Kämpar in i det sista

Tankar/känslor / Gymmet, Kämpa in i det sista, Pushing through it, Tränings-kick, Ut ur askan / Permalink / 0
Hej igen, för tredje gången idag. Jag har gjort mitt jobb som aspirerande frisk och lycklig människa. Fattade inte hur jag skulle orka lyfta ett finger ens en gång, än mindre hur jag skulle kunna äta något. Men så skrev jag lite skit i bloggen, som går att se nedan. En sista enda liten chans tänkte jag. Jag har inte testat att träna än. Jag tror knappast att jag kommer orka ta mig till gymmet. Och även om jag får lite energi så kommer jag ha världens baksmälla dagen efter. Jag har nämligen börjat se ett mönster på sista tiden. När jag gått till gymmet och pushat mig själv genom den där seghetsgränsen så har den beryktade tränings-kicken kommit. Jag har blivit fylld av energi och glädje och det har som bäst varat resten av dagen. Dock har jag kraschat och mått som skit både fysiskt och mentalt dagen och ibland dagarna efter. Det känns som ett dilemma, men min olicensierade PT och tillika sambo tror dock ändå att det är bättre i längden att fortsätta träna och hålla igång i lagom mängd.
 
Så, jag har gjort mitt jobb. Och kicken kommer. Jag kan känna den. Men den är inte maximal. Än. Vi får se. Jag sa till mig själv att jag står inte ut med att sitta hemma resten av dagen. Jag gör så här. Om det här så ska vara den sista dagen i livet. Om det så är det sista jag gör så sa jag kämpa. Ett sista litet försök. Jag går till gymmet och jag går lite i trappmaskinen. Jag värmer upp lite grann och sen kör jag på ordentligt en minut eller så bara för att pusha genom gränsen. Om allt fortfarande känns förjävligt så lägger jag av och går till Espresso House. Funkar inte det heller så tar jag bussen hem. Och hemma tänker jag begrava mig unde ren filt, lyssna på musik och äta kakor.
 
Okej. Så jag gör det. Bara det. Inget mer. Och fixar jag inget av det där så är det fritt fram att göra vad helst jag annars får för mig att göra. Släpade mig till gymmet. På riktigt, jag trodde benen skulle vika sig under mig vilket ögonblick som helst. Hade också ätit en hel del ångestdämpande tabletter på morgonen som är muskelavslappnande. Så, ja... Jag kom fram ändå och pushade igenom gränsen. Körde på lite hårdare än jag trodde att jag orkade. Sen sänkte jag hastigheten igen och pustade ut. Okej, det var inte så dumt. Det gick trots allt. Ingen anledning än så länge att vända om. En till liten intervall kan jag pusha mig igenom. En till och en till och bara en till. Det slutade med elva trappintervaller. Varannan lite tuffare och varannan lite mildare. Efter det lite stretch och rehabövningar. Bara lite. Nu sitter jag i säkert förvar på Espresso House.
 
Imorgon väntar antagligen den där baksmällan jag talade om. Men för tillfället tror jag att jag är räddad.
 
 

Mer skit

Tankar/känslor / Dålig dag, Skit, Vägrar acceptera / Permalink / 0
Ett tillägg till inlägget jag skrev för en timme sen eller så. Ja, det finns mediciner. Man kan träna eller röra på sig och få en lyckokick. Mindfullness och meditation i all ära. Och för att kommentera det jag skrev för någon dag sen eller när det nu var om att vända svaghet till styrka. Kraften i att acceptera att man har en dålig dag. Ibland fungerar inte det. Ibland fungerar inte något av det. Ibland kan man fan inte göra någonting. Och det man gör ger en bara mer ångest. Man kan ringa en vän. Man kan äta en chokladbit. Man kan läsa en bok, åka in till psykakuten, skära sig eller söka vägledning hos hälsogurus, filosofer och andliga ledare. Men ibland hjälper inget av det där. Det gör bara inte det. Det kan ha hjälpt mig hur mycket som helst vid otaliga tillfällen. Jag vet det. Yoga, ogräsrensning, promenader i skogen, droger eller diverse andningstekniker. Det går bara inte.
 
Jag vill lägga mig ner på marken och aldrig resa mig igen. Jag vill ha sönder något, helst mig själv. Jag vill att det ska ta slut. Jag vill att självhjälpsteknikerna ska fungera varenda gång. Jag vill att andra människor faktiskt skulle kunna bidra på något sätt och att jag kunde ta emot det. Jag skulle vilja en hel del. Men man får inte alltid allt vad man vad man vill ha. Livet är inte alltid lätt. Och saker fungerar inte alltid som de ska. Ibland fungerar de väldigt sällan. Och det hade varit bra om jag kunde acceptera det. Men just nu kan jag inte det. Jag vill inte. Jag vägrar. Jag hatar det här skiten. Och det späder på ångesten. Och jag hatar det också. Men jag tänker inte göra något åt det. Idag är en sån dag.

Blööö

Tankar/känslor / Blööö, Borderline, Dödslängtan, Upp och ner och sen upp igen / Permalink / 0
Det gör ont i mitt huvud. Naglarna är nerbitna och svider. Jag vill ut och springa. Andas. Men jag kommer inte längre än till tanken. Jag skriver så insiktsfullt har jag fått höra. Men när hade jag tänkt implementera insikterna? Ja, det var ju en bra fråga. Hur många fler gånger måste jag få insikt och känna att allt stämmer. Att livet fungerar. Ingenstans står det att en implementering behöver vara varaktig för att gillas. Jag implementerar mina insikter i samma stund jag får dem. Sen slutar de att fungera. Eller också blir de överröstade att nästa annalkande hot. Jag är ett datorprogram som kraschar om och om igen. Jag fungerar som jag ska i en dag eller två. Sen behöver jag felsökas, ändras, testköras. Felsökas, ändras, testköras. Om och om igen. Och så, klick! Så fungerar jag igen. Ett tag.
 
Hur frisk och lycklig jag än känner mig så är trötthet, panik och dödslängtan aldrig långt borta. Med denna ständiga svajning fram och tillbaka vet jag inte vad jag ska tro eller tänka. I ena stunden vet jag exakt vad meningen med livet är, jag vet vad jag vill. Sen försvinner alltihop. Det blir svart och tomt och kallt. Jag har inte planer på självmord idag, det känns lite drastiskt med tanke på vad jag känner till om mig själv nu. Men det skulle verkligen inte göra mig något om jag plötsligt blev sjuk och dog. Det skulle kännas befriande. Sen vänder det över till den ljusa sidan igen och jag har en ny riktning. Jag tappar den. Fångar upp en ny riktning. Tappar den. Hittar en ny. Tappar den också.
 
Vad i helvete ska vara meningen med allt de här? Jag orkar inte. Jag vet inte vem jag är. Och jag vill heller inte ha någon sympati eller tips och råd. Fy fan för tips och råd. Ursäkta mig. Men jag tror banne mig inte att det går att ge råd till någon som vill dö. Inte några som fungerar i varje fall. Mer ofta än sällan tror jag snarare att det bästa du kan göra för att hjälpa någon som vill dö är att bara vara där och inte säga något alls.
Till top