Mer om självskadeärr

Tankar/känslor / Psynligt, Självskadeärr / Permalink / 0
 

Titta på den här bilden av min bloggstatistik, vad hände!? När jag lade upp den där texten och bilden på mina ärr så var jag verkligen rädd. Jag ställde in mig helt på antingen att ingen skulle reagera över huvud taget. Eller att det skulle bli blandade reaktioner. Att en del skulle tycka att det är bra och starkt medan andra kanske skulle säga att det finns tillfällen då det ändå är bra att hålla tillbaka och dölja sitt förflutna. Jag känner mig nästan besviken eller något för att jag enbart fick positiv respons. Eller kanske inte besviken. Jag är jätteglad för alla stöttande ord, det känns jätteskönt att få bekräftelse på att det var okej det jag gjorde. Att visa och att skriva om det vill säga. Men jag kan ändå inte släppa det här ämnet.

 

Jag håller med om att man verkligen inte ska skämmas. Men det kvarstår ju fortfarande situationer där jag tänker att jag kanske behöver dölja ärren. Om jag eventuellt skulle börja arbeta någon annanstans. Särskilt om jag har kundkontakt av något slag. Om jag ska umgås med någon som har barn. Det är nog främst barn som oroar mig. Jag kan absolut tänka mig att ha långärmat om jag vid enstaka tillfällen ska umgås med barn. Men vad gäller när man är utomhus generellt? Det kommer finnas barn där, de är ju överallt. Vad skulle hända om jag gör verklighet av min önskan om att bli danslärare, ska jag då alltid undervisa i långärmat? Och den dagen då jag får egna barn? Vad gör jag då? Jag kan inte dölja det 24/7? Jag är rädd för att jag ska göra fel.

 

Jag tänker personligen att om jag skulle ha en dansklass t.ex. med ett gäng femtonåringar så finns ju risken att någon av dem kanske också har självskadat någon gång. Om jag döljer mina ärr så känns det som om jag indirekt ber även dem att dölja sina ärr. Och det tycker jag egentligen är fel. Jag skulle helst se att det inte fanns något tabu. Att ingen skulle behöva dölja bitar av sig själva. Men jag tänker att det finns också en risk att en chef eller föräldrar skulle klaga. Och jag kan förstå det. Det kan nog vara ganska obehagligt att se. Väcka en del känslor. Kanske till och med trigga en del människor. Eller ge dumma idéer som inte fanns där innan. Vad vet jag? Jag tror att det händer. Jag tror att jag skulle blivit triggad. Men å andra sidan kanske jag inte skulle bli triggad om folk hade varit ännu lite mer öppna. Om jag när jag vid första åsynen ser någon med ärr och tänker att jag kanske också skulle testa. Så kanske jag vid andra åsynen om denna person var väldigt öppen skulle förstå att det inte är något som hjälpt den här personen. Utan att det mest troligt tvärtom orsakat ytterligare problem och lidande.

 

Om jag skulle kunna vara någon form av föredöme och visa att jag inte skäms. Att jag inte är rädd för att visa mig själv som jag är. Visa att jag har mått väldigt dåligt och gjort dumma saker men att jag överlevt ändå och gått vidare. Kanske skulle det leda till något bra ändå? Nu tänker jag ju verkligen inte att vi skulle sitta och diskutera det under hela dansklassen. Men kanske genom att bara vara mig själv och inte dölja eller framhäva något att jag kan utstråla någon form av acceptans. Och att folk då kanske inte skulle bli triggade i lika hög grad? Att det skulle gå att bryta mönstret av det är farligt för unga människor att reflektera över tunga, svåra saker.

 

När det gäller yngre barn, så tänker jag att man kanske inte berättar hela sanningen. Men precis som när ett ett husdjur eller en släkting dör så pratar man med barnet om vad som hänt och vad det väckt för känslor. Om man inte pratar alls så bidrar det säkert till förvirring och oro. Och man lämnar kanske ute detaljer om exakt hur det gick till. Samma med detta. Kanske att jag kan säga att jag varit sjuk och mått dåligt. Och att det är därför jag blivit skadat på armarna. Till en femåring kanske jag inte säger att jag gjort det själv. Men att det var ett symptom som nu är läkt.

 

Även om jag tror att det i längden är det bästa att vara så öppen som möjligt så kan jag inte bara tänka på vad jag själv tycker är rätt dock. Jag kan inte bestämma åt andra föräldrar hur deras barn ska uppfostras. Ett ämne som varit väldigt omdebatterat. En del tycker ju att det är helt okej, till och med önskvärt. Andra tycker inte det. Och jag tänker någonstans att man får lov att respektera deras åsikter. Men jag tror inte att det är möjligt för mig att jämt och ständigt gå runt och oroa mig för om jag gör rätt eller inte. Om jag riskerar att ha folk emot mig. Dock så gör jag ju det. I nuläget. Jag gör nästintill aldrig något som skulle kunna äventyra mitt omdöme. Min största rädsla är att bli kritiserad. Och jag gör verkligen allt för att undvika det, för att alla ska tycka om mig. Men jag jobbar mot att släppa taget och börja tänka mer på vad jag själv tycker och vill. Så med det i åtanke så behöver jag fundera över hur jag ska göra med detta i framtiden. Just nu är jag osäker på var jag ska dra gränsen. Ni som läser får jättegärna berätta vad ni tycker eller hur ni skulle göra i olika situationer!

Självskadeärr

Tankar/känslor / Självskadeärr / Permalink / 3

Det har gått strax över tre månader sedan jag skar mig sist. Det känns som mycket längre än så, ett år minst. Såren läkte för länge sedan. Den sista gången ansträngde jag mig verkligen till mitt yttersta för att inte riva och klia. Jag behöll bandagen på till det nästan läkt helt. När jag duschade hade jag plastpåsar tejpade runt armarna för att inte behöva ta av dem. Det hann läka helt och hållet innan jag blev utskriven tre veckor senare ungefär. Herregud, vilket innebär att det bara var lite mer än två månader sedan jag blev utskriven. Låter ju som ingenting, känns som ett liv sedan.

 

En vän till mig frågade innan såren hade läkt om jag trodde att jag skulle känna att jag behöver täcka över armarna i framtiden. Jag tänkte att det är väl klart jag inte ska täcka över armarna? Det är inget fel med att ha ärr. Inget fult och absolut inget att skämmas eller vara rädd för. När jag gick till gymmet första gången efter utskrivningen så hade jag linne på mig som vanligt eftersom det är så varmt där inne. Jag tränade ungefär tio minuter innan jag fick en panikattack och rörde mig hemåt igen. Jag hade inte tänkt tanken att det skulle bli något problem. Men känslorna hade en annan vilja. Efter det har jag bara tränat i långärmat. Inför läkare, boendestöd och familj har jag kunnat ha kortärmat på mig. På arbetsträningen har jag alltid långärmat men vid tillfällen då jag blivit varm så har jag dragit upp ärmarna lite för att svalka mig själv. Och det har känts någorlunda okej, alla andra där lider ju också av psykisk ohälsa och vi är relativt öppna med varandra.

 

Men när det kommer till andra sammanhang. Instagram, julafton, träffa min sambos familj, Espresso House osv. så har jag inte velat visa något än. Inte för min terapeut heller av någon anledning, trots att jag är så öppen med henne om allt annat. Jag tror att det handlar om att det känns som om jag skulle skryta eller något i den stilen. Inte bara för att utomstående ofta tror att man gör det för att få uppmärksamhet (vilket det ibland kan handla om) utan för att det faktiskt var så. Mer eller mindre. Och jag var öppen med de tankarna innan jag föll för dem och skar mig. Men sanningen är inte så enkel att det handlar om att jag är en jobbig skitunge som tigger uppmärksamhet. Även om jag känner att jag är det. Sanningen är att jag som jag många gånger tidigare skrivit om inte blev tagen på allvar i min psykiska ohälsa under väldigt många år. Och nu när jag äntligen fått diagnoser och blivit erbjuden behandling och vidare utredningar så kan jag nästan inte ta emot det. Jag kan inte acceptera att det är på riktigt.

 

Jag tror att jag är rädd för att om jag skulle ta en lättnadens suck och tacksamt ta emot hjälpen så skulle någon snabbt rycka undan den igen och säga något i stil med ”skoja bara!”. Och kvar skulle jag stå förödmjukad och tillintetgjord. Hur kunde jag tro att jag var värd respekt och omtanke? Ungefär så. Hur som helst så drabbades jag av panik när jag blev erbjuden att gå kursen i MBT. Jag tänkte att alla andra säkert mår mycket sämre än mig och bättre förtjänar hjälpen och stödet. Men jag mådde så dåligt ändå och jag kände att jag kunde inte missa den här chansen. Så naturligt halkade jag in på tanken om att jag måste må sämre för att förtjäna kursen. Där kom besattheten av att skada mig själv tillbaka. Jag skadade mig själv under många år när jag var yngre, men har knappt synbara ärr av det. Under de åren var det inte för att få någon uppmärksamhet, det var för att straffa mig själv. För att jag kände mig som en dålig människa. Samt för att tänja på smärtgränsen inför kommande självmordsförsök. Den här gången gick jag in för att skära djupt och skapa ärr som aldrig fick försvinna.

 

Okej, men nu går jag runt och är livrädd för att ha kortärmat på mig. Jag är rädd för att visa mig inför människor över huvud taget faktiskt. Om jag skulle ha kortärmat så tänker jag att folk skulle peka ut mig som en egoistisk och dålig människa som just tigger uppmärksamhet. Något som är fy skam i det här samhället. När jag har långärmat på mig eller om jag skulle lägga upp en bild på Instagram där jag bara visar mitt ansikte så känns det också fel. För då är jag upptagen med att aktivt dölja mina ärr och det är nästan lika illa. Det är fortfarande en besatthet. En självupptagenhet. Ja, jag är väl självupptagen. Jag erkänner. Och jag skulle helst låta bli. Men jag vet inte hur man gör. Jag tänkte att om jag skriver detta och lägger ut en bild så kanske jag bryter isen. Det kanske kan bli ett första steg till att förhoppningsvis kunna släppa det här och sluta tänka på det.

 

 

Reflektion av året som gått och tankar inför året som kommer

Tankar/känslor / Permalink / 0
Det som slår mig när jag läser igenom vad som har hänt mig under 2017 är att jag mått väldigt dåligt men ändå klarat av en hel del saker. Om någon hade frågat mig om året innan jag tittade igenom mina anteckningar så hade jag nog spontant svarat att det inte hänt så mycket. Jag hade antagligen sagt att jag mått okej, varken bra eller dåligt. Att jag varit lite inlagd men att det aldrig var särskilt allvarligt. Att jag spenderat lite tid på Fontänhuset men egentligen inte åstadkommit så mycket. SÅ FEL! Herregud vad jag har åstadkommit saker trots många, långa svackor. Och allvarligt är väl det minsta man kan säga att det var stundvis.
 
Men har jag kommit någonstans då, eller står jag och stampar på samma plats? Under 2016 fick jag min aktivitetsersättning godkänd, vilket gjorde att jag i år kunnat fokusera på att bli mer aktiv. Vilket jag verkligen har blivit. Jag har gått flera kurser samt börjat arbetsträna. Och är därmed inte lika isolerad längre. Något som i sin tur varit en enorm utmaning och kanske resulterat i en hel del ångest. Fast en annan typ av ångest. 2016 fick jag också tusen diagnoser tilldelade mig, något som jag ägnat större delen av 2017 åt att smälta och acceptera. Jag är nog inte helt klar dock.
 
Ptja... Annars är väl läget inte långt ifrån vad det var innan. Jag tror att jag inte "fastnar" lika mycket nu som jag gjorde för ett år sedan. Jag brukade ha stora problem med att komma igång med saker och ta mig iväg hemifrån eftersom jag fastnade i ett nät av regler jag hade i mitt huvud. Regler som kanske har med autism att göra men som mycket väl kan vara den tvångsmässiga personlighetsstörningen också. På tal om det så har jag nog också blivit bättre på att hantera när saker inte blir exakt som jag vill. Jag brukade tex få så mycket av ångest när min sambo diskade på "fel sätt" att jag flera gånger övervägde att göra slut. Jag har fortfarande väldigt mycket regler och tvång men jag blir inte lika upprörd när det inte går att följa dem.
 
Jag tror att jag absolut fått en hel del bra övning i att skriva böcker också under det här årets gång! Jag har aldrig tidigare ägnat så mycket tid och energi åt att försöka skriva böcker. Vad har jag för förväntningar på 2018 då? Vad jag vet hittills så kommer jag att göra en utredning för autism, fortsätta arbetsträna och eventuellt börja i MBT när utredningen är klar.
 
Jag trivs inte jättebra på arbetsträningen, som ni kanske har gissat. Jag vet dock inte om det skulle hjälpa att byta till en annan arbetsplats eller om det bara är jag med min problematik som behöver lära sig att hantera arbetssituationen. Men jag vill inte backa till att göra ingenting om dagarna. Så antingen fortsätter jag där jag är och förhoppningsvis trivs jag bättre med tiden. Eller så byter jag till någon annan form av aktivitet. Drömmen vore ju om jag kunde byta det till att börja plugga. Om jag skulle börja må så bra att jag klarar det vill säga. Jag har inga jättestora förhoppningar men det finns ju en chans! Jag funderar också över om jag eventuellt ska göra högskoleprovet igen det här året och satsa på att faktiskt plugga till det också. Jag har inte så hög motivation just nu dock, så vi får se hur det blir med det. 
 
Högst upp på listan av saker jag vill studera ligger just nu:
Statsvetenskap
Filosofi
Juridik
 
Jag hoppas också att jag ska komma att må så bra att det kanske kan bli läge att försöka få barn någon gång under 2018. Samma där som med studier, jag har inga skyhöga förväntningar men jag skulle verkligen bli lycklig! Något att kämpa för. Jag har fortfarande drömmar om att få arbeta som danslärare. Jag har ingen aning hur pass krävande det skulle kunna vara för mig så jag vet inte om jag vågar hoppas på det under det kommande året. Men jag hade tänkt testa några dansklasser på öppet hus nu i februari här i Nyköping och se om jag kanske kan ta klasser för någon annan till att börja med. Kanske kan jag få lite kontakter därigenom och höra mig för om de eventuellt behöver fler lärare! Men det är ganska mycket planering och sedan att stå i rampljuset som gäller. För att inte tala om min skräck för barn. Jag skulle nog helst vilja satsa på att hålla klasser från 13 år och uppåt. Men jag vet inte hur populärt det är att dansa i den här lilla staden.
 
Jag har funderat över om det är något jag bör lova mig att göra, men jag tror inte det är en bra idé. Jag vet i varje fall inte vad det skulle vara i så fall. Det kan inte vara något som har med dieter eller träning att göra för jag är totalt omotiverad när det gäller sådant. Jag har faktiskt börjat fundera över att ge upp på gymmet helt och hållet. Sedan i somras har jag gått till gymmet sporadiskt någon gång i månaden och hatat det det varenda gång. Flera gånger har jag fått ge upp och gå tidigare för att inte bryta ihop i en panikattack. Varför fortsätta tvinga mig själv? Jag överlever nog om jag inte tränar också. Jag kan ta upp det igen senare om jag känner att jag orkar och har lust.
 
Jag kan lova mig själv att jag ska fortsätta kämpa och göra mitt bästa. Men det har jag alltid gjort och gör, löfte eller ej. Jag kanske kan lova att ta det lugnt och vara snäll mog mig själv? Men det kommer inte bli lättare bara för att jag avger ett löfte. Dessutom kommer jag få panik eftersom jag omöjligt kan hålla det löftet. Det är alldeles för svårt. Nej, inga löften. Come what may!
Till top