I stundens hetta

/ Grova ord, Poesi, Text, kärlek / Permalink / 0
Jag är en böld på din rygg
Jag är en skorpa som du pillar bort
Jag smular långsamt sönder under din matta
Och jag bli mätt av att du trampar på mig
Du vattnas i min mun och jag önskar att jag gjorde detsamma för dig
Hur kan vi någonsin mötas
Hur kan du någonsin bli min
Snälla säg mig jag vill veta
Hur kan våra hjärtan slå ihop
 
Jag blir hungrig av att se dig
Och du rynkar pannan av ansträngning för du är involverad i något helt annat
Snälla slå mig, så länge du rör vid mig
Jag vill inte ha något annat
Min blick är låst vid dig
 
Så ska vi aldrig komma ihop
Vi ska förbli
Dom vi är
 
 

Vad gör du i din vardag?

Tankar/känslor / Diagnoser, Inre kompass, Meningen med livet, Psykisk ohälsa, Vardag / Permalink / 0
Hej, hej! Här sitter jag och och funderar över meningen med livet. Det här kommer kanske bli ett ganska djupt inlägg som kanske är helt onödigt och kanske svårt att förstå för någon. Men jag har tänkt mig blind på det här nu och måste bara få ut det ur mig. Förhoppningsvis kanske jag slappna av lite från dessa tankar efter att ha skrivit ner det. Håll tummarna! Ok, here we go...
 
Jag tänker såhär. Min vardag består för tillfället av att jag varierar mellan olika aktiviteter. Försöker fylla ut tiden med olika saker. Jag har dem faktiskt som i en lista i huvudet där jag kan välja mellan olika saker. Det kan vara till exempel att programmera på Khan academy eller Code academy, lära mig franska i min språk-app, titta på TED-talks, lära mig mer om filosofi genom youtube-klipp eller psykologi på Coursera. Alla dessa olika aktiviteter jag väljer mellan måste innebära att jag lär mig något eller att jag slipar på en färdighet av något slag. Annars blir jag rastlös, understimulerad eller nervös och orolig.
 
Förutom att fylla ut tiden med att variera mellan dessa kunskapskällor så försöker jag att låta bli att falla in för hungern och börja småäta. Jag är hungrig nästan jämt och har varit sen tonåren. Emellanåt (ganska ofta)kan jag inte låta bli utan ordnar något att äta (som sig bör). Då och då, kanske en eller två gånger om dagen kan jag bli väldigt rastlös och uttråkad. Koncentrationen tar slut. Då tar jag en paus och går en promenad (eller äter) eller bara reser mig upp och går en vända i rummet.
 
Är jag ute på stan så fyller jag ut tiden med tex att läsa en bok, promenera eller köpa saker.
 
Och nu till saken. Meningen med livet. Jag kan inte undgå att hela tiden fundera över varför jag gör dessa saker. Jag kan inte stänga av den här tankemaskinen som så vansinnigt gärna vill veta allting. Jag har nästan hela mitt liv, så långt jag kan minnas funderat över meningen med vad jag gör för någonting. Varför går jag till skolan, varför går jag till jobbet, varför tycker jag om den här låten, varför skriver jag i den här bloggen. Varför finns jag? Och i vissa stunder kan det stå helt klart för mig varför. Men jag kan inte greppa det. Det är bara en känsla inombords. Och jag gissar att det kanske är så det ska kännas hela tiden om man är någorlunda "normal". Att man bara vet, det ska vara så. Så är det helt enkelt. Jg gissar att man kanske känner så nästan jämt och därav tänker man inte så mycket på det. Det bara finns. En självklarhet. Vi ska leva. Vi ska sträva efter lycka eller kärlek eller vad det nu kan vara för något folk värdesätter.
 
Men den känslan infinner sig allt som oftast inte hos mig. Jag bara undrar, är det någon som känner igen sig?
 
Bristen av denna "känsla" gör att jag inte kan undgå att känna att jag förlorar min identitet, jag förlorar min inre kompass och jag förlorar verklighetsuppfattningen. Jag kan under stora delar av tiden jag lever inte riktigt sätta ett värde på saker och ting. I brist på en inre kompass så har jag ständigt känslan av att jag inte vet någonting. Eller kanske är det den här tankemaskinen som ständigt frågar "varför" som är boven. Kanske vet jag egentligen massor av saker. Men eftersom jag ständigt ligger i någon sorts gråzon utanför mig själv så känns det som att jag inte vet någonting.
 
Och om någon undrade varför jag tillbringar så mycket tid med att lära mig saker och finslipa färdigheter så är det därför. Det känns som att jag inte vet någonting, eller jag kanske vet saker. Men jag kan inte sätta ett värde på dem. Jag vet inte vad jag ska göra. Och av rädsla att göra fel eller slösa bort min tid så är det mest prioriterat att fokusera på kunskap och inlärning. Jag vågar inte slappna av och bara spela ett spel utan syfte eller titta på en serie som man slipper anstränga sig för att förstå. Jag hoppas det här inte är altför luddigt. Det känns lite luddigt i mitt huvud än så länge men det kanske rätar ut sig så snart jag skrivit klart.
 
Ska det vara såhär? Vad gör ni om vardagarna? Och varför? Ska det vara tydligt varför man gör det man gör, brukar folk tänka på sånt. Eller är det bara jag? Det här med att vi lever och gör saker, och har en värld omkring oss. Det känns så himla abstrakt för mig. Jag tycker nästan det är lite väl påträngande och nästan äcklande ibland. Jag vet inte vad jag gör här eller hur jag kom hit. Egentligen. Jag har inga minnen av det i varje fall. inga bevis.
 
Jag vet inte om jag kanske är normal egentligen, alla andra kanske också tänker såhär bara det att jag är lite mer känslig. Jag känner mig otroligt "drabbad" av verkligheten som tränger sig på mig. Min psykolog funderar över alla möjliga diagnoser. Jag verkar ha ställt till det ordentligt för henne. Och läkarna. Som de har funderat under halva mitt liv över vad de ska ge mig för etikett. För ett år sedan fick jag stämplat återkommande depressioner, panikångest, generaliserat ångestsyndrom och social fobi.
 
Idag funderar de över autismspekrat, bipolaritet och de tycker även att de ser en psykotisk ton i mig. Något de också pratat om är särbegåvning vilket inte är en diagnos i sig men ett personlighetsdrag. Som stämde ganska väl in när jag googlade på det. Men å andra sidan, nästan alla diagnoser stämmer in på mig om man läser tillräckligt mycket om dem och deras avvikelser.
 
Jaha. Nej men, jag är nyfiken på riktigt. Vad gör folk ni andra människor i er vardag och varför? Brukar ni fundera över det?

Shopping explosion

/ Explosiv, Ny energi, Shopping, Skor / Permalink / 1
Gick upp kvart i sex idag och åkte till Stockholm, åkte med mamma som var på väg in till jobbet. Tanken var att jag skulle träffa psykologen i vanlig ordning men fick veta väl framme i Stockholm att hon blev tvungen att stanna hemma med sjukt barn. Nåväl. Jag har haft en ganska produktiv dag ändå!
 
Ätit frukost på Mc Donalds i lugn och ro. Köpt en ljudkabel (nu kan jag äntligen lyssna på musik hemma med bra ljud!). Ätit en grillad surdegssmörgås med halloumi och grillad paprika (gott!!!). Skaffat jobb. Spontant sådär medan jag satt och tuggade på min smörgås kände jag att ja, nu har jag faktiskt energi igen. Så jag slängde iväg ett mail till min gamla jobb att jag är fri att tillgå om de är intresserade. Fick svar två minuter senare att de hade ett avhopp igår och jag kan få börja om en och en halv vecka om jag vill. Och det vill jag! Så den åttonde juni börjar jag utbildningen för att sitta i kundservice för Adressändring. Känns kul! Jag vet, jag skulle ordna en praktikplats och ta det lugn och försöka bibehålla en stabil livsstil. Men det käns annorlunda med det här för jag har jobbat där förut. Jag vet ungefär vad jag har att förvänta mig och de vet ungefär vad de kan förvänta sig av mig, så det blir inte samma prestationsångest.
 
Tränade ett pass zumba. Trodde det skulle bli kul, kände mig jättepeppad. Men ledaren var helt energilös och resten av gruppen såg väldigt osäkra ut och vågade inte ta ut rörelserna. Blev lite platt fall där. Men jag körde på så mycket jag orkade i alla fall och det blir nog lite träningsvärk nånstans av det tror jag.
 
Fick ont i fötterna och köpte nya skor (igen). Och för att festa till det köpte jag ett par högklackade igen! Jag ska ju börja jobba nu igen så jag unnade mig dem. De är faktiskt väldigt bekväma och de kommer förmodligen vara mina favoritskor i sommar! Finns en risk att jag börjar hamna i något sorts shoppingberoende, får akta mig lite nu. Men det känns så himla bra, jag har massor med energi och det känns som att jag äntligen lever igen!
 
Mötte upp fina Madeleine och vi letade som tokar hela dagen efter klänningen i hennes drömmar. Efter många hårda timmar var vi trötta och hade ont i kropparna gamla som vi är nu. Så vi skulle just ge upp och gå och sätta oss på ett fik när vi plötsligt går förbi ett skyltfönster och där hänger klänningen som hon beskrev i början av dagen. Den var perfekt! Nöjda går vi sedan och köper varsin frapino. Kaffe och choklad tillsammans är kärlek!
 
Sen tog dagen slut, mamma som jobbat klart sitt åttatimmars-pass hörde av sig och jag åkte med henne hem igen. Och nu sitter jag här ensam och utmattad i min lägenhet och njuter av tystnaden och min äggsmörgås.  Jag känner mig explosiv! Jag har så mycket energi, det är fantastiskt!
 
 
Fick en jättefin sen födelsedagspresent av Madeleine. Den första bilden gjorde den inte riktigt rättvisa i och med att färgen skiftar i ljuset! Så här är även en närbild av min fina present.
 
 
 
Till top