersom jag inte är vuxen. Det tar ett par dagar innan de kommer underfund med att jag enligt avtal ska flyttas till bup-avdelningen (bup = barn och ungdomspsykiatriska) på Uppsala akademiska sjukhus. Jag får åka sjuktransport (taxi) dit. Jag sa att det gick bra att åka ensam och satte mig i baksätet för att bli lämnad ifred och kunna sova. Taxichauffören var dock väldigt pratsam och intresserad av mig. Han visste ju vart jag skulle och undrade varför jag var inlagd. Jag har alltid haft svårt för att ljuga eller hålla undan information så jag svarade. Han frågade om jag brukade skära mig i armarna och jag svarade att det gjorde jag. Han ville se, jag ville inte visa. Men efter att han frågat ett par gånger till så gav jag med mig. Jag var rädd att han inte trodde mig, precis som ingen annan verkade ta mig på allvar.

 

Väl i Uppsala så börjar jag må mycket bättre. Personalen på avdelningen är jättetrevlig och miljön är lugn och skön. Rummen har faktiskt riktiga sängar och inte sådana där hårda höj- och sänkbara sjukhusbritsar med filtar till täcken. Läkaren där bestämmer att jag ska sluta ta den antidepressiva medicin jag börjat med någon månad tidigare, uppenbarligen mådde jag inte bättre av den. Det var inte heller uteslutet att det eventuellt var den som gjorde att jag mådde sämre. Jag får en ny antidepressiv och lugnande vid behov-tabletter (som inte hjälpte något alls). Saker och ting är mer eller mindre frid och fröjd under en vecka. Dvs när jag mådde dåligt så fick jag det stöd jag behövde. Under veckans gång minns jag dock att jag försökte skada mig själv på diverse olika sätt. Bla matvägrade jag under två dygn ”bara för att känna hur det kändes” som jag uttryckte det då. Jag drog knogarna mot en skrovlig vägg om och om igen till det blödde. Samt så åt jag tvål i ren desperation inne på toaletten en gång tills personalen kom in och avbröt mig.

 

Efter en vecka får jag veta att avtalet mellan Uppsala och Sörmland bara handlar om en veckas förvaring. De har inte för avseende att låta mig träffa någon läkare mer och det börjar febrilt letas efter någon annan boendelösning för mig. De vill helst skriva ut mig och låta mig återvända hem. Jag säger att om de skickar hem mig så kommer jag rymma därifrån och begå självmord, och jag menar det. Jag säger att jag hatar mig familj och att de känner samma sak för mig. Vilket jag kommer vara övertygad om under en lång period framöver. Motvilligt kopplar de in socialen som efter ytterligare en vecka hittar en familjehem till mig. Under den veckan är jag ursinnigt arg och återigen besviken. Om de inte ville ha mig där så tänkte jag heller inte vara kvar, sa jag och försökte flera gånger fly. Jag kastade lampor och stolar på personalen och försökte brotta ner dem när de hindrade mig från att försöka slå sönder glaset till dörren ut från avdelningen.

 

Sent en kväll blir jag skjutsad till mitt familjehem som ligger långt ute på landet med ca hundra meter till närmsta granne. Annars var vi mest omgivna av åkrar och skog. Familjen hade ingen aning om vem jag var eller varför jag kom. De hade fått frågan bara tidigare samma kväll om de kunde ta emot mig. När jag förklarade för dem att jag kom direkt från psyket och undrade om de inte tänkte gömma undan sina knivar för mig så blev de rätt så förvånade och förmodligen oroade. De frågade om de behövde gömma knivarna och jag sa att det nog inte behövdes. Det fungerade hyfsat att bo där utöver vid ett tillfälle då jag inför deras relativt unga son förklarade min dödsönskan. Ingenting jag tänkte på som särskilt konstigt förrän efter att de reagerade på det. Jag kände mig aldrig särskilt hemma men de var trots allt snälla mot mig och jag höll mig någorlunda i schack. Jag minns inte hur länge jag var där, men det var definitivt inte längre än en månad.

 

En dag kom en av mina familjemedlemmar och sa åt mig att packa mina saker. Att vi skulle hem. Jag frågade varför och hen sa att hen inte visste, att socialen hade hört av sig och sagt att jag inte kunde vara kvar där. I efterhand frågade jag min handläggare på socialen som svarade att hon inte visste något om det där och att min familj handlat på eget bevåg. Härifrån är jag osäker på vilka händelser som kom i vilken ordning. Jag tror att jag egentligen bara hinner komma hem för att senare samma dag åka hem till min pojkvän i Stockholm. Jag minns att jag inte kunde somna och bestämde mig för att gå ut på balkongen och andas lite. Rensa tankarna. Efter en stund kommer min pojkvän ut till mig och frågar hur det är med mig. Jag känner mig skakig och mår inte bra. Ångesten stiger, jag börjar gråta och jag kan inte ens berätta vad det är som är fel, jag vet inte själv. Jag är bara oändligt ledsen och förtvivlad.

 

Min pojkvän bestämmer sig för att ge mig en örfil. Jag blir hysterisk och gråter ännu mer. Han förklarar i efterhand att det är ju så de gör på filmer, att han inte visste vad annars han skulle göra för att lugna ner mig. Jag vill återigen akut dö och går mot hallen. Han frågar mig vart jag ska men jag svarar inte, gråter bara. Efterhand blir han mer förtvivlad och orolig så han håller fast mig hårt precis som förra gången. Jag kämpar emot och får en styrka som jag inte vet varifrån den kommer. Jag är inte ens säker på om jag faktiskt vill dö längre, jag vill bara bort därifrån. Vill inte bli fasthållen, vill inte bli kontrollerad. Särskilt inte av människor som inte vet hur de ska hantera mina känslor. Resten av hans familj vaknar av tumultet och kommer ut. Det krävs både min pojkvän och hans pappa för att hålla fast mig och det är underligt nog knappt att de klarar av det. Någon ringer polisen i brist på bättre idéer och de dyker upp inte långt senare.

 

Polisen behöver inte mycket styrka, de låser fast min arm bakom ryggen och det gör ont som satan. De sätter handklovar på mig som också de gör ont. De kör mig till närmsta sjukhus, Sachsska på söder. Jag blir inlagd på deras bup-avdelning och när de tar av mig handklovarna så har jag sår och blåmärken på båda handleder. Jag minns inte hur länge jag var där men det var nog inte mer än några dagar, max en vecka. Jag kommer inte ihåg att jag fick prata med någon läkare och ingen sa något om huruvida jag skulle få lov att stanna kvar där. Jag utgick från att det inte skulle bli länge. Jag upplevde det som att mer eller mindre ingen stod på min sida. Att ingen brydde sig och att folk förmodligen bara skulle bli lättade om jag faktiskt dog. Jag rymde på något vis från sjukhuset och tog mig först till en bro där jag tänkte hoppa. Det var förvisso väldigt högt men det var vatten som väntade mig där nere och jag tänkte att jag förmodligen kommer överleva fallet.

 

Så jag letade vidare efter en annan lösning i enbart strumpor, mjukisbyxor och t-shirt. Det var kallt, slaskigt och snöade lite. Men det gjorde mig inget, jag tänkte tvärtom att jag förtjänade kylan och smärtan av småsten under fötterna. Jag undvek platser med mycket folk för att inte väcka uppmärksamhet till mig och kom till slut till ett tågspår. Jag tvekade ett tag men gick sedan ut på det och väntade. Det dröjde dock inte länge innan en ordningsvakt kom förbi och såg mig. Han försökte få mig att prata. Berätta vem jag var, varför jag stod där jag stod, var jag kom ifrån, om det fanns någon han kunde ringa. Han lyckades prata mig ur det hela och jag följde med honom in till ett personalrum vid en tunnelbanestation i närheten. Han hade en kollega där som gick ut och köpte lussebullar till oss alla tre. Jag hade inte känt mig så trygg på länge. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hur fina de var i sitt bemötande.

 

Jag säger att jag inte vill tillbaka till var jag kom ifrån, men de förklarar lugnande att jag inte kan stanna här. Och att det säkert finns bra alternativ för mig, någon som kan hjälpa. De ringer polisen som tydligen redan var ute och letade efter mig. Sjukhuset hade uppenbarligen märkt att jag försvunnit och anmält det. Dagen efter skrivs jag ut från sjukhuset eftersom jag bodde i ”fel län”. Inte många dagar senare är jag hemma och det är sent på kvällen. Jag har lagt mig i sängen för att sova. Jag hör folk bråka med varandra på undervåningen och jag tror att de nämner mitt namn. Jag har vid det här laget en del överbliven medicin som jag själv förvarat i mitt sovrum. Jag ligger och tänker länge och kommer fram till ett beslut.

 

Jag känner mig relativt lugn och likgiltig. Ledsen över hur livet sett ut och att det behövde leda fram till detta. Men fast besluten om att det var den bästa lösningen. Jag svalde alla piller jag hade och la mig i sängen igen. Försökte somna men jag kände mig alltför sorgsen. Det enda jag kunde tänka på var att jag hoppades att det skulle gå snabbt nu. Jag längtade efter att bara få försvinna och slippa all smärta som livet gav mig. Jag tror att jag faktiskt somnade till slut men vaknade efter någon timme av att jag mådde riktigt illa. Jag tog mig ut till toaletten och började spy. Det smakade riktigt starkt av medicin. Jag kommer också ihåg att jag återigen var förkyld och nyste mellan spyorna. Mamma hade vaknat av ljuden och kom in i badrummet. Och skrattade åt det roliga i att jag nös och spydde om vartannat. Det var trots allt lite komiskt. Hon frågade om jag hade blivit magsjuk och eftersom jag har en svag punkt för att ljuga så erkände jag efter ett tag vad jag hade gjort.

 

Mamma ringer giftcentralen och undrar vad hon ska göra, de tycker att hon ska ringa efter en ambulans. Så det är vad hon gör och en ambulans kommer efter ett tag. Vi åker in till akuten och de överväger att magpumpa mig. Men eftersom jag verkligen inte vill det och dessutom redan spytt så mycket så nöjer de sig med att ge mig kol att dricka. Något jag fått göra många gånger till senare i livet. Kolet renar tydligen kroppen från gifter. Jag och mamma stannar på akuten över natten. Nästa morgon har mamma ett telefonsamtal med socialen. Det bestäms att jag ska få komma till ett behandlingshem. Jag följer med av fri vilja, jag ser en strimma hopp igen. Kanske ska jag äntligen få seriös hjälp och vård.

 

Väl där visar det sig vara något som närmast kan beskrivas som ett fängelse för minderåriga. När jag kommer in så måste jag klä av mig naken och duscha framför personal. De tar ifrån mig tofsar med metallbitar, snören i mjukisbyxor och annat som man kan skada sig själv eller någon annan med. Jag förstår det som att jag är den enda som är där pga psykisk ohälsa. Övriga ungdomar är där för att de är drogmissbrukare, kriminella eller både och. Vi får bara gå ut och promenera i små grupper med personal en gång i veckan. Alla dörrar är låsta och varje gång vi ska gå från ett rum till ett annat (tex från matsalen till dagrummet, ”skolsalen” eller pysselrummet så blir det kroppsvisitering och att räkna alla saxar, bestick och annat som kan användas som vapen. Jag får inte ha min mobiltelefon och det finns inga datorer med internet. Jo, det är kollektiv bestraffning som gäller också. Vid ett tillfälle upptäcktes det att en bordskniv hade försvunnit och vi fick alla utegångsförbud i ett par dagar. Dvs vi fick sitta inlåsta på våra rum hela dagarna utöver när vi skulle äta. Med enbart mp3-spelare (med av personalen godkänd musik med icke-våldsamt språk), papper, pennor och böcker att roa oss med.

 

Det är telefontid en timme varje eftermiddag. Man får lov att ringa ett samtal till antingen sina föräldrar, sin handläggare på socialen eller sin advokat. Är man placerad på detta hem får jag nu veta så innebär det att man har LVU på sig, som det heter. Lagen om vård av unga. Det är alltså när socialen blir någon form av förmyndare för en istället för att ens föräldrar är det. En sorts tvångsomhändertagning. Så vi var alla tilldelade advokater som vi fick träffa då och då. Jag hamnar i konflikter flera gånger med de andra ungdomarna på hemmet. En tjej minns jag tar mig avsides de första dagarna och berättar för mig om en plan för hur vi skulle kunna fly tillsammans. Jag trodde att vi blev vänner. Några dagar senare står hon halvt bortvänd från mig i dagrummet och berättar högt för några andra om saker jag berättat för henne i förtroende. Jag minns inte vad det var för något längre. Men jag blev arg och försökte prata med henne. Sa, att jag står ju precis här! Hon låtsades som om hon inte hörde mig och börjar då hitta på massor av skit om mig. Jag tog smörgåsen jag hade i handen och tryckte upp den i hennes ansikte. Hon skrek och försökte slå mig, jag slog tillbaka och var mycket starkare och smidigare än henne.

 

Jag skäms över det beteendet, men jag vet inte hur jag skulle ha kunnat stoppa mig själv. Jag hade aldrig varit med om någon som varit så öppet falsk. Jag nöjde mig efter ett par slag och gick gråtande iväg till mitt rum. Hon ägnade resten av kvällen åt att sparka på min dörr och skrika saker som ”jävla hora” och ”jag ska fucking polisanmäla dig”. Personalen bad henne att ge sig men lät henne ändå fortsätta. Jag var livrädd och satt och skakade där inne. Jag bad i varje fall om ursäkt dagen efter när jag hade lugnat ner mig. Vi ignorerade varandra under den resterande tiden. En annan tjej där inne fick jag dock bättre kontakt med. Vi behöll brevkontakt i ett par månader trots allt efter att jag flyttade ut därifrån.

 

Jag tror att jag bara var på det behandlingshemmet i två veckor. Både jag och min familj tyckte att jag var helt fel placerad och hade framfört de klagomålen till min advokat. Det bestämdes att jag skulle flytta till ett annat behandlingshem (även det för missbrukare och förbrytare) som var halvslutet som det hette. Det vill säga, inga dörrar var låsta. Vi kunde gå ut och in som vi kände för. Dock låg det långt ute i skogen så det var inte det lättaste att bara sticka därifrån. Jag försökte en gång, när de upptäckte att jag var försvunnen åkte de ut med bil och letade efter mig. Jag såg dem komma med bil och gå runt i området och leta. Jag gömde mig i mörkret bakom en gran till de gav upp och åkte tillbaka. Det var den kallaste vintern jag varit med om i mitt liv. Termometern växlade mellan minus tio och minus tjugo under ett par veckor. Det var flera mil in till närmsta stad, jag tänkte att jag förmodligen kommer frysa ihjäl om jag somnar här ute. Efter att ha funderat ett tag vände jag tillbaka till hemmet igen. Jag tror jag stannade i åtminstone en månad på det här stället.

 

Jag firade jul och nyår där. Jag minns att jag vägrade gå ner och äta julmat med de andra. Jag sa att julen var förstörd för alltid sedan mormor hade dött. Jag satt på mitt rum och tjurade istället. Efteråt bar min kontaktperson upp mina julklappar till mig. När man är satt på ett sådant här hem så får tydligen varje ungdom en pott med pengar för julklappar. Jag hade vägrat önska mig något, jag sa att jag absolut inte ville ha någonting. Jag fick två cd-skivor varav den ena var okej, den andra riktigt dålig. Jag fick också en liten stereo och en bok. Jag var ordentligt överrumplad över hur påkostat det hela var.

 

En gång hade jag så mycket ångest att jag grät, hulkade och tjöt om vartannat i två timmar. Det gick inte att trösta mig och jag vägrade låta någon komma nära mig. När folk försökte fäktades jag med armarna. När jag till slut lugnare ner mig något åkte jag och en i personalen till psykakuten. Jag blev inskriven och flyttad till Uppsala igen. Jag kände mig lätt tacksam eftersom jag kom ihåg den avdelningen som relativt trevlig. Jag fick dock bara stanna två eller tre dagar innan de skickade mig tillbaka till behandlingshemmet. Jag är inte säker men jag har för mig att avtalet som Sörmland hade med Uppsala tydligen höll på att skrivas av. Läkare som skickade dit mig hade dock inte fått veta detta än. Men det verkade som att det var därför jag inte fick stanna.

 

Största anledningen till att jag trots allt var på det här hemmet i en hel månad var för att det var jul och därmed semester för läkare och psykologer. De arbetade just sin sista vecka på hemmet när jag kom dit och hann därmed aldrig träffa mig. De kom tillbaka igen någon vecka in i januari och kallade mig då till samtal. Läkaren funderade i banor kring bipolär sjukdom. Han eller hon (minns inte vilket) skrev ut stämningsstabiliserande medicin som man vanligtvis får om man är bipolär. Jag kommer efter det att äta den här medicinen i ett helt år, den längsta tid jag någonsin tagit en och samma medicin. Jag känner ingen jättestor förbättring under den tiden men ändå tillräckligt för att fortsätta. Jag får också träffa en psykolog på hemmet som jag har ett långt samtal med, kanske två timmar. Han verkar ta mig på allvar och det känns skönt.

 

Senare samma dag eller om det var dagen efter så får jag veta att jag ska packa det allra nödvändigaste och att min morfar kommer och hämtar mig snart. Bara sådär, från ingenstans. Jag frågar varför och vad är det som händer. Men personalen vet inte mer än mig men tydligen måste jag flytta därifrån. Och det akut. Jag får veta att min familj kommer att hämta resten av mina saker senare. Jag och morfar åker in till sjukhuset i Nyköping (dit jag hör). Där blir jag inlagd på psykosenheten. Eftersom jag är minderårig på en vuxenavdelning så bistår bup med personal som övervakar mig dygnet runt. Följer med mig in på toaletten och sitter vakna i en stol intill min säng om nätterna. Går överallt vart jag går.

 

Jag får veta av läkaren där att psykologen på behandlingshemmet hade starka misstankar om att jag var psykotisk. Det enda jag kan minnas från samtalet som eventuellt hade kunnat väcka misstankar var när han frågade mig om jag ”hade som en röst i huvudet”. Jag hade där och då inte tänkt att han menade på det sättet. Jag svarade något i stil med att jag hade olika ”sjukdoms-röster” som slet åt olika håll inuti mig. Med andra ord tankar, som jag helt upplevde som mina egna. Det går ett par dagar där då de är osäkra på om jag faktiskt är psykotisk eller inte. Och bland alla andra psykotiska vuxna på avdelningen börjar fundera över om jag kanske också är det. Alla frågor läkaren ställer mig kring hur jag upplever verkligheten får mig att tveka. Jag hade sedan början av tonåren lidit av overklighetskänslor till och från. Ibland väldigt kraftiga sådana. De här dagarna var en obehaglig tid då jag ifrågasatte allt och alla omkring mig.

 

Men misstankarna lade sig och man kom till slut fram till att jag inte var psykotisk. Jag fick dock stanna kvar på avdelningen ändå eftersom de inte hade någon annanstans att skicka mig och jag var fortfarande självmordsbenägen. Efter ytterligare en månad var jag lugnare. Jag mådde fortfarande mycket dåligt men jag hade i alla fall inte längre för avsikt att dö. Jag var hemma ca en månad och blev sedan inlagd igen på psykosenheten, eftersom det var där man kände mig. Efter två veckor eller så skrevs jag ut igen. Och där tänker jag att jag börjar avrunda den här historien. Jag lyckades hålla mig i schack under ett år ungefär innan jag tog min andra överdos i syfte att dö. Denna gång med fler tabletter och värre utgång. Jag minns att jag i flera dagar efteråt hade muskelryckningar i hela ansiktet som gjorde det svårt att prata samt att balansen var helt ur spel. Första dagen kunde jag knappt stå upp trots att jag höll i mig i väggen och möbler med båda händerna. Dagarna efter kunde jag röra mig ytterst långsamt och gick i sicksack eftersom kroppen vägrade lyda när jag ville framåt.

 

Efter ytterligare ett år blir jag inlagd igen under en månad. Då är jag arton och slipper problemet med brist på bup-avdelning. Sedan håller jag mig borta från sjukhus och självmordsförsök under hela fem år! Dvs fram till för två år sedan ungefär. Och ja, vid det laget hade jag börjat skriva i bloggen. Så det behöver jag kanske inte skriva så mycket om.

 

Det var alltså ungefär mitten av oktober när jag första gången blev inlagd. Och det är februari eller mars tror jag när hela den här perioden av inläggningar och placeringar på olika hem är till ända. Så ungefär ett halvår av kaos. Jag minns att jag ville anmäla socialen för att de gjort fel mot mig. Men ingen ville hjälpa mig, jag fick veta att man inte kan vinna mot en statlig institution. Så, så var det med det. Tack för att du läst till slutet om den mest dramatiska perioden i mitt liv.

Till top