Döden

Tankar/känslor / Död, Lidande, Självmord, Ångest / Permalink / 0
Hur kan man kämpa mot något man inte ser. Och som inte finns. Inte mer än på ett abstrakt plan. Det enda som faktiskt finns är själva verkan. Att jag är konstant trött, har ont i huvudet, klagar på allt samt sitter i min lägenhet hela dagarna och äter, sover och skiter. Titt som tätt har jag energi, allt känns bra, jag är avslappnad och nöjd. Jag har absurt lite problem, livet leker, jag får insikt efter insikt. Jag älskar mig själv och jag älskar världen. Sen kommer tankarna igen. Känslorna. Hormonerna påverkar tankarna sägs det. Och tankarna påverkar hormonerna. Tankarna är den enda delen jag egentligen aktivt kan kontrollera. Det är min chans till räddning. Ibland går det. Jag har massor av knep för att undvika tankefällor. Jag vet precis vad som hälper. Jag skulle må helt okej om det inte vore för att ibland går det verkligen inte att kontrollera tankarna. Och jag kan inte hantera känslorna. Jag kollapsar och är helt och fullt i besittning av någon annan. Eller något annat. Jag ha som en sändare i huvudet som något utifrån skickar signaler till. Jag är en zombie utan egen vilja.
 
När jag var fjorton tänkte jag att livet suger. Det finns ingenting att glädja sig åt osv osv. Jag tänkte att om det ska behöva vara såhär i tio år till så orkar jag inte. Då vill jag inte leva. Folk sa att "du är ung, det kommer att bli bättre". Tio år senare och jag känner fortfarande likadant. Om inte ännu starkare. Misär och lidande. Är jag fortfarande ung och det kommer bli bättre? Hur länge kan man leva på det hoppet? Jag vill inte bli åttio år och fortfarande känna att "fan, varför begick jag inte det där självmordet". Ett helt liv av meningslöshet, smärta och ångest. För vad?
 
Kan vi egentligen göra något alls åt vårat lidande? Har vi någon vilja eller är det bara en illusion? Just nu önskar jag mig aktiv dödshjälp åt alla som vill ha den. Oavsett varför man vill ha den. Livet har bara den mening man ger den. Min livsgnista fungerar inte. Den kommer då och då. Och däremellan är det dött. Jag orkar inte med denna ständiga pendling mellan ytterlägen. Det spelar ingen roll hur kort eller lång olyckan är egentligen. Varje sekund av ren olycka känns som ett helt liv. En evighet. Varför gå igenom det? För att kanske hitta en mening med livet senare? Och sen förlora den? Om livet inte egentligen har en mening som konstant finns där djupt inom en så kan man lika gärna vara död. Det behöver inte vara sorgligt eller ledsamt. Det är de individer som har en mening med sina liv som tycker att det är sorgligt. Om man själv är likgiltig för livet så är det ingen större uppoffring. De som blir ledsna överreagerar. 

Hjärnspöken

Tankar/känslor / Borderline, Hjärnspöken, Paranoia, Personlighetssyndrom, Självhat, Självmordstankar / Permalink / 0
Jag hatar mig själv så otroligt mycket. Jag är äckligt osjälvständig, som ett förvuxet barn. Och inte ett gulligt, roligt barn. Nej ett sånt där jobbigt barn som i ena stunden älskar sig själv larvigt mycket. För att i nästa stund bli helt hjälplös, sliter och drar i dig för att du ska stanna oavsett vad det kommer innebära att du missar genom att stanna hos mig. Spelar ingen roll att du offrar hela ditt liv för mig, så länge jag får som jag vill. Och efter att du går med på mina villkor så skäller jag ut dig för allt som du gör fel. Råkar du titta bort ett ögonblick och missade vinken jag gav dig så är du ett svin som inte är värd mig. Andas du ut samtidigt som du svarar på min fråga så betyder det du har hållit inne din längtan efter min död så pass länge nu att du inte orkar längre. Jag är inte egentligen en människa. Jag är bara skit som fastnat under mänsklighetens sko och som alla desperat nu vill bli av med.
 
Men istället för att bara döda mig så håller du mig levande. För hur ska jag kunna avtjäna mitt straff om jag är död? Enda sättet för mig att kunna fortsätta leva är om jag kastar mig vilt omkring, skriks, bits och svär som fan. Jag står inte ut. Jag vill inte leva. Jag sitter fast i den här kroppen i den här verkligheten. Varför behöver jag skriva det här så öppet? Varför behöver jag säga till så många som möjligt att jag vill dö? Jag förväntar mig inte att någon ska läsa det här och stoppa mig. Jag bryr mig inte. Och det är inte kul att få uppmärksamhet för att man mår dåligt. Den patetiska anledningen till varför jag skriver är att jag vill täppa till varenda jävla hål i min mur som jag byggt.
 
Ingen ska få chansen att kunna kritisera mig. Jag vet redan om att allt jag gör är fel. Allt jag är, är fel. Jag vet redan att jag förtjänar att dö för alla mina misstag. Jag vill inte. Men jag måste. För att jag är helt ensam i världen. Jag avtjänar mig straff. Jag lider så mycket jag bara kan. Du behöver inte vara orolig. Jag gör slår på mig själv tillräckligt så det räcker och blir över för oss allihop.
 
Så nu vet du att jag vet vad du tycker om mig. I mitt huvud. För någonstans inom mig vet jag också att det här är hjärnspöken. Eller sanningen är kanske snarare att det började som hjärnspöken. Numera är de etsade fast i mitt sinne. De är en lika stor del av mig som min egen kropp. Och även om jag vet att de inte finns på riktigt så kan jag ändå se dem. Jag kan bekämpa dem, prata med dem, ignorera dem, acceptera dem bäst jag kan. Men de kommer aldrig att försvinna.

Tala, lyssna, omvärdera

Lärdomar, Tankar/känslor / Invandring, Lyssna, Omvärdera, Politik, Rasera murarna, Tala, Trump, Åsikt / Permalink / 0
Baserat på tankarna från inlägget igår så skulle jag vilja säga att jag ha ganska svårt för alla tre punkterna. Men idag tänkte jag välja en ståndpunkt. Jag ställer mig dock skeptisk till att det jag skriver här är mer rätt än något annat. Men det som får mig att vilja skriva detta är att jag vill riva ner min egen rädsla för att bli kritiserad. Det kan mycket väl vara så att folk tycker att jag har fel. Vilken åsikt man än har så kommer någon alltid att kritisera dig. Problemet med rädslan för kritik är att man blir väldigt passiv. Och världen behöver inte passiva konflikträdda individer. Världen behöver eldsjälar, starka röster, personer som står upp för sin sak, som tar initiativ, är öppna med vilka de är, vad de känner och vad de tycker.
 
Och med det menar jag inte att trycka ner någon som känner igen sig själv som passiv. Tvärtom så tror jag att vi som ser oss själva som passiva har något som de flesta människor här i världen inte har. Vi har medvetenheten om att det finns fler än bara två sidor av saker och ting, att saker är inte enbart bra eller dåliga, sanna eller falska. Vi är medvetna om att vi kan få kritik vilken sida vi än väljer. Just därför är det så svårt för oss att ha åsikter för vi vet att läget när som helst kan slå om.
 
Nu till min ståndpunkt. Det är inte invandringen som är vårt största problem. Det är heller inte att Trump har vunnit och Sverigedemokraterna växer. Det jag är mest rädd för att "vi och dom"-tänket bara växer. Världen har börjat dela upp sig i två sidor och glappet blir allt större. Ju starkade den ena sidan blir desto starkare blir den andra sidan. Det slutar sällan bra när vi bemöter hårt mot hårt. Någon behöver säga det. Ni beter er omoget från båda sidor. Vad är jag tycker är fel? Ni har åsikter och ni är inte rädda för att vara öppna med dem. Men ni är precis lika konflikträdda som vi "passiva, åsiktslösa". Istället för att maskera rädslan med att inte ha en åsikt så bygger ni upp en ogenomtränglig mur. Ni bestämmer er för en sida och nu är det bara den sidan som gäller. Allt annat är fel. Många av er går så långt att ni inte vill läsa, titta på, prata med eller ens sitta bredvid någon på motståndarsidan. Allt ni vill se är sådant som bekräftar det ni redan tror på. Ni skär bort allt ur era liv som kan rasera den tro ni har. Det är lätt att ge varandra ryggdunkningar. Det är svårt att granska sig själv och erkänna sina brister. Det är framför allt svårt att vara först ut med att ha en annorlunda åsikt.
 
Så här kommer ett tips till alla som läser detta. När vi får kritik så behöver vi lyssna på den, reflektera, diskutera och omvärdera när det behövs. Att lyssna på och prata med människor av andra åsikter innebär inte att man automatiskt behöver tycka om dem. Men om vi låter bli så kommer vi aldrig att komma överens. Vi kommer aldrig att kunna hitta våra gemensamma intressen, förändra varandras synvinklar eller känna oss trygga. Du som står upp för dig själv men som också vågar bemöta kritik på ett positivt sätt har vunnit den största vinsten. Du kommer att bli din tids hjälte. Men för detta krävs att vi har en åsikt att bli kritiserade för. Jag vill lyfta oss alla. Vi behöver inte vara rädda för det som kan bli världens räddning. Rasera murarna!
Till top