Fler säkerhetsbeteenden

Tankar/känslor / Säkerhetsbeteenden, Ångest / Permalink / 0
Känner inte att jag är färdig med att skriva om säkerhetsbeteenden. Det är väldigt få saker jag vill göra nu. Jag brukar känna ett starkt motstånd mot att göra saker som genererar mycket stress. Jag får ont i huvudet, blir kallsvettig, tappar all motivation och hjärnan kommer på tusen ursäkter för att få låta bli. Känner mig kortfattat sjuk och febrig samtidigt som jag har ångest. Detta kan uppstå när jag har ett möte att passa, ska gå till gymmet, behöver gå och lägga mig på kvällen eller ska laga mat till exempel. Det har eskalerat på sista tiden och de senaste dagarna har jag den här känslan nästintill konstant. Jag får den när jag ska äta färdig mat, gå på toaletten, ta simpla beslut som tex om jag ska ha salt på potatisen eller inte, jag får den när jag spelar spel och när jag ska onanera. Allt som någonsin varit njutbart har tagits ifrån mig nu. Jag får känslan när jag tittar på mn pojkvän. Jag får känslan bara jag ska göra en ansats att tänka på något över huvud taget. Det känns som att jag drunknar och håller på att gå under och jag får inte lov att göra något åt det för det bara ökar ångesten.
 
Men. Det finns en sak som jag vill göra. Och det är att skriva om säkerhetsbeteenden precis här, just nu. Så vad gör man om inte det man kan göra?
 
Jag vet inte riktigt hur säkerhetsbeteenden fungerar i och med att jag inte hört talas om dem innan jag läste Emmas blogg. När jag googlar på det så dyker det upp väldigt lite information. Så jag vet inte riktigt vilka regler som gäller här. Vad som räknas som ett säkerhetsbeteende och vad som inte räknas. Hur de fungerar eller hur man hanterar dem. Jag kan egentligen fortfarande inte riktigt tänka. Det är som härdsmälta i mitt huvud. Jag kan inte vidröra stora delar av min hjärna med tanken. Det är som onda sår som jag kommer svimma av att titta på. Och de är så många.
 
Hur som helst. Jag tror inte att mina SB (det är ett så långt ord så förkortar det till bara SB nu) är konstanta. Jag menar att de kan variera ganska snabbt mellan olika saker och i styrka. Jag vet inte om det är vanligt eller om det diskvalificerar dem för uttrycket. Men jag har inget bättre uttryck för det just nu. Jag tänker dock att det beror på att jag har borderline. Mina känslolägen pendlar över huvud taget ganska snabbt mellan olika extremiteter, vilket jag förstått det som att det gör för de allra flesta med den här diagnosen. Det är inte för inget det heter emotionellt instabil personlighetsstörning. Allt med mig är relativt instabilt. Det är verkligen så att ena dagen hittar jag en ny hobby och är stensäker på att det här är vad jag hela mitt liv gått och väntat på, jag har aldrig älskat något så mycket i mitt liv. Och nästa dag kommer jag inte ens ihåg att jag kände så. Jag är övertygad om att jag bara hittade på, det var inte äkta. Jag har aldrig tyckt om det där, jag till och med hatar det.
 
Så den här instabiliteten gör också att mina SB skiftar. Med det förklarat tänker jag nu försöka lista lite fler av alla de SB som styr mig och gör livet svårt.
 
De största sakerna skrev jag om igår. Att jag ber om ursäkt i förskott, undviker kontakt med människor i största allmänhet och även sociala medier och att inte uttalar mig om något eller utför något om jag inte har total kontroll över det och har läst på ordentligt om ämnet osv. Andra saker är tex att:
 
  • Jag får inte lov att äta något om jag inte verkligen är sugen på det och vill ha det. (Det måste vara värt kalorierna och pengarna.) Vilket medför att jag ibland inte äter alls för att jag inte tycker att jag vill ha något alls tillräckligt mycket.
  • Jag får inte ta emot något från någon om jag inte är 100% säker på att jag kan ge tillbaka något som är värt lika mycket eller helst mer. Till och från går det så långt att jag över huvud taget inte vill dela med mig av något och vill inte ta emot något. Varken materiellt eller känslomässigt.
  • Jag får inte må för bra. Och det får inte gå för bra för mig. Om det gör det så måste jag förstöra något för mig själv. Det beror på att jag får inte glömma bort att det finns andra människor som lider. Och så länge det finns någon eller något som lider eller har ett problem någonstans i världen så måste jag också lida.
  • Jag måste vara artig, trevlig, rolig, ge goda råd, lyssna ordentligt och förstå allt som folk säger till mig. Detta gäller alla människor utom i vårdsammanhang där det är meningen att jag ska ta emot hjälp.
  • Jag får inte betala för något som jag inte egentligen behöver betala för. Tex får jag inte åka buss så länge det det inte tar över två timmar att gå eller cykla. Jag kan tex heller inte köpa en färdig potatisgratäng på Ica, för det kan jag göra billigare om jag gör det själv. Det spelar ingen roll dock om det innebär att jag inte äter lagad mat alls och aldrig tar mig ut ur hemmet. Det viktiga är att följa regeln.
  • Jag får inte svara på sms eller meddelanden om jag inte är 100% säker på att jag skrivit inte går att missförstå på något så personen tar illa upp.
  • Jag får inte göra något som jag tycker är kul eller avslappnande om jag inte har gjort mig förtjänt av det genom att samma dag ha gjort något som jag jag borde/behöver/inte vill göra.
  • Jag får bara gå in till stan en gång om dagen. Jag får gå tidigast klockan tio ungefär (det varierar lite). Och jag måste vara hemma igen senast klockan fyra på eftermiddagen.
  • Jag måste gå till gymmet minst en eller två gånger i veckan. Oavsett om det bara innebär att jag sitter där och inte gör någonting och sen går hem.
  • Samma sak med sex. Jag måste ha sex minst en eller två gånger i veckan. Oavsett om jag har lust eller inte. Mest för att jag är rädd att förlora min pojkvän.
  • Sen i början av sommaren kan jag inte gå utan lösnaglar heller. Jag måste hela tiden byta ut mina gelénaglar. Vilket egentligen känns som en onödig utgift. Men jag får ångest bara av tanken att vara utan dem.
 
Ja och där har vi en del av dem. Det finns många fler egentligen. Och så finns det vissa som inte riktigt har blivit en regel än men som är på väg att bli det. Tex så får jag ångest varje gång jag ska torka händerna på en blöt handduk. Det känns som att det innebär att smutsen från händerna som torkade av sig där sist fortfarande håller på att sugas upp av tyget. Och det känns som att jag kommer smittas med acne, infektioner och allt möjligt skit om jag tar på den. Än så länge undviker jag det dock inte. Försöker att inte tänka på det och göra det till en regel att jag inte får.
 
Okej. Jag vet inte om det finns någon sensmoral i den här texten. Inget särskilt budskap. Jag ville bara skriva av mig. Nu har jag gjort det. Så nu ska jag fortsätta leva mitt liv så gott det går. Heja, heja!

Säkerhetsbeteenden

Tankar/känslor / Säkerhetsbeteenden / Permalink / 0
Okej nu är jag så uppe i varv att jag snart kommer explodera. Så förbannad och arg och sorgsen och sårad. Hela jävla skiten. Vet inte ens var jag ska börja. Jag börjar med att länka till en av mina barndomsvänners blogginlägg. http://www.eemmastephanie.com/sakerhetsbeteenden-21327517
 
Jag fattar inte hur man gör det där till en klickbar länk för att jag är dum i huvudet. Och åh jag är så trött på att behöva tänka så om mig själv. Men skit samma. Jag läste om det hon kallar säkerhetsbeteenden. Eller ja, det är förmodligen ett begrepp snarare än ett ord hon hittat på skulle jag tro. Känns konstigt att skriva om henne såhär. Skriver aldrig om några specifka personer jag känner här. Men eftersom det är ett öppet inlägg så. Hur som helst så känner jag igen mig så himla mycket fast jag har aldrig tänkt på att det är säkerhetsbeteenden det är. Det är såklart inte alls samma sorts beteenden vi har eftersom vi har olika problem. Jag är skitnervös här nu för att jag kanske missuppfattat allt hon skrivit. Men poängen är hur som helst att jag känner igen mig i vad hon skriver. Och jag behöver bara skriva av mig nu om allt som det får mig att tänka på.
 
Jag har ingen specifik fobi om man kan säga så. Jag är rädd för att inte bli accepterad. Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att vara fel. Rädd för att bli konfronterad och kritiserad. Min största rädsla är att bli avslöjad som roten till världens alla problem. Jag är rädd för att det är jag som är den ultimata superskurken som förstör alla människors liv. Och min högsta önskan är att rädda världen. Någon som ser den konflikt som uppstår här?
 
Mina säkerhetsbeteenden är att jag vill skydda andra människor och världen i stort från mina misstag. Samtidigt vill jag skydda mig själv från den kritiken som jag ständigt förväntar mig att folk har. För om jag lägger mig ner och sparkar på mig själv så kan ingen annan göra det. Jag ber om ursäkt för allt jag kan tänkas behöva be om ursäkt för och helst mer så fort som möjligt innan någon hinner be mig om det. Jag måste klä upp mig och se så bra ut som möjligt för att ingen ska kunna kritisera hur jag ser ut eller tar hand om mig själv. Jag måste alltid tala sanning och öppet berätta om alla mina hemligheter för att undvika att någon kommer på mig med dem. Jag måste hålla mig undan från folk över huvud taget så mycket som möjligt, delvis för att undvika att störa dem och dels för att skydda mig själv. Jag vågar aldrig ta ställning eller ha en riktig åsikt om någonting förrän jag länsat internet och lusläst all information jag kan hitta. Ingen ska få kunna komma och säga att jag hade fel om vad jag sa eller gjorde. Därför varken säger eller gör jag ett jävla skit. Förutom att berätta för så många som möjligt om allt som är fel med mig. Ungefär så. Jag har massor av säkerhetsbeteenden. Men det här är de första jag kommer att tänka på.
 
Ett annat säkerhetsbeteende som ingår i hela isoleringsprojektet är att jag gått ur facebook i omgångar. Jag tänkte att det skulle hjälpa mig eftersom jag märkte att jag blev allt mer beroende av att få bekräftelse därifrån. Det är både skönt och jobbigt att vara utan sociala medier. Jag gick in på facebook för några dagar sen igen för att kolla upp några saker. Första dagarna gick helt okej, det var ingen stor sak att vara medlem igen. Men ångesten blir bara värre ju mer jag går in och tittar. Och nu känns det värre än vad det gjorde innan jag gick ur facebook första gången. Ju mer jag undviker saker desto mer gör jag det till ett problem. Som Emma skriver så är det säkerhetsbeteendena som gör diagnosen. Ju mer man försöker skydda sig själv från sin rädsla desto större blir rädslan.
 
Jag tror att många kan känna igen sig i det här, sjuk som frisk. Jag skulle gissa att det är en försvarsmekanism att ta reda på var hoten finns och undvika dem. Detta sker också i större perspektiv som Oscar (min sambo) påminde mig om tidigare idag. När det sker en terrorattack blir folk rädda och sätter in extra säkerhetsåtgärder. Det kommer inte minska risken för en ny attack särskilt mycket, men det kommer ge en känsla av ökad trygghet. När man går till överdrift med det här dock så blir folket låsta. Precis som man blir med psykisk ohälsa. Man fråntar sig själv en stor del av den frihet man skulle vilja ha. Och cirkeln är sluten.
 
Och ja. Det var det för ikväll. Hoppas det är läsbart. För jag är alldeles yr och svimfärdig. Jag vill inte behöva vara rädd för allting. Men jag orkar inte konfrontera mina rädslor. För varje gång jag försöker så växer de sig bara starkare. Okej. Jag får se om jag kan fortsätta på det här spåret senare. Som jag skrev tidigare idag. Jag behöver fortfarande låta saker lägga sig på plats i huvudet. Det får inte plats mer just nu. Om någon har kritik så lovar jag att titta på den sen. Ber om ursäkt för eventuella felaktigheter eller oartigheter här. För säkerhets skull ni vet.
 
Okej. Bra. Hej.

Hej och hå

Tankar/känslor / Främling i bastun, Huvudvärk, Jag är asbra på att hitta på taggar, Kaos / Permalink / 0
Jag är så trött i huvudet. Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag vill säga till olika människor. Jag känner mig så maktlös. Jag går under. Och det gör alla andra också. Jag må vara oförmögen att arbeta. Men folk som har arbetsförmåga mår också skit och går under på sina egna sätt. Varför tar lidandet aldrig slut? Varför lever vi ens? Hur orkar folk fortsätta leva sina förbannade jävliga liv som ändå aldrig blir bra. Jag blir så arg. Just nu vill jag bara uppmana oss alla att begå kollektivt självmord. Det finns fan ingen mening med livet. Vi är glada och vi är ledsna och sen dör vi i alla fall. Allihop. Inget varar för evigt. Och om vi nu ändå ska dö så kan vi väl för fan se till att ha lite kul först. Hoppas inte på någon framtid. Drick en flaska vin, ät en snigel och skjut en medmänniska. Bättre än så blir det inte.
 
Men här sitter jag ändå. Jag tänker varken dö eller leva. Jag tänker bara sitta här och acceptera hela jävla skiten. Låt det vara som det är. Döden och livet. Men jag kan inte acceptera att jag hatar mig själv så mycket som jag gör. Jag är trött på att hata. Trött på att bli hatad.
 
Det blir ett rörigt inlägg det här tror jag. Jag hade helt klart för mig vad jag skulle skriva på vägen hit till Espresso house. Tänkte bara gå in och bastu en stund på gymmet först. Träffade en främling som berättade sitt livs historia för mig. Och jag satt stum och lyssnade. Hon berättade det så naturligt. Som om hon pratade om sånt här med främlingar varje dag. Fast hon var väldigt ensam och hade inga vänner. Och det var så mycket sorg. Så mycket hopplöshet. Så mycket styrka. Men ingen skam.
 
Jag behöver smälta. Rensa. Vad det nu heter. Vad innebär ens det? Inte för att jag vill klaga nu men jag är helt körd i huvudet. Det kanske blir fler inlägg ikväll eller imorgon. Behöver skriva. Men först behöver saker falla lite mer på plats. Det är kanske det allt handlar om. Tiden är måttenheten på energiernas färdsträckor. Och energierna är massorna. Och så vidare. Jag återkommer när bitarna i min hjärna har färdats närmre varandra. Puss och kram!??!
Till top