Nyhetens behag

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Borderline, Dissociation, Extrema känslosvägningar, Nyhetens behag, Psynligt, Toppar och dalar / Permalink / 0
Det gick bra igår med skrivandet! Uppvärmningen måste ha fungerat. Eller så är jag bara väldigt bra på att skriva. Läste igenom den där sidan också som jag var osäker på om jag skulle göra om. Den var bra, behöll alltihop. Ändrade några ord här och var bara. Sedan skrev jag två sidor. Jag är långsam men jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med vad jag skriver. Jag har länge tänkt att jag borde kunna skriva en bok. Jag har skrivit hela mitt liv i olika former. Jag har försökt skriva noveller och böcker flera gånger sedan jag var sex år och just lärt mig skriva. Ja, jag kunde redan skriva, läsa och tyda klockan när jag var sex år. Bönade och bad om att få läxor så jag kunde lära mig mer saker på sexårsverksamheten som det hette då. Det enda jag fick var bilder där man skulle färglägga efter siffror. Det kändes lite surt eftersom det var alldeles för enkelt. Men jag gjorde det ändå för att det ändå var bättre än inget.
 
Hur som helst. Efter alla misslyckade försök att faktiskt avsluta en berättelse jag påbörjat så har jag haft svårt att tro att jag en dag skulle kunna göra det. Man ska inte ta ut något i förväg men det är svårt att låta bli. Det går så bra nu, det känns verkligen som att det kan gå den här gången.
 
Hur mår jag då? Jag mår rätt bra fortfarande. Det är mycket jag skulle vilja skriva. Orken räcker inte till. Men en sak skulle jag vilja säga som jag kommit på. Har ni hört uttrycket "nyhetens behag"? Det är precis vad jag tror påverkar mig mycket. Jag pendlar mellan stark lycka och stark ångest. När något bra händer, som att en medicin verkar fungera, då mår jag plötsligt bättre än bäst. En liten bra sak som att vinden känns härlig mot min kropp kan utlösa en känsla av att jag är så lycklig att jag nästan spricker. En liten sak som att jag inte hittar den där tröjan som jag tänkte att jag skulle ha gör att jag bryter ihop och vill dö. Jag brukar älska den delen av min diagnos som gör att jag känner mig hög på livet och nästan manisk. Allt är så lätt. Jag har så mycket energi. Allt jag ser omkring mig är bara ren och skär glädje och skönhet. Det finns inget ont i världen längre. Ingenstans. Inte ens lite.
 
Men jag har börjat förstå alltmer varför det trots allt är ett symptom som inte är önskvärt. Jag kraschar alltid efter några timmar eller dagar. Det är svårt att förklara. Jag har inte riktigt förstått det färdigt än. Jag skulle vilja dra en parallell till filmen "I rymden finns inga känslor" där karaktären Jennifer ska förklara känslor för Simon som har asperger. Hon beskriver det som en cirkel där man är som mest ledsen och nere högst upp för att sedan bli mindre ledsen och mer glad varvet runt. Och till sist när man är tillbaka på toppen av cirkeln är man "cp-lycklig". Se bild nedan. Om man är på toppen av cirkeln i en extrem känsla är det väldigt nära till hands att trilla över i den andra.
 
 
 
Så när jag nu börjat må bättre tack vare medicinerna så har jag mått makalöst bra ett par dagar. För tre dagar sedan kraschade jag. Inte lika hårt som jag kan göra men ändå en krasch. Jag hade mått superbt hela dagen och på eftermiddagen började känsla komma som jag haft till och från de senaste lyckliga dagarna också. Som ett kliande i skelettet. Lite obehagligt och irriterande. Men jag brydde mig inte om det. Inget kunde förstöra min lycka. Senare på kvällen skulle vi titta på filmer och serier som vi gör varje kväll. Jag vet inte hur vanligt det är, men jag får kvällsångest. Och filmångest. Jag tror att jag associerar filmer med att livet är värdelöst. För att när jag mått som sämst och inte haft något kvar i livet så har jag skjutit upp självmordsförsöket film efter film. Filmer har blivit en symbol för hur smärtsam tiden känns. Och kvällsångesten ligger i att jag blir påmind om hur lite saker jag fått gjorda under dagen. Och samtidigt rädslan inför att det snart kommer en ny dag med massor av timmar att behöva slå ihjäl.
 
I alla fall. Jag hade mått jättebra. Känt lite obehagligt kliande inuti kroppen utan att bry mig om det. På kvällen när min sambo föreslog att vi kunde se på en film så kände jag ett sug i magen och en klump i bröstet. Jag tänkte att det kan inte vara ångest. Jag mår ju så bra. Jag struntade i känslan ytterligare fast jag nu egentligen visste att jag hade ångest. Jag sa att det kändes lite jobbigt men att det skulle gå bra ändå. Vi sätter oss i soffan och ska välja ut något att se på. Jag känner hur ångesten bara växer och växer. Jag får lov att säga att det går inte. Jag kan inte se på någon film. Min sambo svarar att det är okej och börjar slösurfa lite istället. Jag försöker lugna ner mig. Tänka att jag behöver inte göra något som jag inte vill. Det är okej att inte se på film också.
 
Jag blir alltmer tyst. När jag får en impuls att säga något så slås den bort. Det var ändå inte en så viktig sak att säga, tänker jag. Till slut förstår jag vad som händer. Jag har suttit helt stilla och inte sagt ett ord på flera minuter. Jag som knappt kan hålla tyst. Jag som måste skaka med benen, pilla på sår och byta sittposition minst en gång i minuten. Min sambo frågar mig något. Jag svarar inte. Han tittar på mig. Jag kan bara flytta blicken lite fram och tillbaka på mitten av skärmen. Jag kan läsa vad som står. Jag kan tänka klart. Jag har lite panik inombords. Nu händer det igen, tänker jag. Hur länge ska det pågå? Jag tänker att jag borde kunna prata och röra på mig. Tänker att om jag bara försöker tillräckligt. Efter ett par minuter kan jag få det att rycka i höger hand när jag försöker röra på den. Den ligger obekvämt, det är mest troligt därför jag kan röra på den. Ofta kan jag utföra nödvändiga rörelser när det blir såhär. För det är inte min vilja, det är kroppens vilja. Eller något i den stilen.
 
Jag har aldrig riktigt förstått vad en dissociation är. Men jag har läst på mer om det på sista tiden och förstår att det här förmodligen är en form av dissociation. Jag får olika former av dissociationer ganska ofta egentligen, men det är sällan det blir såhär att jag förlorar tal- och rörelseförmåga. Efter den kvällen har jag landat lite mer i medicinerna. Jag mår bättre, det gör jag. Men jag är lugnare nu. Jag är inte hyper i huvudet och kroppen. 
Till top