Stillhet vs dramatik

Tankar/känslor / 90 dagar yoga, Borderline, Flytt, Långsiktiga projekt, Periodmänniska, Vara stilla / Permalink / 0
Om några dagar kan jag fira att jag yogat nästan varje dag i tre månader. Men det har börjat gå lite utför på sista tiden. Det var verkligen varenda dag tills för tre veckor sedan ungefär. Då och då har det blivit en eller två dagar utan yoga. Och flera dagar har jag varit så sjukt omotiverad att jag inte fixat att yoga direkt på morgonen, det har blivit strax innan lunch eller senare på eftemiddagen. Ett par gånger har jag också använt mig av youtube-yoga för att se till att det blir av. Så jag har med en del trix och fix lyckats göra det trots allt nästintill varje dag. Jag trodde ju dock att det skulle förbli någorlunda lätt när jag väl kommit igång. Man brukar ju säga så att det svåraste är att komma igång. Egentligen tyckte jag nog att det var lättare i början. Det var något nytt och frächt. Nu känns det mer som slavgöra. Något som bara måste bli av. Jag inser ju dock att det mer har med min attityd att göra snarare än yogan. Det är fortfarande väldigt skönt när jag väl står på mattan.
 
Jag tror att jag över huvudet taget har svårt för långsiktiga projekt. Jag är en periodmänniska. Något som kanske också kan förklaras med diagnoen borderline. När jag gjort något för lång tid i sträck så får jag panik. Jag upplever det som att mitt liv totalt stagnerat, att jag sitter fast och att ingenting nytt någonsin kommer hända igen. Jag blir livrädd då och tycker att men jag har så mycket mer saker som jag vill göra i mitt liv innan jag slår mig till ro med något. Jag är inte nöjd än. Jag blir aldrig nöjd. Utom just i början när jag provar en ny grej. Något som ofta händer när jag hållit fast vid något ett tag är att jag blir rastlös och får starka impulser att bara röra om saker. Oavsett hur bra jag än har det just i detta nu. Jag får för mig att det är bättre att något stort och dramatiskt händer oavsett om det är bra eller dåligt.
 
Historiskt sett har det inneburit att jag brutit upp en relation. Flyttat till en ny stad. Bytt jobb. Hoppat av en utbildning. Blivit irriterad på folk och börjat skälla ut dem för saker som jag förstorat upp. Skurit mig själv eller försökt begå självmord. Eller rymt från var jag än haft min säng för tillfället. Jag håller fortfarande på med såna här saker fast i mindre skala. Jag pausar medlemskapet på facebook. Jag börjar yoga. Jag skiter i att äta vanlig mat och äter kakor, nachos och glass hela dagarna. Jag slutar gå till gymmet. Jag kommer tillbaka till gymmet fast med ett helt nytt träningsprogram. Jag bestämmer mig för att skriva en bok. Jag bestämmer mig för att aldrig försöka skriva en bok igen. Jag börjar praktisera på ett ställe och en vecka senare svär jag på att jag aldrig någonsin tänker komma tillbaka dit igen. Jag hittar mitt gamla bokmanus och tänker återigen att jag ska bli författare en dag.
 
Och så fortsätter det. Från det ena extrema till det andra. Inte lika extremt utåt sätt längre, men fortfarande lika starka känslor. I mitt huvud smider jag fortfarande planer kring hur jag ska ta över världen och i nästa stund hur jag ska rädda världen. Går ut och promenerar och känner att jag är ett med universum, kommer hem och tycker att all mat som finns i hela världen är äcklig. Bestämmer mig för att jag ska svälta ihjäl nu. Kommer på att jag är den äckligaste och hemskaste människan som någonsin existerat för att sedan starkt hata alla andra människor för att de är så dumma i huvudet, så falska och bara så under min nivå. Jag kanske rent av är före min tid. Jag kanske är Jesus inkarnation eller nåt? Sen skäms jag över min tankar och bestämmer mig för att jag måste göra slut med min pojkvän, att jag måste skada mig själv igen, bryta kontakten med min familj och lägga in mig på psyket.
 
Ja... Typ så. Men det är bara tankar. Jag kom faktiskt på för några dagar sen att jag har nog inte bott på samma ställe så länge som jag gjort nu sen innan tonåren. Eller åtminstone början av tonåren. Jag har bott här i Nyköping med min sambo i ungefär ett år. Det är rätt sjukt egentligen. Men jag har verkligen inte bott ens ett år på samma ställe under de senaste tio åren. Framsteg gott folk! 
 
 
Till top