Vad är ångest för mig?

Tankar/känslor / Vad är ångest, Ångest, Ångest för mig / Permalink / 0
Jag har ångest. Men ångest är egentligen som ett samlingsnamn för en mängd olika känslor och tankar. Åtminstone för mig.
 
Just nu innebär det att jag rent fysiskt känner mig en aning paralyserad. Jag gör inte så mycket och jag säger inte så mycket. När jag försöker göra någonting så blir det mycket slarvfel och ofta ger jag upp innan jag är klar. Försöker jag säga någonting så fastnar det mesta i halsen. Men om någon skulle tilltala mig så hade jag hävt ur mig allt negativt jag nånsin kunnat komma på som har med mig, den här stunden och mitt liv att göra. Även sånt som är ganska orelevant och inte ett dugg logiskt.
 
Mitt huvud känns också ganska paralyserat. Det är som bomull där inne. Några tankar tränger sig förbi då och då dock. "Jag måste ta bort mitt fula nagellack." "Jag måste tvätta." "Jag kommer aldrig orka träna idag." "Jag har inte tränat på en vecka." "Det blir alltid så här, jag klarar ingenting." "Nu sitter jag fast också, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här?" "Det kanske är lika bra att ge upp, jag går och lägger mig igen."
 
Jag är varm och kall omvartannat. Det sticker lite här och var. Synen är lite dimmig. Huvudet känns tungt rent fysiskt men ovanligt lätt på insidan. Hjärtat slår fortare. Jag är lite stirrig. Jag är trött. Det känns som ett tryck över bröstet som gör det lite svårt att andas. Och det känns som att tiden är knappt, jag är stressad. Det känns som att om jag inte räddar hela världen nu så vi kommer vi alla att dö.
 
Och jag skäms. Jag har dåligt samvete över att jag bara sitter här. Jorden håller på att gå under. Och jag gör ingenting!? Jag vill sova resten av dagen. Och äta i massor. Det känns som mina enda fysiskt fungerande funktioner just nu.

Gott är gott

Fotografi / Fontänhuset, Frikadeller, Rödvin, Stavsjö / Permalink / 0
Jag har druckit lite vin ikväll så det blir nog bara ett kort inlägg. Måste tillägga att det inte är jag som betalat för varken maten eller vinet om någon undrar. Med tanke på mina senaste inlägg om min ekonomi. Men jag tackar och tar emot när det bjuds på vin. Särskilt när det är gott vin!
 
Idag gjorde vi en utflykt till Stavsjö med Fontänhuset. Först blev det lite grillande. Vi tog med grillkol eftersom någon sagt att det finns grillplatser där. När vi var nästan framme fick vi höra bud om att grillplatserna tagits bort. Jättekonstigt tänkte vi, men nåväl. Då köper vi lite engångsgrillar på macken då. Vi kommer fram och grillar och äter. Och därefter upptäcker någon att det visst finns en grillplats en bit bort bara!
 
Efter maten tar vi en promenad runt sjön Skiren som är en etapp av sörmlandsleden. Vi delar upp oss i en grupp som går snabbt och en som går långsamt. Jag frågar specifikt hur snabb den snabba gruppen tänkt vara. Hinner jag fotografera under tiden? Jadå, säger den snabba gruppen. Summa kardemumma så halvspringer längs med hela spåret. Jag stannar och tar bilder i all hast och behöver sedan springa för att hinna ikapp de andra. Hinner knappt hinna se mig omkring i naturen för att hitta bra motiv utan behöver mest koncentrera mig på att inte snubbla på rötterna.
 
När vi kom fram igen drack vi kaffe och sen åkte vi tillbaka till huset. Varpå jag fick världens ångestattack. Dock märkte inget något, det var mest inombords. Skrev lite ledsna sms till min pojkvän som kom och mötte upp mig med cykel. Varpå mina ångestdämpande hade börjat kicka in så då mådde jag mycket bättre. Sen gjorde ju sällskapet skillnad också såklart.
 
Väl hemma glad igen så gjorde vi frikadeller i tomatsås och öppnade en flaska vin. Något som inte hänt på länge! Särskilt inte rött, med tanke på årstiden. Det blev hur gott som helst och nu känner jag mig eldig som tusan och i riktigt partystämning! Även om jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer gå på ett riktigt party igen. Men lugna hemmakvällar är allt jag behöver!
 
 

Byråkrati

Tankar/känslor / Byråkrati, Ekonomi, Ekonomiskt bistånd, Flytt, Fontänhuset, Nu orkar jag inte mer, Socialen, Stress, Ångest / Permalink / 0
Detta blir nog mest en kort uppdatering av läget. En uppföljning på inlägget igår. Inte så mycket poesi så att säga.
 
Jag kämpade mig iväg till Fontänhuset i morse. Tänkte att jag skulle må bättre när jag väl kom fram. Det gjorde jag inte. Till en början. Ungefär när jag kom dit så ringde socialen från Nyköping upp mig. Jag fick veta att det är en månads kötid för att få hjälp av dem och blev ombedd att söka till min gamla kommun. Ringde till min gamla kommun och fick veta att jag måste byta adress igen för att kunna få ekonomiskt bistånd. Där nånstans brast det för mig och jag grät hjärtat ur mig som jag inte gjort på väldigt länge. Det kändes som att jag nått den absoluta botten. Jag orkade verkligen inte göra om hela proceduren. Det hade tagit på krafterna bara att ringa det där samtalet.
 
För att kunna få pengarna så behöver jag behövt först ändra min folkbokföring. Söka bostadsbidrag på nytt, de drog in det när jag bytte adress och man måste ha sökt alla bidrag man kan från försäkringskassan innan man kan söka från socialen. Sen skrivit ut alla mina fakturor, kontoutdrag, blanketter. Fyllt i blanketterna med alla siffror som rör min ekonomi. Samt samlat ihop mina kvitton och lagt allt detta i ett kuvert och skickat till Trosa. Och sen hade jag behövt fortsatt leva med att all min post och därmed viktiga kallelser till läkare osv samt fakturor hamnar i Trosa istället för där jag bor i Nyköping. Och när uppsägningstiden på lägenheten gått ut så hade jag behövt byta tillbaka adressen igen. Och jag orkar inte ens diska, laga mat, träffa folk eller gå hemifrån alla dagar. Eller många dagar. Jag vet inte hur jag ska göra mina prioriteringar med min energi!? Det känns helt sjukt att man inte kan få mer hjälp med sånt här när man mår dåligt.
 
Hela anledningen till att jag har sjukpenning, söker bidrag överallt och flyttar fram och tillbaka är ju för att jag mår dåligt och inte orkar arbeta. Men det är som ett heltidsarbete att få ekonomin att gå ihop. För att inte tala om att jag hela tiden måste jaga läkarna för att få nya intyg hela tiden. Nya läkare varje gång som lovar saker hit och dit och som sen bara försvinner utan att ha gjort vad de lovat. Det är mer regel än undantag. Och vem hjälper mig att ansöka om att få en god man när jag inte själv orkar kolla upp hur man gör för att jag är så stressad över allt annat?
 
Hur som helst. När jag hade gråtit färdigt så fick jag lite ny energi. Tog ett beslut i samråd med handledarna att jag skulle ringa en gång till och höra om uppsägningstiden. När jag ringt tidigare har jag inte fått något besked pga av semester. Så jag ringde igen till vård och omsorg(en annan del av soc) som jag hyr lägenheten av. Den här gången fick jag veta att det nästan helt säkert bara är en månad. Så den här hyran jag ska betala nu är förmodligen den sista. Så lättad! Det innebär(om så är fallet) att jag har till slutet på augusti på mig att plocka och städa ur lägenheten. Nöjt ringde jag och sa upp elen till den femtonde augusti. Och flyttade bredbandet till nya adressen medan min pojkvän som jag numera kan kalla sambo (!) fick ringa och säga upp sitt eftersom jag har längre bidningstid på mitt.
 
Ringde en gång till till socialen i Trosa och hörde om jag inte kunde få dispens i och med att det förmodligen bara gäller en enda månad. Det var hårda bud dock. De bryr sig inte om var jag bor, hur lång tid det gäller eller hur jag mår. Jag måste vara skriven på rätt adress. Jag har inte bestämt mig än dock om jag orkar eller ens tycker att det är värt det att kämpa för strax över tvåtusen kronor om det bara gäller en månad. Så jag ska vänta åtminstone till nästa vecka då ordinarie personal som har hand om mitt hyresavtal kommer tillbaka från semestern. Då får jag veta med säkerhet hur många månaders uppsägningstid det är. Så nu ska jag försöka ta det lugnt. Jag har för tillfället mindre ångest i alla fall bara av att ha fått allt det här utrett. Nu vet jag hur läget ser ut och vad som gäller. Nu får jag ligga lågt. Betala mina räkningar och sen räkna med att jag blir bjuden på mat och allt annat för en tid framöver.
Till top