Kämpar in i det sista

Tankar/känslor / Gymmet, Kämpa in i det sista, Pushing through it, Tränings-kick, Ut ur askan / Permalink / 0
Hej igen, för tredje gången idag. Jag har gjort mitt jobb som aspirerande frisk och lycklig människa. Fattade inte hur jag skulle orka lyfta ett finger ens en gång, än mindre hur jag skulle kunna äta något. Men så skrev jag lite skit i bloggen, som går att se nedan. En sista enda liten chans tänkte jag. Jag har inte testat att träna än. Jag tror knappast att jag kommer orka ta mig till gymmet. Och även om jag får lite energi så kommer jag ha världens baksmälla dagen efter. Jag har nämligen börjat se ett mönster på sista tiden. När jag gått till gymmet och pushat mig själv genom den där seghetsgränsen så har den beryktade tränings-kicken kommit. Jag har blivit fylld av energi och glädje och det har som bäst varat resten av dagen. Dock har jag kraschat och mått som skit både fysiskt och mentalt dagen och ibland dagarna efter. Det känns som ett dilemma, men min olicensierade PT och tillika sambo tror dock ändå att det är bättre i längden att fortsätta träna och hålla igång i lagom mängd.
 
Så, jag har gjort mitt jobb. Och kicken kommer. Jag kan känna den. Men den är inte maximal. Än. Vi får se. Jag sa till mig själv att jag står inte ut med att sitta hemma resten av dagen. Jag gör så här. Om det här så ska vara den sista dagen i livet. Om det så är det sista jag gör så sa jag kämpa. Ett sista litet försök. Jag går till gymmet och jag går lite i trappmaskinen. Jag värmer upp lite grann och sen kör jag på ordentligt en minut eller så bara för att pusha genom gränsen. Om allt fortfarande känns förjävligt så lägger jag av och går till Espresso House. Funkar inte det heller så tar jag bussen hem. Och hemma tänker jag begrava mig unde ren filt, lyssna på musik och äta kakor.
 
Okej. Så jag gör det. Bara det. Inget mer. Och fixar jag inget av det där så är det fritt fram att göra vad helst jag annars får för mig att göra. Släpade mig till gymmet. På riktigt, jag trodde benen skulle vika sig under mig vilket ögonblick som helst. Hade också ätit en hel del ångestdämpande tabletter på morgonen som är muskelavslappnande. Så, ja... Jag kom fram ändå och pushade igenom gränsen. Körde på lite hårdare än jag trodde att jag orkade. Sen sänkte jag hastigheten igen och pustade ut. Okej, det var inte så dumt. Det gick trots allt. Ingen anledning än så länge att vända om. En till liten intervall kan jag pusha mig igenom. En till och en till och bara en till. Det slutade med elva trappintervaller. Varannan lite tuffare och varannan lite mildare. Efter det lite stretch och rehabövningar. Bara lite. Nu sitter jag i säkert förvar på Espresso House.
 
Imorgon väntar antagligen den där baksmällan jag talade om. Men för tillfället tror jag att jag är räddad.
 
 
Till top