Café-paranoia

Tankar/känslor / Permalink / 0

Här sitter jag. Med ett hål i magen och ögon som stirrar utan att se. Kaffet har alldeles för mycket skum, var kommer det ifrån? Det är kallt. Och varmt. Svetten rinner innanför huden. Ljusen speglar sig i glaset som finns överallt. Dörrar, tak, flaskor och lampor. Solida genomskinliga väggar, som gjorda för att gå sönder. Men ingen kommer ha sönder dem om inte jag gör det. Jag skulle vilja kasta sten på allt jag ser. Jag önskar jag var stark och visste hur man kastade korrekt. Ingenting jag rör vid flyttar på sig. Det är som om världen slutit en pakt mot mig.

 

Det var kanske ändå bättre innan kaffet tog slut. Skum eller ej. Kallt eller varmt. Vem vet. Ingen vet någonting. Jag förstår inte varför jag alltid ska ställa så många frågor. Jag vet att det inte finns några svar. Eller gör det? Den största frågan är dock vad jag ska göra av min kropp. Gömma eller hylla? Båda alternativen ser alldeles korrekta ut ju mer och mindre jag tittar på dem. Den där mittemellanlånga blicken förstör och förgör. Man ska bara kasta ett öga på det alternativt stirra djupt och länge samt meditera i åratal. Jag har inte tålamod för något av det. Jag vill att saker ska vara enkla. Men jag tror inte att jag vet vad jag vill egentligen.

 

Om någon kunde leva mitt liv åt mig så skulle det vara bra. Men det går ju inte. Varför? Varför inte? Har det gått en timme än? Jag kanske måste skynda mig härifrån nu. Inte ta upp platsen för länge. Det finns förvisso många lediga bord omkring mig. Men inte så många när jag kom. Och jag måste kanske anpassa mig efter det som varit också, inte bara nuet. Man måste alltid anpassa sig efter allt. Vem tror jag att jag är egentligen? Jag kan inte nedvärdera mig själv för det är samma sak som att höja upp mig själv. Att säga att jag är annorlunda än alla andra. Jag är speciell. Jag är ett undantag. Jag är inte som ni. Jag är bättre. Eller sämre. Vilket som, unik. Ni andra är kopior.

 

Snart är det i varje fall över. Jag kan ju lika gärna passa på att bara vara. Ingen idé att planera och anstränga sig. Allt kommer att dö. Smälta ihop till ett intet. Jämnas ut. Plattas till. Tills man inte ser var det ena slutar och det andra börjar. Ingenting kommer att bli allting. Allting blir tystnad. Ett evighetslångt skrik i samma ton. Och det kommer inte finnas någon kvar som kan höra det. Det kommer vara vackert. Vi blir skrämda av det nu. Vi vill inte tänka på det eller prata om det. Men när det väl är här så kommer vi uppleva det som en enda lång, utdragen, kollektiv orgasm. Ja, känn på den! Du tror mig inte nu, men vänta bara och se.

Till top