Säkerhetsbeteenden

Tankar/känslor / Säkerhetsbeteenden / Permalink / 0
Okej nu är jag så uppe i varv att jag snart kommer explodera. Så förbannad och arg och sorgsen och sårad. Hela jävla skiten. Vet inte ens var jag ska börja. Jag börjar med att länka till en av mina barndomsvänners blogginlägg. http://www.eemmastephanie.com/sakerhetsbeteenden-21327517
 
Jag fattar inte hur man gör det där till en klickbar länk för att jag är dum i huvudet. Och åh jag är så trött på att behöva tänka så om mig själv. Men skit samma. Jag läste om det hon kallar säkerhetsbeteenden. Eller ja, det är förmodligen ett begrepp snarare än ett ord hon hittat på skulle jag tro. Känns konstigt att skriva om henne såhär. Skriver aldrig om några specifka personer jag känner här. Men eftersom det är ett öppet inlägg så. Hur som helst så känner jag igen mig så himla mycket fast jag har aldrig tänkt på att det är säkerhetsbeteenden det är. Det är såklart inte alls samma sorts beteenden vi har eftersom vi har olika problem. Jag är skitnervös här nu för att jag kanske missuppfattat allt hon skrivit. Men poängen är hur som helst att jag känner igen mig i vad hon skriver. Och jag behöver bara skriva av mig nu om allt som det får mig att tänka på.
 
Jag har ingen specifik fobi om man kan säga så. Jag är rädd för att inte bli accepterad. Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att vara fel. Rädd för att bli konfronterad och kritiserad. Min största rädsla är att bli avslöjad som roten till världens alla problem. Jag är rädd för att det är jag som är den ultimata superskurken som förstör alla människors liv. Och min högsta önskan är att rädda världen. Någon som ser den konflikt som uppstår här?
 
Mina säkerhetsbeteenden är att jag vill skydda andra människor och världen i stort från mina misstag. Samtidigt vill jag skydda mig själv från den kritiken som jag ständigt förväntar mig att folk har. För om jag lägger mig ner och sparkar på mig själv så kan ingen annan göra det. Jag ber om ursäkt för allt jag kan tänkas behöva be om ursäkt för och helst mer så fort som möjligt innan någon hinner be mig om det. Jag måste klä upp mig och se så bra ut som möjligt för att ingen ska kunna kritisera hur jag ser ut eller tar hand om mig själv. Jag måste alltid tala sanning och öppet berätta om alla mina hemligheter för att undvika att någon kommer på mig med dem. Jag måste hålla mig undan från folk över huvud taget så mycket som möjligt, delvis för att undvika att störa dem och dels för att skydda mig själv. Jag vågar aldrig ta ställning eller ha en riktig åsikt om någonting förrän jag länsat internet och lusläst all information jag kan hitta. Ingen ska få kunna komma och säga att jag hade fel om vad jag sa eller gjorde. Därför varken säger eller gör jag ett jävla skit. Förutom att berätta för så många som möjligt om allt som är fel med mig. Ungefär så. Jag har massor av säkerhetsbeteenden. Men det här är de första jag kommer att tänka på.
 
Ett annat säkerhetsbeteende som ingår i hela isoleringsprojektet är att jag gått ur facebook i omgångar. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig eftersom jag märkte att jag blev allt mer beroende av att få bekräftelse därifrån. Det är både skönt och jobbigt att vara utan sociala medier. Jag gick in på facebook för några dagar sen igen för att kolla upp några saker. Första dagarna gick helt okej, det var ingen stor sak att vara medlem igen. Men ångesten blir bara värre ju mer jag går in och tittar. Och nu känns det värre än vad det gjorde innan jag gick ur facebook första gången. Ju mer jag undviker saker desto mer gör jag det till ett problem. Som Emma skriver så är det säkerhetsbeteendena som gör diagnosen. Ju mer man försöker skydda sig själv från sin rädsla desto större blir rädslan.
 
Jag tror att många kan känna igen sig i det här, sjuk som frisk. Jag skulle gissa att det är en försvarsmekanism att ta reda på var hoten finns och undvika dem. Detta sker också i större perspektiv som Oscar (min sambo) påminde mig om tidigare idag. När det sker en terrorattack blir folk rädda och sätter in extra säkerhetsåtgärder. Det kommer inte minska risken för en ny attack särskilt mycket, men det kommer ge en känsla av ökad trygghet. När man går till överdrift med det här dock så blir folket låsta. Precis som man blir med psykisk ohälsa. Man fråntar sig själv en stor del av den frihet man skulle vilja ha. Och cirkeln är sluten.
 
Och ja. Det var det för ikväll. Hoppas det är läsbart. För jag är alldeles yr och svimfärdig. Jag vill inte behöva vara rädd för allting. Men jag orkar inte konfrontera mina rädslor. För varje gång jag försöker så växer de sig bara starkare. Okej. Jag får se om jag kan fortsätta på det här spåret senare. Som jag skrev tidigare idag. Jag behöver fortfarande låta saker lägga sig på plats i huvudet. Det får inte plats mer just nu. Om någon har kritik så lovar jag att titta på den sen. Ber om ursäkt för eventuella felaktigheter eller oartigheter här. För säkerhets skull ni vet.
 
Okej. Bra. Hej.
Till top