En annan värld än min

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 1
Idag har jag varit på gymmet, ätit lunch med min sambos familj och för första gången lyssnat på Dan Carlings podar Common sense och en bit av Hardcore history. Klockan är nu 17.35 och jag helt slut. Men det känns skönt. De senaste åren under min sjukskrivning har hela mitt liv kretsat kring hur dåligt jag mår och allt jag inte klarar av att göra. Ju mer isolerad jag blev desto mer avlägsen kändes den verklighet som är vardag för de flesta människor. Och desto mindre verklig, önskbar och intressant kändes den. Gör fortfarande till viss del. Jag tror det var podarna som gjorde det största jobbet idag, men att jag också lyckades ta mig igenom de två förstnämnda sakerna (utan att kollapsa helt) bidrar mest troligt också. Nu när jag tänker på det så läste jag en del om prostitution imorse också. Även det något som fick upp mina ögon för annat än det som pågår i just min värld. I podarna lyssnade jag på tankar kring terrorism, folkmord och inbördeskrig. Jag har varit uppslukad av allt annat än psykisk ohälsa idag och det har varit underbart. Det känns som att jag fått i alla fall en liten paus från eländet.
 
Jag tänker ofta att jag gärna skulle vilja skriva, prata och lära mig om andra saker än psykisk ohälsa. Men det har känts så otroligt otillgängligt på något sätt. Jag kan inte sätta fingret på varför. Om det har med mig och mina föreställningar att göra eller den faktiska verkligheten. Om det nu finns någon sådan. Allt ju relativt ändå. Dels är det nog så att de flesta är mer engagerade i det som rör sig i just deras liv just för stunden. Det är nog inte så ovanligt att vilja veta mer om och reflektera kring det som händer just nu. Om det så är psykisk ohälsa, en rättegång, en familjemedlem som blivit sjuk, utbildingen man går osv. Dels har jag nog inte tagit det på så stort allvar att jag glidit längre och längre ifrån många av mina tidigare intressen. Jag brukade vara intressad av allt, mer eller mindre. Jag har tänkt under den här tiden att jag när som helst kan ta upp mina andra intressen igen, men att just nu är annat viktigare. Mer intressant. Mer angeläget.
 
Sedan rör det sig nog också om ingång och nivå, eller vad man ska säga. Att börja läsa studentlitteratur inom juridik var kanske inte det smartaste när jag redan var utbränd. Eller att ge sig in i en konversation om något jag inte känner till med någon som jag har riktigt dålig personkemi med. Det som fick det att fungera idag tror jag var att jag blev berörd av det jag läste/lyssnade på. Imorse handlade det om personliga berättelser av prostituerade, där de med egna ord beskriv sin vardag. Det är en sak att läsa om det i andra hand i tex en dagstidning, en annan att höra det direkt från den som är berörd. Vad gäller Dan Carling så är inte han egentligen berörd eller drabbad av krig eller dylikt, men han pratar som om han vore det. Han är otroligt insatt och kan förklara de mest komplexa saker och få det att låta solklart. Krig är något som känns väldigt långt bort, i varje i mitt huvud. Det är något som händer på andra platser, i andra tider. Men när han pratar om det så tvingas jag att se vidden av vad det egentligen innebär.
 
Jag är som jag skrev tidigare, helt slut. Så om jag svamlar ber jag om ursäkt. Jag tänker publicera det här ändå. Hur som helst, detta att ha fått sugas in i berättelser och reflektioner kring sådant som jag annars sällan har att göra med ger mig inspiration. Idag har det friska inte känts lika långt bort. Det har känts som något jag vill närma mig än mer. Så sent som igår reflekterade jag lite kring mitt självskadande. Hur extremt beroendeframkallande det är. Jag har inte fått göra det på tre månder nu så impulserna är ändå svagare än vad de har varit. Och jag är väl medveten om att jag inte kommer kunna bli frisk, må bra eller göra alla de intressanta och roliga saker som jag vill göra i det här livet om jag inte slutar skada mig själv. Ändå, precis som en alkoholist eller vilken annan missbrukare som helst så finns det en del av mig som inte vill sluta. Som struntar i att det kommer gå åt helvete för mig om jag fortsätter. En sida som tigger, ber, skriker och lurigt försöker övertala mig till att göra det bara en gång till. Och efter det ytterligare bara en gång till.
 
Att kunna bli frisk känns så långt borta när jag tänker på det faktumet. Att en relativt stor del av mig inte ens vill bli frisk. Inte vill kämpa. Inte förstår eller inser konsekvenserna med att fortsätta som jag gör. Eller potentialen i att låta bli. Men idag känner jag hopp.
#1 - - Anonym:

Tycker du ska hoppas för fulla muggar för du verkar vara en otroligt klok person som kanske bara tänker lite för mycket haha, men grejen är ju att det är intelligena och ofta introverta människor med väldigt fina egenskaper och en empati som brinner i bröstet, som tänker sådär "onödigt" mycket. Jag är säker på att du reder ut allt, att du snart hittar en energinivå som tillåter dig att orka vara nyfiken och leta och hitta just det som får ditt ljus att brinna. Keep on rockin'!

Svar: Tack kära du <3
Viktoria Wahren

Till top