Snart brister jag

Tankar/känslor / Hämningar, Kampen mellan ont och gott, Kritik, Släppa kontrollen / Permalink / 0
Det spritter av längtan och förväntan i mig. Jag vill så gärna släppa ut alltihop. Alla mina små änglar som jag stängt in under mitt skinn. Jag vill inte att de ska få se den hemska världen där ute. De är det finaste jag har. Vad händer om jag tappar bort dem? Men vem är jag att låsa hela himlens härligheter i ett gammalt ruckel. Jag vittrar sönder mer för varje dag. De kan egentligen inte leva utan att få se allt det onda. De äter världar som denna till frukost. Men jag vet bara hur man är fångvaktare. Jag har inte lärt mig hur man bryter regler. Jag har ihjäl dem en efter en för att kunna hålla motståndet. Blundar medan jag famlar runt och har sönder det jag kan komma åt. Det var länge sen jag faktiskt tittade på dem. På riktigt. Inte bara genom revbensgallret. Utan i dess fulla utblomning. Om de ens någonsin varit fullt utblommade. Jag vet inte längre om de kan bli så stora som det var meningen att de skulle bli. Men om det är sant att de äter världar som denna till frukost så lär fängelser och fångvaktare som jag vara rena smörgåsbordet att växa sig stark på. Kanske har de bidat sin tid. Snart brister jag.
Till top