Ett plus för lite

Tankar/känslor / C#, Gåta, Kick, Orientering, Programmering / Permalink / 0
Den som gillar gåtor gillar nog också programmering. Eller mer som en orientering med gåtor kanske? Hur som helst. Känslan av att stirra sig blind på sin kod i timmar. Googla allt du någonsin kan tänkas koma på. Fråga alla människor du känner om hjälp, hundra gånger vardera. Försöka hitta på lösningar, testa och misslyckas gång på gång. Ta en dusch och sedan komma tillbaka till problemet med nya idéer, som inte heller de fungerar. Få en livskris där du känner att du verkligen inte duger till någonting. Tänk seriöst igenom om du verkligen vill fortsätta leva ditt liv. Kom sedan tillbaka till skärmen och titta en sista gång på koden. Och inse att det saknas ett plustecken på rad 30. Hjärtat stannar för en stund när du lägger till plustecknet och testa sedan att köra koden. Och det fungerar!
 
Det är en sån sjuk kick man får! Det här kan jag leva på resten av veckan skulle jag vilja säga. Men förmodligen kommer det dyka upp ett nytt problem så fort jag går tillbaka till att utveckla koden. Jag vet inte hur det är för andra människor. Men jag skulle vilja säga att programmering handlar till 99% om problemlösning och 1% om att faktiskt skriva koden.
 
Det här inlägget fick bli mitt firande av att jag hittade ännu en lösning. Nu är det dags att gå tillbaka och lösa resten av uppgiften. Lite te på det här och lyckan är gjord.

Vad jag gör

Tankar/känslor / Arbetsträning, Omvårdnasteam, Positiv, Praktik, Vad jag gör, Vad jag inte gör / Permalink / 0
Jag har just haft besök för första gången av omvårdnadsteamet. Och jag vet inte om det var min inställning som gjorde det, att tajmingen i livet var rätt eller att de helt enkelt var precis vad jag behövde just nu. Men det kändes väldigt lyckat hur som helst. För en gångs skull har jag pratat med någon som försökt hjälpa mig utan att bli alldeles deppig och tröstlös. Vi började att prata som vanligt om mina svårigheter. Och jag hade inga förhoppningar alls på vad de kunde göra för mig. De (det var två personer) identifierade mitt största problem till att vara att jag har så höga krav på mig själv. Vilket jag håller med om. Och de bad om ett exempel från min vardag. Varpå jag berättade hur mycket ångest jag får av att vara på min praktikplats för att jag känner att jag inte räcker till. Det känns som att de förväntar sig mer av mig än vad jag kan ge.
 
Och innan de svarade på det som gav mig ångest. Så fick jag stort beröm för att jag över huvud taget tog mig till praktiken trots att jag hade så mycket ångest över det. Och det är ju sant. Jag har varit så upptagen av att fokusera på det jag inte gör och inte kan. Att jag helt missat vad jag faktiskt kan och vad jag faktiskt gör. Och ju mer vi pratade desto mer gick det upp för mig hur stark jag är som orkar med det jag faktiskt orkar och gör. Jag tänker ju bara på allt jag inte klarar av. Men jag gör faktiskt en hel del också. Och det trots att det tar emot något enormt. Det finns förmodligen många som inte hade klarat av att må som jag gör och ändå göra alla de saker som jag gör.
 
Jag har inte känt mig såhär positiv på säkert ett helt år. Jag förstår inte varför jag inte sett det här förut? Säkerligen har folk försökt säga liknande saker till mig tidigare. Men jag har av någon anledning inte förstått vad det handlar om. Men ikväll gick det verkligen upp ett ljus för mig.
 
Och vad gäller att gå till praktiken i morgon trots att jag känner att jag har så höga krav på mig. Ärligt talat så är det nog bara jag själv som satt de kraven. De på arbetsplatsen vet ju att jag är nybörjare och inte har någon erfarenhet. Och även om jag har ångest inför att gå dit så mår jag oftast lite bättre när jag väl är där. Det blir faktiskt inte värre av att gå dit, förmodligen blir det bara bättre.

Upp ur gropen

Tankar/känslor / Boendestöd, Nu kör vi, Omvårdnasteam, Psyket / Permalink / 0
Nu vänder det! Igen. Hoppas jag. Den senaste veckan har jag haft en dipp i måendet. Jag orkade inte äta, duscha, gå ut, göra läxor, uppgifter, träffa folk, gick inte på viktiga möten, kunde knappt hålla en konversation ens över sms, spenderade några nätter på sjukhus osv. Men framförallt tappade jag hoppet och tilltron till folk helt och hållet. Jag har varit genomgående bitter, frustrerad och arg på allt och alla. Hur mycket folk än försökt hjälpa mig så har det känts som att de egentligen hatar mig och vill se mig dö. Förstå vilken ångest. Jag såg ingen utväg alls. Det enda alternativet var att dö. Och det vill jag egentligen inte heller.
 
Men nu under eftermiddagen har det börjat ljusna äntligen. Jag vet inte vad som hände ärligt talat. Jag gissar att det under en längre tid byggts upp en frustration inom mig över att jag mår så dåligt och det går så långsamt framåt. Men jag har hållt allt det där inom mig, jag är inte en person som är bitter eller arg, särskilt inte på andra människor. Men nu blev det så mycket att jag inte kunde hålla det inom mig längre. Den här bitterheten har medfört att jag varit väldigt otrevlig mot de flesta i min omgivning. Något som jag aldrig vanligtvis skulle kunna tänka mig vara. Så någon gång under dagen idag så har jag nog kommit fram till att jag vill ju inte vara den här otrevliga personen som bara säger nej till allting.
 
Så jag har kommit fram till sakta men säkert att jag får lov att ta emot den hjälp som erbjuds trots att jag är väldigt skeptisk till den. Det finns inget annat val egentligen. Jag tror dock inte att jag kunde valt att tänka såhär tidigare. Jag behövde gå genom den där känslan och komma till den här insikten av mig själv. Att någon säger åt mig att börja vara tacksam för det jag har gör inte att jag automatiskt kan klara av det. Det är något som måste mogna inom en person. Men jag är tacksam i efterhand att folk inte gett upp på mig än i alla fall.
 
Nu hoppas jag att det vänder, lite i taget. Jag har gjort en ny handlingsplan med mina boendestödjare, ett nytt träningsschema som jag hoppas ska bli lättare att följa, jag har fått en ny psykolog och slutligen ska jag ta emot stöd från något som kallas omvårdnasteamet. De tar hand om själva den stöttande samtalsdelen som boendestödjarna inte vill ta eftersom de inte har någon utbildning. Jag är fortfarande rätt skeptisk, men jag tänker försöka åtminstone.
 
Allting kommer förmodligen gå åt helvete (ni ser att jag fortfarande är lite bitter) men nu kör vi i alla fall!
Till top