Jag älskar livet och jag hatar det

Tankar/känslor / Borderline, Diagnoser, Hata, Höjd- och lågpunkter, Kärlek, Mitt liv, Saker, Älska / Permalink / 0
Jaha, jag tänkte göra en sån där liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv på sistone.
 
För lite mer än två veckor sen började jag deffa. Jag tyckte det hade gått rätt bra för mig på sistone med gymmet och ångesten och allt. Jag hade tränat i två till tre timmar så gott som varje dag i några veckor och jag hade varit nästan helt ångestfri i flera veckor också. De få svackor jag hade var inte särskilt djupa och gick över relativt snabbt. Deffningen gick över förväntan de första dagarna. Jag tappade vikt hur snabbt och enkelt som helst. Jag var enormt peppad. Efter en vecka dock så tappade jag all aptit samtidigt som jag kände mig allmänt otillfredsställd i kroppen vad jag än åt. Efter det började jag äta lite mer.
 
Sen fick jag veta att jag har åtta olika personlighetssyndom varav huvuddiagnosen nu är borderline. Det var en överraskning. Men inget kan stoppa mig från min framgång med ångesten eller från att se ut som en bodybuilder! Efter en vecka insåg jag att jag hade tappat kontrollen helt och hållet. Jag fick panik och ville dö för minsta lilla. Insåg att jag har hittat hem diagnostiskt och att jag äntligen fått diagnoser som stämmer överens med min verklighet och nu var/är jag fortfarande skräckslagen inför att någon ska säga åt mig att det är fel. Att jag inte alls lider, att jag inte har borderline, eller att det ändå inte är en riktigt diagnos, att jag bara hittar på, ut och jobba med dig! Men jag kan inte jobba, jag kommer dö i så fall. Och tydligen är man manipulativ om man hotar med självmord. För det är tydligen ett tomt hot om man ångrar sig några timmar senare. Även fast man menar fullt allvar just då och självmordstatistiken bland folk med borderline ligger på mellan 10-20%.
 
Jo jag var ute och sprang backintervaller i Ryssbergen i söndags. Det var helt fantastiskt med utsikten, svetten, blåsten och när det rev som attan i bröstet. För några dagar sen gav jag upp deffningen helt. Tankarna kring hur jag fick och inte fick äta tog upp alldeles för mycket tid och energi. Jag övervägde starkt att sluta äta helt och hållet för gott och svälta ihjäl ett tag. Sen gav jag upp och började äta allt som kom i min väg istället. Jag har helt tappat mina hämningar för mat nu. Jag äter allt jag är sugen på för stunden. Jag orkar inte deffa och ha ångest samtidigt. När livet bara är skit och det inte finns något kvar att leva för då är mat en stor räddning för mig. Ge mig någonting gott att äta och dricka så kommer jag inse att det fortfarande finns saker att leva för. Såvida jag inte vill dö för att jag tror att jag är alldeles för tjock för att få finnas till vill säga. Då kanske det är bättre att ta med mig ut på en promenad istället.
 
För en vecka sen ungefär höll diskhon i köket hemma på att svämma över också. När grannarna spolade vatten inne hos sig så kom det upp vatten hos oss. Så vi fick springa som tokar med alla hinkar vi kunde hitta och slänga ut vatten med gamla matrester på bakgården medan vi försökte hitta ett akut telefonnummer till rikshem. Några dagar senare lossnade spolknappen på toaletten och föll ner i hålet där det hade suttit. Därefter gick det inte att spola mer. Men man kan tydligen spola toaletter genom att hälla vatten från en hink i dem också. Det är själva trycket som gör att det spolas. Vem hade anat?
 
Igår var jag och klippte mig. Hade jättesvårt att komma iväg. Väl på väg dit så försökte jag muntra upp mig själv med att jag åtminstone kommer vara fin i håret när den här dagen är över. Så fel jag hade. Frisören massakerade min nacke och nu kan jag inte visa mig utomhus utan att ha mössa eller hatt på mig. Det positiva är att jag köpte en jättefin hatt till mig själv för att täcka frisyren! Det negativa är att jag inte kan använda den utomhus eftersom det blåser alldeles för mycket. I morse vaknade jag med världens mensvärk. Låg i sängen till fram emot klockan tolv med två värmekuddar. När det värsta var över insåg jag att jag fått brännsskador på magen. Helt rödflamig fortfarande sex timmar senare. Men helt klart värt det. Och nu kommer jag förmodligen bli överviktig också eftersom jag inte gått till gymmet sen i måndags.
 
Men det bästa med det här är att min pojkvän fortfarande älskar mig fast jag gått in i världens svacka och knappt kan göra någonting under dagarna. Plus att jag säger minst en gång om dagen att alla människor på hela jorden hatar mig och vill att jag ska dö samt att det är bäst att vi gör slut nu för hans bästa. Och vad svarar han? Att min trendlinje är bullish och att jag är inne i en återtestning. Och att han tycker att jag är jättevacker, att han älskar mig och att jag förgyller hans liv. Det är helt sjukt, vad har jag gjort för att förtjäna att ha den här fantastiska människan i mitt liv? Jag älskar dig Oscar Malm!

Två sätt att ge upp

Lärdomar / Acceptans, Ge upp / Permalink / 0
Det finns två sätt man kan ge upp när livet är sådär extra jobbigt. Ett avslutande och ett accepterande. Antingen så säger man upp sig från jobbet, tar ut skilsmässa eller begår det slutgiltiga självmordet. Eller så ger man upp ångesten, svartsjukan, hopplösheten eller ilskan.
 
Det är förjävligt jobbigt att gå runt och må dåligt. Den senaste veckan har jag till och från knappt orkat stå ut med mig själv eller mitt liv. Jag har velat ge upp men jag har inte velat dö. Men jag kunde inte komma på hur jag skulle kunna göra det ena utan det andra. Tills jag idag eftermiddag kom fram till att nu orkar jag verkligen inte mer. Nu skiter jag fullständigt i om det här är symptomen på mina psykiska diagnoser. Jag tänker låtsas som att det är någon fysisk sjukdom som är utanför min kontroll. Jag säger upp allt ansvar för tillfrisknandet. Jag tänker bara kurera mig. Dricka te, äta glass, titta på film och ha det så mysigt som det bara går.
 
Och på så vis kan man tydligen också ge upp. Även om det mer handlar om acceptans. Oavsett ordval så fungerar det! Plus att jag får lov att tycka synd om mig själv ett tag och slicka mina sår om jag använder "ge upp" som ordval. Hur du vill göra är upp till dig!

Säg inte att du inte kan

Lärdomar / Acceptans, Bli den du vill vara, Bli frisk, Citat, Du kan klara allt, Kan inte, Morfar, Orkar inte, Vill inte / Permalink / 0
"Jag kan inte", brukade jag säga när jag var yngre (och gör fortfarande till och från). Och morfar brukade svara något i stil med "du menar att du inte vill". Jag försökte stå på mig ett tag och säga att det inte handlade om vilja. Jag ville visst, men jag kunde verkligen inte. Men varteftersom förstod jag att poängen var att jag missbrukade ordet "kan" i dess äkta bemärkelse. Jag kan visst laga mat. Eller bli statsminister. Eller fråga ut den där snygga killen på en dejt. Men jag kanske inte vill. Eller jag kanske inte vågar. Eller har tid och lust. Men jag KAN fortfarande.
 
Och egentligen, blir inte livet väldigt jobbigt om man går runt och säger att man inte kan saker hela tiden? Under många år har jag gått in så hårt med att få omgivningen att förstå att jag inte kan sluta ha ångest. Det är inget val, det går bara inte. Jag var ett offer för det. Och är fortfarande, fast mindre.
 
Vad menar jag nu? Att man ska sluta ta ångest på allvar? Absolut inte. Min ångest har gett mig ett enormt lidande och tagit otroligt många år ifrån mig. Men jag har insett att jag behöver inte vara ett offer för det. Och det har inte att göra med att jag är starkare nu än vad jag var förr, även om jag har blivit det på köpet. Utan om att jag erkände för mig själv att jag visst kan bli av med min ångest. Och jag kan göra det när som helst. Dock kanske jag inte orkar. Jag kanske inte vet hur jag ska göra. Jag kanske inte ens vill? Jag kanske använder det som ett uttrycksmedel i brist på kunskap om hur jag annars ska hantera den givna situationen.
 
Och om man ser det så så blir det väldigt mycket lättare både för mig och för min omgivning. Om jag inte vill bli frisk och må bra så behöver vi veta varför. Jag kanske söker bekräftelse från någon som jag önskar skulle bry sig om mig mer. Vi behöver förändra något som gör att jag vill börja sträva efter ett bättre liv. Om jag inte vet hur jag ska göra för att bli av med mina besvär så behöver jag få hjälp med att hitta strategier och verktyg. Om jag inte orkar använda verktygen så behöver stressmoment och övriga bördor i vardagen plockas av mina axlar.
 
Att acceptera att man faktiskt kan leva ett liv av hög kvalitet innebär att nya möjligheter öppnar sig både för en själv och för andra omkring som stöttar en.
Till top