Inatt jag drömde...

Tankar/känslor / Dröm, Inatt jag drömde, Nattdröm / Permalink / 0
Jag sitter på en buss. Nej jag ska gå på en buss. Men den har inte kommit än. Åtminstone hoppas jag att den inte har gjort det. Jag borde veta var busshållplatsen ligger. Den ska vara ganska nära där jag kom ifrån. Fontänhuset i Båstad. Ja vi åkte ju förbi här med bussen för några veckor sedan. Så himla svårt kan det ju inte vara? Det satt en kille på bussen den gången förut. Han hade huvtröja med luvan uppdragen. Jag litar inte på honom, han sneglade mot mig och log. Han är alldeles för på.
 
Jag kommer hem. Jag läggs in på sjukhus. Jag har dagspermission och är ute och går med min mormor. Hon har inte dött trots allt! Jag visste väl att hon bara skulle vara borta ett litet tag och sedan komma tillbaka. Men hon är svag och sjuk fortfarande. Som hon alltid varit. Vi promenerar längs med en liten å. Det är flera rundade broar som går över ån. Max tio meter mellan varje ny bro vi går förbi. Jag roar mig med att springa som en tok fram och tillbaka över varje bro medan mormor går långs med. Det är inte längre möjligt att nöja mig med kutandet fram och tillbaka. Jag måste i vattnet också. Det är så härligt och kul! Jag hoppar i och vadar fram och tillbaka. Jag simmar och jag plaskar. Försöker hoppa upp och ned men det är tungt när kläderna är så blöta. Jag bara skrattar åt det.
 
Vi viker av bort från bron. Jag hittar en liten barncykel i diket och tycker att det är jättekul. Jag tar den och försöker cykla. Vi är på en trottoar i en lång sluttande backe. Jag sätter benen i marken för att det inte ska gå för fort och för att inte försvinna iväg från mormor. Hon är redan långt bakom mig. Jag blir orolig. Jag lägger tillbaka cykeln i diket och promenerar med henne istället. Vi går hem till henne.
 
Mormor har ett enormt och luxuöst hus. Det är hela två våningar och har en jacuzzi i badrummet på övervåningen. Jag badar lite i den en kort stund. Mormor lägger sig för att vila i sin säng. Hela övervåningen består av ett enormt sovrum och så badrummet med jucuzzin. På baksidan av huset finns en trädgård. Om man står i hallen/vardagsrummet och tittar mot baksidan så finns där en halv vägg som är gjort av glas så man kan se ut i trädgården. Det ser ut som en tropisk djungel. Det går inte ens att se en meter ut från huset. Och ingen himmel. Bara växtlighet och ett dovt varmt ljus som silas in mellan blad och grönska.
 
Det är tråkigt när man måste vara tyst så jag går hem till mig och min sambo. Jag går runt och tittar i vårt hus. Kommer på att vi inte varit i vardagsrummet på flera veckor. Går dit och tittar. Det står ett vitrinskåp längs med en av väggarna som min sambo hade där redan innan jag flyttade in. Det är ganska fult men jag har redan haft så mycket åsikter om allt annat vad gäller inredning så jag har låtit honom hållas. Det står lite tråkiga prydnadssaker där inne. Inte direkt fula. Men just tråkiga. Jag ser nu att det också står ett par flaskor med vin där inne. Jag ropar på min sambo och han kommer in och frågar vad det är. Jag pekar glatt och säger att vi har ju vin kvar som vi glömt! Alla flaskorna är öppnade och halvfulla. De är inte formade som vanliga vinflaskor. De ser ut att föreställa någon form av figurer. Kanske huvuden eller djur. Det är svårt att se bakom glasdörren och när de bara är halvfulla. Det förvirrar ögonen.
 
Min sambo frågar om den ena flaskan eller vad man nu ska kalla den för verkligen är fylld med vin. Jag tittar närmre och konstaterar besviken att han har rätt. Jag vet inte vad det är men det är inte vin i varje fall. Jag är ensam i huset. Det är nästa dag. Jag har tydligen svarat på en annons på filmcafé.se att jag kunde hjälpa till med specialeffekter till en film. Det skulle vara effekter som läggs till i efterhand genom ett program i datorn. Jag hade på egen hand via youtube nyligen lärt mig lite grunder i det programmet och ville testa mina kunskaper. Men jag visste innerst inne att jag inte alls var tillräckligt bra för att kunna göra något av det som de önskade. Men det var en lågbudgetfilm och nästan ingen som hjälpte till fick någon ersättning för det. Så jag tänkte att då måste ju standarden vara rätt låg. Jag kan säkert göra något som ser lite halvtaskigt ut åtminstone. De kommer kanske bli arga och anställa någon annan istället. Men då har jag åtminstone försökt.
 
En tjej knackar hur som helst på hos mig och frågar om vi ska börja arbeta. Hon ska spela zombie och har hört att jag ska göra specialeffekterna. Hon går runt och pratar med mig men jag lyssnar inte. Sedan kommer en annan tjej som också ska spela zombie. De tycker att vi ska arbeta men jag säger att jag inte är förberedd. Så de går sin väg igen. Dagen efter det är det dags för filmandet. Lokalen är en stor gymnastiksal. Det är en dansfilm med zombies. En grupp dansare utför sitt stycke om och om igen medan filmarna glider omkring runt dem. Strålkastare står uppbyggda runt omkring den och en rökmaskin sprutar ut lite lätt dimma. Det ser spöklikt ut. Jag smyger omkring i utkanterna. Beundrar. Alla som väntar på sin tur att bidra sitter i en hög på ena sidan av gympasalen och tittar på. Jag smyger iväg till dem.
 
En av mina föredetta klasskamrater från Härnösand sitter i "publiken" och väntar på sin tur. Det är plötsligt en audition. Ett gäng tjejer och killar sitter och väntar på sin tur att få utföra ett solo. De ska alla dansa samma solo. Den som gör det bäst får rollen. Min vän är nervös men taggad. Hon har likadana kläder som alla de andra förväntansfulla solisterna. Ett svart linne och ljusgrå glansiga tights med ett svart mönster som liknar en handritad karta. De är ganska vackra, jag skulle vilja ha sådana. Jag säger till henne att hon åtminstone har rätt rätt kläder. Tror jag, lägger jag till. Det var ett försök att lugna hennes nerver. Hon tittar oroat på mig och säger, tror du att det är fel kläder? Jag hinner inte svara för nu är det hennes tur. Hon hoppar iväg in i rampljuset och börjar dansa direkt. Hon är bra. Väldigt bra. Bättre än jag någonsin sett henne dansa förut. Kanske bättre än någon jag känner till och med. Och jag känner en del dansare. Eller kände.
 
Hon gör inte bara stegen som alla de andra. Hon lever ut i dem. Hon älskar med varje rörelse. Njuter och går in i rollen. Det är inte längre bara en tom innehållslös radda med takter att hålla. Jag njuter av att se på henne och tänker att hon kommer få rollen.
 
Jag går hem igen och funderar över hur jag ska göra med specialeffekterna. Jag är trots allt sjukskriven och ganska trött. Jag orkar inte göra så mycket. Och jag försöker hela tiden göra mer saker än jag orkar. Det bästa kanske är att bara tacka nej nu innan det blir försent. De måste ju få tid på sig att ordna med effekterna på annat håll. Jag vet ju redan att jag kommer misslyckas. Jag sträcker mig efter min telefon för att ringa eller maila producenten. Jag ligger på marken utanför mitt hus. Inte på gatan som tur är, vi har en liten trädgård på framsidan. Killen från bussen står framför mig. Han flinar och sträcker fram ena handen för att hjälpa mig upp. Jag är skeptisk. Frågar vad han gör här, har du förföljt mig? Han säger att jag skickade ett sms. Jag frustar och säger att det har jag verkligen inte gjort. Han ler uppmanande mot mig efter att jag rest mig för egen maskin. Jag tittar på min sms-historik. Och mycket riktigt har jag skrivit längst ner i lång utelämnande konversation "Hjälp. Jag är inte mig själv."
 
Men hur gick det till? Jag har inget minne alls av det. Jag tog bara mina vanliga mediciner igårkväll. Tog jag en överdos? Har jag druckit, eller testat någon drog kanske? Försökte jag begå självmord? Jag vet inte. Jag minns ingenting. Och nu är jag rädd att jag råkat vara otrogen.
Till top