Döden

Tankar/känslor / Död, Lidande, Självmord, Ångest / Permalink / 0
Hur kan man kämpa mot något man inte ser. Och som inte finns. Inte mer än på ett abstrakt plan. Det enda som faktiskt finns är själva verkan. Att jag är konstant trött, har ont i huvudet, klagar på allt samt sitter i min lägenhet hela dagarna och äter, sover och skiter. Titt som tätt har jag energi, allt känns bra, jag är avslappnad och nöjd. Jag har absurt lite problem, livet leker, jag får insikt efter insikt. Jag älskar mig själv och jag älskar världen. Sen kommer tankarna igen. Känslorna. Hormonerna påverkar tankarna sägs det. Och tankarna påverkar hormonerna. Tankarna är den enda delen jag egentligen aktivt kan kontrollera. Det är min chans till räddning. Ibland går det. Jag har massor av knep för att undvika tankefällor. Jag vet precis vad som hälper. Jag skulle må helt okej om det inte vore för att ibland går det verkligen inte att kontrollera tankarna. Och jag kan inte hantera känslorna. Jag kollapsar och är helt och fullt i besittning av någon annan. Eller något annat. Jag ha som en sändare i huvudet som något utifrån skickar signaler till. Jag är en zombie utan egen vilja.
 
När jag var fjorton tänkte jag att livet suger. Det finns ingenting att glädja sig åt osv osv. Jag tänkte att om det ska behöva vara såhär i tio år till så orkar jag inte. Då vill jag inte leva. Folk sa att "du är ung, det kommer att bli bättre". Tio år senare och jag känner fortfarande likadant. Om inte ännu starkare. Misär och lidande. Är jag fortfarande ung och det kommer bli bättre? Hur länge kan man leva på det hoppet? Jag vill inte bli åttio år och fortfarande känna att "fan, varför begick jag inte det där självmordet". Ett helt liv av meningslöshet, smärta och ångest. För vad?
 
Kan vi egentligen göra något alls åt vårat lidande? Har vi någon vilja eller är det bara en illusion? Just nu önskar jag mig aktiv dödshjälp åt alla som vill ha den. Oavsett varför man vill ha den. Livet har bara den mening man ger den. Min livsgnista fungerar inte. Den kommer då och då. Och däremellan är det dött. Jag orkar inte med denna ständiga pendling mellan ytterlägen. Det spelar ingen roll hur kort eller lång olyckan är egentligen. Varje sekund av ren olycka känns som ett helt liv. En evighet. Varför gå igenom det? För att kanske hitta en mening med livet senare? Och sen förlora den? Om livet inte egentligen har en mening som konstant finns där djupt inom en så kan man lika gärna vara död. Det behöver inte vara sorgligt eller ledsamt. Det är de individer som har en mening med sina liv som tycker att det är sorgligt. Om man själv är likgiltig för livet så är det ingen större uppoffring. De som blir ledsna överreagerar. 
Till top