Utdrag ur "Veronika bestämmer sig för att dö"

Tankar/känslor / Barn och dårar, Bokutdrag, Drömma, Hänge sig, Leva, Nuet, Skam, Trött, Veronika bestämmer sig för att dö, Vilja / Permalink / 0

Det är klart att jag skulle konfronteras med en massa saker som jag har hunnit glömma - räkningar som ska betalas, besvärliga grannar, ironiska blickar från människor som inte förstår mig, ensamhet, mina barns förebråelser. Men jag tror att allt det här är en del av livet och att priset för att möta dessa små problem är bra mycket lägre än det pris vi tvingas betala om vi inte erkänner dem som våra problem.

 

(..)

 

Jag vill börja leva igen, Eduard. Och begå de misstag som jag alltid har velat begå men aldrig vågat. Möta paniken som kan dyka upp igen, men som bara kommer att göra mig trött, för jag vet att jag varken kommer dö eller svimma av den. Jag kan skaffa nya vänner och lära dem att vara galna, så att de blir kloka. Jag ska säga åt dem att inte följa manualen för gott uppförande, att de ska upptäcka sina egna liv, önskningar, äventyr och LEVA!”

 

Jag vill gå upp till Ljubljanas slott, som alltid funnits där, men som jag aldrig förr varit nyfiken att se på nära håll. Jag vill byta några ord med kvinnan som brukar sälja kastanjer om vintern och blommor om våren; hur ofta har jag inte mött hennes blick på gatan utan att en enda gång fråga hur hon har det? Jag vill gå i snön utan jacka och känna den starka kylan – för jag har alltid varit så ordentligt påbyltad och rädd för att bli förkyld.

 

Sedan vill jag känna regnet i mitt ansikte, le mot alla män som jag tycker ser intressanta ut och tacka ja till alla koppar kaffe som de vill bjuda mig på. Jag måste kyssa min mamma, säga att jag älskar henne och gråta i hennes famn, utan att skämmas för att jag visar mina känslor, för de har alltid funnits där, jag har bara gömt dem.

 

Kanske går jag in i kyrkan, tittar på de där bilderna som aldrig har sagt mig något och kanske gör de det till slut. Om en intressant man frågar om jag vill följa med på nattklubb kommer jag att tacka ja och jag kommer att dansa hela natten tills jag stupar av utmattning. Sedan kommer jag att ligga med honom, men inte på samma sätt som jag gjort med andra, så jag ena stunden ansträngt mig för att inte tappa kontrollen och nästa låtsats som jag inte känt. Jag vill ge mig hän åt en man, åt staden och till slut åt döden.”

 

Och jag blir så frustrerad. Jag är så hämmad och kuvad. Det är så mycket som jag vill men som jag skiter i. Jag låter mig köras över av andras viljor. Och för varje gång det händer – det kan vara en så liten sak som att någon inleder ett samtal med mig när jag egentligen vill vara ifred, men istället för att säga det lyssnar jag tålmodigt och anstränger mig för att se intresserad ut – så känns det som att jag sviker mig själv. Och vad betyder alla de löften till andra människor som jag står så fast vid att hålla, när jag inte ens kan hålla de löften jag ger till mig själv. Hur skulle någon kunna älska mig om inte ens jag kan göra det. Jag av alla människor, som känner mig själv bäst.

 

Jag kan knappt se mig själv i ögonen. Allt jag ser i min spegelbild är vilka fula sår jag har, magen som putar utåt, ärren, det för korta håret och ringarna under ögonen. Jag har svikit mig själv. Och vad värre är, jag kommer att fortsätta att göra det. För det är vad alla andra gör. Jag är inte ensam. Större delen av världen ljuger för sig själva om saker. Åtminstone då och då. Vem är jag att kliva ur den sociala normen och tro att jag är speciell och kan göra vad jag har lust för? Det är bara den beskärda skaran som kallas barn och dårar som får ägna sig helhjärtat åt sina intressen och hänge sig åt livet. Vi andra ska helt enkelt stanna kvar i den inhägnad vi skapat åt oss. Jobba på och kanske en stund på söndagarna oroa oss lite över att vi aldrig får tid till det där vi egentligen vill göra. Men snart är det måndag igen och vi fortsätter som tidigare.

 

Jag blir så trött. Jag vill inte ha det så här. Jag vill sluta skämmas. Jag vill sluta oroa mig. Jag vill leva, men jag vet inte varifrån jag ska få modet. Man måste nästan vara döende för att kunna njuta av livet. Själv är jag långt ifrån att dö nu. Jag har evigheter kvar på mig att upptäcka världen en annan dag. Jag har för många dagar. Jag kan slösa bort dem med att sitta inne på avdelningen och tycka synd om mig själv. Jag har tid att vara olycklig, jag kan vara lycklig en annan dag. Men jag vill inte vänta, jag har bara nuet. Och det är nu jag vill leva.

Jag älskar att äta och prata

Tankar/känslor / Korridoren, Lamslagen, Panik, Seger, Tappad, Tåg, Ångest / Permalink / 0

Livet är bra, allting rullar på så som det ska. För en stund stannar jag upp för att iaktta. Och livet rullar vidare utan mig. Jag får panik som om jag just klivit av tåget på fel station och tåget nu rullar vidare utan mig. När jag ser mitt liv försvinna oändligt långsamt så hinner jag granska vad jag lyckats åstadkomma de senaste veckorna. Och jag får lite svindel när jag tänker att det kanske inte alls är vad jag ville. Tänk om jag har valt fel. Jag kanske hellre skulle ha gått en annan väg, gjort andra val. Men nu är det försent. Och ju längre bort tåget hinner desto mer förlorad känner jag mig. Tappad på lust att fortsätta.

 

Egentligen står jag i korridoren och inte på en perrong. Och jag velar över om jag ska gå ut i allrummet eller om jag ska in på mitt rum. Jag är en tappad själ, jag orkar inte umgås med människor. Går jag ut i allrummet så kommer med all säkerhet någon att försöka prata med mig. Och jag kan helt enkelt bara inte bara sitta där och lyssna på andra människors prat medan jag låtsas se intresserad ut. Det är så långt ifrån att det finns inte. Den delen av mig som kan låtsas se intresserad ut försvann med det där tåget. Kvar står jag ensam och överväger det andra valet. Att gå in till mitt rum. Men där inne skulle jag tvingas stå till svars för vad jag gjort. Jag har hoppat av mitt liv och är nu i uppror inombords.

 

Jag står som lamslagen mitt i korridoren och vet inte vad jag ska ta mig till. Att sätta sig inne på rummet skulle innebära en ökad medvetenhet om alla misstag jag nånsin begått i mitt liv. Jag skulle ligga och skaka i sängen. Stirra in i väggen. Och rannsaka mig själv. Nej, det går inte för sig. Jag orkar inte det. Jag sätter mig ner i korridoren och tänker att nu är jag tydligen fast här. Korridoren blir nog en bra kompromiss ändå. Jag slipper förhoppningsvis att folk pratar med mig samtidigt som de faktiskt går folk fram och tillbaka här nu och då. Och då slipper jag vara ensam med mina tankar. Mycket bra Viktoria, sitt i korridoren nu tills det blir kvällsfika. Ät som utav bara satan och glöm dina sorger. Och där hoppar du på tåget av bara farten och så fortsätter vi utan att bry oss om var vi ska. Huvudsaken är att vi kommer iväg, för här vill vi inte vara. Mig, mig själv och jag.

 

Jaha ja, det var den kvällen. Nu har jag suttit här i två och en halv timme. Rullat på tummarna. Pratar lite med skötarna. Funderat över om jag nånsin kommer komma iväg från den här korridoren igen. Tänkt att jag ska sluta äta. Tänkt att jag ska sluta prata. För gott. Och sen tänkt att ”åt helvete med det hela, jag älskar att äta och prata”. Och nu har jag masat mig till rummet för att skriva ner dessa meningslösa tankar på datorn så att ni kan läsa dem. En seger värd att fira. Jag tycker att alla som tagit sig igenom den här textraddan kan ta och äta en bit choklad. Så det så. Nu firar vi!

 

 

Kom bara kom

/ Livet, Njutning, Redo för livet, Starkare, Utmaningar, Yoga / Permalink / 0

Du vet den där känslan när man är på väg att träffa någon man tycker extra mycket om. Höstlöven sprudlar av färg och vinden känns frisk och härlig. Allting är bara bra, det finns ingen ondska i världen, bara kärlek. Det inger hopp. Plötsligt känns allting möjligt. Det kanske finns en chans att jag till och med kan behålla den här känslan och utvidga den till att täcka fler områden i mitt liv. Det känns som en vågad tanke att en dag ha ett jobb som jag kan längta efter att gå till. Och ett hem som känns tryggt och skönt att komma tillbaka till efter jobbet. En vågad tanke, men inte omöjlig. Man ska sikta högt sägs det ju, så varför inte?

 

Idag har varit en perfekt dag! Startade med yoga och åt sen världens lyxfrukost, tittade på lite serier och avslutade med en lång promenad, te och en varm dusch. Helt enkelt perfekt!

 

Jag avslutar där tror jag. Det finns inte mycket mer att säga. Jag är glad. Jag är lite rädd att lyckan ska ryckas ifrån mig. Att någon ska nypa mig i armen och väcka mig från denna underbara dröm. Men det är sånt man får leva med när man är lycklig antar jag. Risken finns ständigt att lyckan försvinner. Att oroa sig över att den är förmodligen helt normalt. Särskilt eftersom jag så nyligen mådde helt och hållet skit. Det kommer ta ett tag att vänja sig. Men ett steg i taget i samma riktning nu så kommer jag klara mig fint.

 

Det kommer att komma svackor, hinder och diverse problem i min väg. Men jag har lyckats ta mig igenom en hel del, jag är starkare nu. Jag är modigare, mognare och mer redo än nånsin för livet. Vad som än finns där ute så välkomnar jag det. Både utmaningar och njutningar! Kom, bara kom!

Till top