Paris vs Kanarieöarna

Tankar/känslor / Kanarieöarna, Löpning, Paris, Promenad, Sista-minuten, Utmaning / Permalink / 1
Jag hade tänkte skriva ett inlägg om att jag struntade i stesoliden igår och tog en löprunda istället. Och jag mådde så sjukt mycket bättre när jag kom hem igen att jag bestämde mig för att ge mig själv en utmaning. Jag tänkte springa eller ta en längre promenad en gång varje dag i åtminstone en månad(sprang nästan en halv mil igår och promenerade en timme idag). Till att börja med och se hur det påverkar min mentala hälsa. Och jag var så lycklig och jag gick på opera och morfar och hans fru sa att de ville bort från alla bekymmer här hemma ett tag. Så de tänkte fråga om inte jag ville följa med på en solsemester. Och jag blev superpeppad och ringde min pojkvän och idag har jag varit hos morfar halva dagen och planerat inför resan.
 
Det skulle vara en sista-minuten-resa och vi skulle bo i en bunglalow på stranden. Och vi skulle laga mat själva och sola och bada. Och jag tänkte att vi kunde hyra varsin cykel och ta oss runt på ön (vi tänkte oss Kanarieöarna). Och jag skulle göra yoga på stranden. Och jag skulle släppa alla krav och alla hämningar och bara leva fritt och fullt ut!
 
Men så upptäckte vi att morfars och hans frus schema inte passade med min pojkväns. Så vi kan inte åka tillsammans någonstans på ett bra tag fram över. Så jag började spåna på om vi ska åka separata resor. Och då kom jag och min pojkvän fram till att vi kanske inte vill ha just en solsemester. Vi kanske vill åka till Paris eller nåt. Men helst när det är lite varmare där, under våren eller så. Och det känns jätteromantiskt och fint. MEN...
 
Det är lång tid fram till våren för någon som lider genom varje timme och tänker på döden varje dag. Och om vi ska åka till Paris så känns det som att det hela kommer handla om att äta fin mat och dricka fint vin och kanske shoppa märkesprylar. Och det känns som att det kommer kosta jättemycket pengar. Så nu har mitt mod sjunkit lite och jag vet inte alls om jag känner för att åka nånstans längre. Jag känner mig bara allmänt negativt inställd till allting. Ingenting verkar fungera. Och inte gjorde promenaden någon större inverkan på mig heller. Det kanske måste vara mer intensiv konditionsträning(tex springa)  för att ge effekt? Någon som vet?

Opera vs stesolid

Tankar/känslor / Boendestöd, Döden, Krisplan, Opera, Stesolid, Ångest / Permalink / 1
Den här gången ska allt bli bättre. Jag ska inte hamna på en intensivvårdsavdelning en gång till. Den här gången har jag en krisplan som jag sammanställt med min underbara läkare. När ångesten kommer ska jag:
 
1. Ringa någon jag har förtroende för och berätta att jag mår dåligt.
2. Göra något enkelt som jag tycker om, tex: duscha, göra en smörgås eller skriva i bloggen.
3. Ta en stesolid (en ångestdämpande tablett)
Om jag alltså gjort allt ovan och jag fortfarande har ångest så ska jag;
4. Se till att bli inlagd på sjukhus så att de kan hjälpa mig där.
 
Det känns på sätt och vis tryggt att ha en plan med vad jag ska göra när ångesten kommer. Men jag har haft nästan ständig ångest sen jag lämnade sjukhuset igår. Jag tänker på döden hela tiden och önskar att jag helt enkelt bara inte hade överlevt. Det hade varit så enkelt då. Men nu? Jag har följt planen så gott jag kunnat. Både igår kväll när jag kom hem och idag under dagen har jag pratat med boendestödjarna. Så det var punkt ett. Punkt två har jag också tagit itu med. Jag har både duschat, ätit smörgåsar och skrivit i bloggen. Tredje gången jag skriver nu under samma dygn.
 
Dock har jag fortfarande ångest. Men jag vet inte om jag vågar göra steg fyra. Läkaren sa att jag har fått en väldigt stark dos nu och förmodligen kommer jag somna av tabletten. Och det känns så överdramatiskt. Det är inte som att jag springer runt och kastar saker omkring mig och inte skriker eller gråter jag heller. Inte just nu i alla fall. Grät lite tidigare idag när morfar frågade om jag ville följa med på opera ikväll. Han gör redan så himla mycket för mig och det känns så svårt att ta emot av allt han vill ge mig. Hur som helst, det blir ju dessutom svårt att gå och se opera om jag är så nerdrogad att jag ligger och sover? Ska försöka hålla ut till ikväll. Förra gången vi var på opera så bjöds det på vin. Förhoppningsvis gör de det ikväll med och det är alltid trevligt. Men jag ska nog inte blanda stesoliden med alkohol. Så jag får välja. Opera eller däcka i sängen. Vad göra!?

Timglaset

Tankar/känslor / Permalink / 1
Jaha, första dagen hemma igen efter sjukhusvistelsen. Ensam med mina gnagande tankar. Nu har de tagit beslag på alla mina mediciner och jag får en dosett med en veckas tabletter i taget. På så sätt har jag aldrig tillräckligt med mediciner hemma för att kunna ta en överdos igen. Och det känns skitjobbigt rent ut sagt. Att veta att jag har allsköns piller hemma har känts som en livlina. Om det blir så jobbigt att jag inte orkar leva så kan jag alltid ta pillerna och hoppas på det bästa (eller värsta).
 
Så att sitta här utan min hög av piller känns som att vara i en isoleringscell. Kalt och tomt och det finns ingen flyktväg. Jag tror nämligen inte att jag skulle våga begå självmord på något annat sätt än med piller. Jag stod på en stol i tisdags med ett skärp runt halsen i och för sig. Jag testade att släppa efter med fötterna, som för att känna på hur det skulle kännas. Men jag vågade aldrig.
 
Men nu då? Vad ska jag göra nu. Det var ju inte meningen att jag skulle överleva. Och det känns som att varje sekund som går är en sekund för mycket. Det är som att timglaset nästa rann ut men att någon nu fyller på med ny sand där uppe. Och det var inte vad jag hade väntat mig. Jag väntar fortfarande på att tiden ska rinna ut. Men den gör inte det.
 
 
Till top