Drömmar och panik

Tankar/känslor / Hej och hå, Hejdå, Jag orkar ingenting, Jag orkar inte hitta på några taggar, Trallallala / Permalink / 0
Hej allesammans. Jag har filmat mig själv när jag snackat på om diverse tråkiga saker och lagt upp på Instagram de senaste dagarna. Idag fick jag för mig att jag skulle gå över till att göra en film och lägga upp på youtube istället. Det har blivit svårare än jag tänkte. Filmade med telefonen och har i en hel evighet försökt få över filmerna till datorn för att kunna redigera ihop dem. Har inte kommit så långt än att jag är färdig med det. En timme senare... Jag är så trött på det där nu att jag knappt vet vad jag skriver. Men jag struntar ju egentligen i hur intressant det är för er att läsa detta. Jag behöver få lite utlopp. FY FAN I HELVETE VAD JOBBIGT DET HÄR ÄR. Så. Det var det.
 
Filmerna är väl halvvägs inne i datorn nu tror jag. Jag fiser och det stinker. Jag dricker te och försöker mentalt förbereda mig inför att äta om en timme eller så. Jag är inte hungrig. Jag hade ångest imorse. Tänkte gå till gymmet. Det gick inte. Gick till Espresso House istället. Skrev på boken ett tag. Började få mer ångest igen. Självskadetankarna kom. Jag skulle kunna gå och köpa lite rakblad nu medan min sambo är på gymmet och jag är helt ensam nu. Jag gjorde det dock inte. Jag skrev ett sms till honom. Jag har ångest, när är du färdig på gymmet?
 
Han kom till mig och satt med mig när jag beställde in kaffekopp efter kaffekopp. Eller ja, två koppar. Inte mer. Hade redan druckit en grönsaksjuice. Det här blir väldigt rörigt. Jag är så trött. Jag orkar inte skriva. Allt bara suger. Jag hatar mig själv. Jag är så stark. Jag klarade att be om hjälp. IGEN. Jag tänkte på hur jag vill att min sambo ska kunna lita på mig. Han måste kunna lita på mig. Om jag går bakom hans rygg och konspirerar med mina egna tankar så kan vi inte ha en relation. Jag kan inte ljuga för honom. Rösten säger att jag borde göra slut. Jag vill inte göra slut. Jag älskar honom. Det är den bästa relation jag varit i någonsin. Jag älskar honom så förbannat mycket. Jag älskar. Jag älskar. Honom. Åh.
 
Jag tänker på hur jag vill ha barn. Och hur folk säger mig att jag måste bli mer stabil först. Jag håller med. Men blir ändå så ledsen. Fast måste måste man aldrig någonting. Jag går sönder. Vet inte vad som händer med mig. Jag som mådde så bra? Det blir bara text, text, text nu. Jag vill gråta. Men det går inte. Fast så illa är det kanske inte ändå. Snart är nog filmerna nere på datorn. Jag kanske kan bli youtube-stjärna. Marknadsföra mitt eget namn och jobba med att bara vara mig själv i olika sammanhang. Instagram, blogg, youtube, böcker. Allt. Sedan kommer tv och tidningar höra av sig och be mig komma och göra intervjuer. Kanske radio också. Och efter det, när jag har blivit känd och berömd så kan jag börja publicera min dikter jag skrev när jag var barn. Jag har tonvis med material från min ungdom att använda. Jag skrev dikter så fort jag lärde mig skriva. Innan dess diktade jag i tal. Min mormor älskade mig för det. Tror jag. Eller för allt som var jag. Vem jag var då. Vem är jag nu? Är jag fortfarande en person värd att älska?
 
Jag orkar inte. Orkar inte mer. Jag skriver, äter och sover. Läser, filmar och snackar skit. Jag hinner inte hålla på att ladda upp och ladda ner. Redigera och hålla på att snickra och dona. Det ska bara göras av sig självt. Det går inte annars! Jag kan inte ens fotografera längre med min riktiga kamera som jag köpte för fyra år sedan. En kompakt systemkamera. Jag tänkte att jag skulle bli fotograf men det blev jag inte. Men jag älskade att fotografera. Jag blev bara mer och mer ambitiös och skulle lära mig photoshop och kunna leva på det där. Men sedan blev jag deprimerad. Jag flyttade till Härnösand och dansade mig nästan till döds. Jag ville inte leva. Orkade inte gå upp ur sängen. Öppnade dörren på glänt för att lyssna om någon var i köket. Ingen där. Jag springer in och tittar efter mat i kylen som jag kan ta med mig till sängen igen. Jag har ingen färdig mat. Gråt i halsen.
 
Springer in igen och tänker att nu är det slut. Allt är slut. Jag ringer någon typ av självmordslinje. Dom säger att jag borde fortsätta leva. Jag hoppar av utbildningen. Jag åker hem. Jag har inget hem. Jag bli utkastad. Isolerad. Ensam och rädd. Dumpad av min dåvarande pojkvän som jag inte vet om jag någonsin kände något för. Jag minns. Jag är så ensam och rädd. Fast inte nu längre. Vad var det jag skulle komma till? Jag vet inte. Jag är förbannad. Men jag blir inte förbannad. Det är inte min grej. Fan. Fan. Fan. Mitt huvud är så tjockt med saker. Jag vill bara leva. Göra min grej liksom. Sådär som man säger. Det är jag. Jag vill vara som dom. Dom coola kidsen. Jag vill vara någon. En dröm. Min dröm. Ska gå i uppfyllelse.
Till top