Seriemarathon

Tankar/känslor / Espresso house, Seriemarathon, Ångest / Permalink / 0
De senaste dagarna har jag ägnat åt seriemarathon. De serier jag följer involverar ständigt pressade situationer där minst två personer dör i varje avsnitt. Efter att ett avsnitt är slut och innan nästa börjar hinner jag tänka en halv sekund att jag borde vara glad att jag inte lever i deras värld. Men ganska snabbt inser jag att jag känner mig precis lika stressad och ångestfylld som om jag gjorde det. Bara det att i min värld handlar det inte om att jag krigar för tronen i Westeros eller att jag försöker fly från organisationen som skapade mig och mina kloner. För mig handlar det snarare om att jag glömde berätta att jag ville ha min frapino sockerfri. Och nu har jag redan betalt för den så då måste jag dricka upp den. Skämt åsido, det var kanske mest grädden på moset just nu. Jag dras med en ständig känsla av att jag själv och världen omkring mig är helt värdelös. Ingenting känns värt mödan. Utom möjligen att få vara med vissa människor som jag tycker mycket om. Men samtidigt så är jag halvt övertygad om att jag mest bara förpestar deras tillvaro. Så egentligen vore det kanske lika bra om jag dog. Jag googlar regelbundet sätt att dö på. Men om det skulle ligga en pistol framför mig så hade jag nog ändå inte vågat göra det.
 
De senaste dagarna har varit lite extra smärtsamma. Och jag hoppades att det skulle lugna ner mig lite att gå till espresso house och läsa en bok. Ville bara hoppa av bussen hela vägen och vända hem igen. Men övertalade mig själv att hemma väntar bara ännu mer ångest. Och dessutom kan jag omöjligt veta att det kommer bli en dålig dag innan jag upplevt den. Så nu sitter jag här. Och jag orkar inte ens läsa en bok. Jag kan inte koncentrera mig för att jag känner så starkt att jag vill fly från den här världen. Så istället gör jag exakt vad jag gjort hemma sista dagarna. Seriemarathon. Jag försöker acceptera ångesten och väntar nu ut tiden. Förr eller senare måste det lugna ner sig.
Till top