Utmattningssyndrom och PTSD

Lärdomar, Tankar/känslor / Aldrig ensam, PTSD, Psynligt, Utmattningsdepression, Utmattningssyndrom / Permalink / 0
Hej hörrni! Det var ju kul att morgonblogga igår, så jag kör på idag igen. Kanske ska svara på lite mail också om jag orkar. Nu när jag fått bekräftat att det jag upplever är utmattningssyndrom så kan jag pusta ut och berätta om hur tungt allting är. Eller har jag gjort det tidigare också kanske? Hur som helst. Jag tänker berätta. Allting känns jättetungt. Jag har en konstant ångest över allt som behövs göras. Att skriva, som jag älskar och gör som avkoppling ger mig ångest. Att gå upp på morgonen känns som att bestiga ett berg. Att dagen håller på att ta slut ger mig panik för att jag inte hunnit göra tillräckligt mycket saker. Att läsa en bok är som att försöka cykla intill ett dike medan vinden blåser starkt från sidan. Jag klarar ibland inte av att titta på film. Och de gånger jag gör det har jag svårt att hänga med och njuta av det. Jag är kroniskt spänd i kroppen. Hur jag än försöker slappna av så går det inte. Slutligen, pressar jag mig genom saker som jag egentligen inte orkar göra så får jag känslan av att ha feber efteråt. Ibland innan jag ens är färdig med pressandet om det är tillräckligt tungt.
 
Ja ni märker. Jag kan räkna upp otaliga exempel. Min kroniska spändhet är något som min terapeut tänker tillhör PTSD dock. Men jag tänker att det kan vara en del av utmattningsyndromet också? Jag känner att det är svårt att skilja dem åt från varandra. Man kan ju tycka att det är stor skillnad. Det ena är en stress som sitter i från ett trauma som redan är över. Det andra en onormal utmattning från en längre tid av stress. I mitt fall så har jag inte upplevt något plötsligt enstaka trauma. Jag vet inte ens om jag skulle vilja kalla det för ett trauma. Men min terapeut ser det som det. Det har hur som helst handlat om ett långvarigt mönster av mindre traumatiska händer som tillsammans på sikt har blivit tillräckligt starkt för att sitta kvar i min kropp. Jag är i trygghet nu. Jag borde kunna slappna av. Men min kropp är som sagt kroniskt spänd och på alerten. Så pass att jag har ont mer eller mindre varje dag. Ibland så pass att jag måste halta. Jag har mest problem med ryggen men även nacke, axlar, käkar, höfter, ben och fötter. Jag har svårt att röra mig och använda kroppen i större utsträckning när det gör såhär ont.
 
Jag måste säga att det här är en av de största anledningarna till att jag inte kan arbeta. Utmattningen, spändheten och smärtan rent fysiskt. En annan sak som min terapeut ser som ett symptom på PTSD är att jag har svårt att minnas. Vilket också är ett symptom på utmattningssyndrom. När jag nu tänker bakåt på tidigare i morse, igår, förra året eller för tio år sedan. Det är som en tjock dimma jag måste ta mig genom för att minnas något alls. Med stor ansträngning kan jag minnas vissa saker men långt ifrån allt.
 
Så. Det känns skönt att få den här bekräftelsen att det är vad det är. Jag förstår mig själv bättre nu och kan lättare förklara för andra vad det är jag upplever. Tack kära terapeut. Kram och hejdå för idag gott folk!
Till top