Gymmet är bara ett steg på vägen

/ Espresso house, Gymma, Gymnasielärare, Idrott och hälsa, Lura sig själv, Lärarutbildning, Pedagogik, Psykologi, Steg på vägen, Teater, Ångest / Permalink / 0
Okej det kanske inte är helt kört ändå. Bara tanken på att gå och träna gör att jag ofrivilligt kryper ihop och piper av obehag. MEN! Igår kväll väcktes en ny låga i mitt hjärta. Tänk om man skulle bli lärare? En svindlande tanke.
 
Så där jag låg och pep på sängen i förmiddags ändrade jag mina tankar. Jag ska inte till gymmet. Jag ska till Espresso House. Jag ska ta med datorn och jag ska läsa om olika lärarutbildningar. Gymmet är bara ett steg på vägen dit. Och genast kände jag hur motståndet gav med sig. Jag fick upprepa för mig själv hela vägen dit att "jag är egentligen på väg till Espresso House. Gymmet är bara en del av vägen dit". Jag fick slåss med min ångest hela vägen. Men nu är jag här.
 
Det gick. Det var hårt men det gick. Jag vägrar misslyckas. Jag har misslyckats så många gånger. Jag vill inte ligga i den där gropen och pipa och vara rädd för allting. Jag vill vara den som står upp och slåss. Jag vill vara den som tar kontrollen över mitt liv och är en förebild för andra. Jag ska lyckas med allt jag vill. Punkt.
 
För övrigt vad gäller tankarna om att bli lärare. Det finns hur många fördelar som helst! Dels får man fördjupa sig inom två ämnen (kul). Jag får agera ledare och förebild för ett gäng elever. Jag får hjälpa människor. Jag får finnas till i vardagen för dagens ugdomar. Fler lärare behövs, så det blir kanske inte så svårt att få jobb. Man får plugga ganska länge (KUUUUL). Och dessutom är ju pedagogik mitt favoritämne. Det är ju det jag tänkt i flera år nu att jag vill forska inom. Fast jag förut tänkte ta vägen via psykologprogrammet och sen forska. Men vaddå, lärare kan väl också forska? Och dessutom kanske jag kan bli lärare inom psykologi? Funderar också lite över att välja idrott och hälsa eller kanske teater som ämne att fördjupa mig inom. Som gymnasielärare då. Eftersom det är det längsta programmet. Yes, plugga, plugga, plugga!

Hej från gropen

/ Gymma, Leva upp till, Medelmåtta, Mur, Målat in mig i ett hörn, Prestationsångest, Träning, Ångest / Permalink / 0
En liten paus i kärlekskaoset. Jag har tjugofem minuter på mig att använda datorn här på biblioteket. Sen stängs allt ner. Tjugofyra. Så nu kör vi.
 
Jag försökte vara duktig. Det gick så bra. Jag tränade varannan dag i nästan en månad. Nu har det gått två dagar sen sist jag tränade. Visst jag är kanske överkänslig nu. Men jag orkar verkligen inte mer. Prestationsångesten har blivit starkare och starkare för varje gång jag gått dit. Nu har jag legat i sängen hela dagen och kvidit inför tanken på att göra någonting alls. Jag måste träna. Om jag inte klarar av att gå och träna så är det inte värt att göra någonting alls. Jag måste. Men jag vill verkligen inte. Jag når omöjligt upp till de krav jag satt på mig själv. Jag försöker förgäves klättra över den branta mur jag byggt upp. Högst där uppe inbillar jag mig att alla normala människor lever. I harmoni med sig själva och varandra. Medan jag ligger i en grop och vrider mig fram och tillbaka. Äter, sover, kissar och bajsar. Och däremellan skriver jag i bloggen. Jag sitter helt fast nu. Jag har målat in mig i ett hörn och jag får inte ens plats här längre. Jag faller, handlöst. Bort, ner, in, under.
 
Nu är det nitton minuter kvar. Och jag ska möta upp min vackra pojkvän om en stund. Min riddare på vit springare. Aha, jag lyckas få in ett och annat om kärlek trots allt! Jag ska möta honom. Och jag skäms över att jag inte har tränat. Han tränar helt otroligt mycket och kroppen ser ut därefter. Jag är inte riktigt värdig honom. Jag duger tills vidare, men förr eler senare måste jag komma ikapp och lägga mig på samma nivå. Annars kommer det aldrig fungera. Jag är helt enkelt inte lika snygg, jag är en medelmåtta. Det enda jag har att komma med är min personlighet. Vilken jag nu är urtrött på och en annan dag älskar.
 
Nåväl, det var dagens rop ut i internet. Jag har fjorton minuter kvar och tiden fortsätter ticka. Jag tog mig i alla fall hit. Jag vill tillbaka till sängen. Min trygga zon. Jag har inte tränat idag. Jag förtjänar inget kaffe. Och inget godis. Hejdå.

Dela om du bor i Trosa kommun

Tankar/känslor / Grannar, Problem, Trosa, Ägodelar / Permalink / 0

Okej people nu ligger det till såhär. Jag behöver hjälp. Jag ska börja från början.

 

Jag har haft problem med ångest i över tio år. Jag sökte till psykakuten i början av augusti som ett sista hopp innan jag tänkte begå självmord. Den här gången har vården äntligen tagit mig på allvar. Jag har fått mediciner som hjälper mig en del men en del vardagsproblematik kvarstår. Jag är bostadslös och klarar inte av att bo ensam utan behöver stöd i vardagen för att inte fastna och bli handlingsförlamad titt som tätt av ångest. Jag har blivit lovad en lägenhet med närhet till personal dygnet runt. Det är helt fantastiskt. Jag skulle få tillgång till den ungefär exakt nu. Men av någon anledning så har jag fått veta idag att jag får inte tillgång till lägenheten förrän om ytterligare en månad. Fint, jag kan vänta en månad till här på psyket. Även om jag kommer behöva köpa en ny vinterjacka om jag ska klara mig tills jag får tillgång till mina saker igen.

 

Nu till poängen. Alla mina tillhörigheter, porslin, mat, kläder, skor, rubbet! Ligger nerpackade i låder under en presenning på mammas bakgård. Problemet är att mammas grannar har klagat på att det ser otrevligt ut med hela högen. Och mamma har fått säga om och om igen att snart så ska vi flytta på dem. Nu blir det en månad till. Och mamma är förtvivlad eftersom grannsämjan har blivit allt annat än trevlig nu.

 

Jag behövde betala några tusen för att få hjälp av en flyttfirma att flytta lådorna dit. Jag får strax under sjutusen kronor i månaden i sjukpenning. Jag känner inte att jag har råd att hyra en firma igen för att då flytta lådorna till något sorts magasin. Som kostar i hyra det med. För att sen ytterligare flytta sakerna till den nya lägenheten när det nu blir. Jag har inte ens fått något exakt datum.

 

Inte nog med att allt jag äger och har riskerar att bli fuktskadat och att jag tvingas köpa nya kläder i brist på tillgång till det jag har. Nu tvingar jag också min mamma att stå ut med att kritiken riktas mot henne för att hon förvarar mina saker.

 

Snälla, snälla jag ber dig som läser. Bor man i Trosa känner man oftast någon som känner någon annan som kanske bor i min mammas område. Om du bor i Trosa eller känner folk som bor där, kan du dela denna vädjan? Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu. Det känns som att någon ständigt sätter krokben för mig. Och det enda positiva är att jag redan är så lågt ner att fallet knappast kan göra mig mycket mer illa. Tack på förhand.

Till top