Kära arbetsgivare

Tankar/känslor / Medicin, Sökande, arbetsgivare, personlig assistent, psykisk diagnos, sjukskrivning / Permalink / 0
Bara en vecka kvar till jag ska träffa läkaren igen och diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Känner mig nervös. Jag mår klart bättre nu av medicinen. Jag sover för det mesta hela nätterna, koncentrationen är tillbaka och jag har läst nonstop de senaste dagarna för att det är skönt att äntligen kunna koncentrera sig igen. Samt så har jag fått mer energi, jag har lust att göra saker. Jag ritar och lagar mat åtminstone. Ganska god mat om jag får lov att säga det själv!
 
Jag får en del kreativa idéer titt som tätt också men jag vågar inte genomföra något. Tex kom jag på att jag skulle intervjua random människor här i Trosa och göra en liten tidning och lägga i bokhandeln kanske så kan folk få läsa lite om människorna som bor i grannskapet och vad de tycker om med staden. Skulle vara riktigt trevligt tror jag! Det skulle inte vara alltför svårt heller men jag vågar verkligen inte.
 
Vissa dagar fungerar jag ganska bra och kan göra massor av saker, åtminstone så länge jag får bestämma själv vad jag klarar av att göra. Andra dagar klarar jag inte av att gå upp och klä på mig. Och inatt tex kunde jag inte sova alls, kastade mig fram och tillbaka motvilligt eftersom jag var så nervös över att göra för mycket ljud av mig. Vågade inte hålla ögonen stängda eftersom det kändes som att något hemskt skule hända när som helst. Till slut tröttnade jag och tog en oxascand (lugnande). Somnade efter en halvtimme och vaknade runt fyra på morgonen av att jag skrek. Satte mig och såg mig omkring och somnade om, sov oroligt och runt sju på morgonen vaknade jag igen av att jag gjorde något nytt ljud av mig.
 
Frågan är om jag mår tillräckligt bra för att börja jobba eller om jag ska vara fortsatt sjukskriven. Jag vill jobba, jag har energi. Jag vill hjälpa till och jag har också ett behov att bevisa att jag klarar av saker. Men det är väldigt besvärligt att söka arbeten när man har en psykisk diagnos. Många gånger har jag sökt arbete och låtit bli att nämna mina problem, jag har fått jobbet men sen har jag inte klarat av att sköta det och behövt säga upp mig i samråd med arbetsgivaren. Jag känner att om jag nu ska söka jobb så vill jag vara ärlig med vem jag är och hur jag är. Jag har vissa problem men jag har också många bra egenskaper. Det kommer bara väcka ännu mer ångest för mig nu att behöva blunda för mina problem och dölja dem som om jag skäms. Det känns som att samhället vill att jag ska skämmas. Om jag söker ett jobb och samtidigt säger att jag ibland känner mig så deprimerad och ångestfylld att jag inte klarar av att sköta ett jobb (för så är det vissa dagar) så kommer förmodligen väldigt få att anställa mig.
 
Jag har ägnat mycket tid åt att titta på arbetsannonser och försökt hitta något som jag skulle kunna tänka mig söka. Har fastnat för personlig assistent, jag tänker att där kanske någon skulle kunna uppskatta att jag har erfarenhet av perosnliga motgångar. Jag har sökt två jobb och är livrädd just nu över att jag inte ska få dem och blir besviken eftersom jag verkligen fastnade för de två människorna som annonserna handlade om. Och livrädd att jag också ska få jobbet och att det ska vara omöjligt höga krav som jag inte kan leva upp till.
 
Jag hoppas verkligen att det finns någon arbetsgivare där ute som kan se mina tillgångar. En av mina stora drömmar just nu. Jag vill som alla andra känna mig viktig och behövd. Dock så tror jag verkligen att det inte är långt kvar på min ångest nu. Det är på väg uppåt, medicinen gör sitt och snart hoppas jag få börja KBT!

Nya insikter

Tankar/känslor / Barnsligt, Friskhetstecken, Reagera, Rita, Ångest / Permalink / 0
Jag tolkar väldigt lätt in saker i det folk säger som sällan är till min fördel. Jag utgår ofta ifrån att människor vill hetsa mig, stressa mig och pressa mig. Jag känner att ingenting jag gör någonsin är tillräckligt för andra människor. Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker förklara för dem att jag gör så gott jag kan, så förstår de inte. De förstår inte att jag förstår vad de säger och att jag bara mår sämre av att de upprepar sina ord.
 
Skillnaden från verkligheten är nu bara att det ofta är jag som lägger den här pressen på mig själv snarare än att andra människor gör det. Jag är bara känslig. Det har jag hört är barnsligt och dumt. Men jag har väl fastnat i det av en anledning, och det är inte mycket att göra åt mer än att försöka gå igenom det. De senaste åren har jag varit rädd för att reagera utåt och visa hur sårad jag blir. Jag vill inte visa hur pass känslig jag är. Så istället har jag vänt smärtan inåt. Jag har mer och mer börjat undvika situationer där jag behöver prestera på något sätt. Och om jag börjar känna mig stressad eller pressad så har jag fått ångest som jag inte alltid kunnat förstå eller förklara.
 
Idag bröt jag ut i storgråt under middagen och fortsatte i en kvart eller tjugo minuter. Jag kände hur ångesten trängde sig på och till slut orkade jag inte med den. Jag bara sa rakt ut vad jag kände och jag grät. Och det var skönt. Grät färdigt och sen kändes det bra igen.
 
Jag vet inte hur det låter utifrån att läsa det jag skriver. Det känns ibland som att jag skriver samma sak om och om igen när jag beskriver mina känslor. Eftersom det faktiskt är samma känslor. Men för varje gång jag skriver så känns det som att förståelsen blir allt djupare. Så här långt har jag inte kommit förut. Och nu medan jag skriver är det som att jag manifesterar förståelsen inom mig. Det är okej att få ångest, det är inget farligt och att reagera utåt istället för inåt hjälper. Jag vet inte om jag insett det förut. Eller att jag känt det förut. Men jag är i en trygg miljö just nu. Det är okej att gråta. Okej att reagera. En ny lärdom. Ett steg framåt. Wohooo! Go me!
 
Har köpt lite nya kläder som är totalt motsatsen från hur jag klätt mig tidigare. Det är vitt och rosa, spets och blommor! Nu är det vår, jag är på väg upp ur helvetet och jag känner mig nästan som ett barn här. Jag sitter och läser böcker mest hela dagarna, ser på tv och sitter ute på altanen i solen. Då och då får jag energi och känner för att göra något med den. Friskhetstecken! Yeah. Ofta är det väldigt barnsliga saker. Som att gå och köpa en glass, rita en teckning eller baka en kaka. För några dagar sen när jag ville rita något så hade jag så mycket prestationsångest att jag inte klarade av att hitta på något eget att rita. Så jag gick och köpte en målarbok för barn i bokhandeln här i Trosa. Känns lite töntigt. Men det är faktiskt riktigt roligt! Det känns som att jag är ett barn igen. Och jag måste nästan gå igenom det här från början, många problem härstammar från barndomen. I boken får man lite hjälp på traven till att våga vara kreativ själv. Väldigt tacksamt!

Kämpa på

/ Kämpa, Sertralin, Sjuk, Skam, Ångest / Permalink / 0
Jaha, sen nästan en vecka tillbaka nu så äter jag dubbla dosen av min medicin och det har gett mycket biverkningar. Man ska må sämre innan man mår bättre av detta sägar läkaren, och det gör jag lugnt sagt. Men jag har bestämt mig för att ta mig igenom den här gången.
 
Jag känner mig sjuk på riktigt, fysiskt sjuk alltså. Jag är drabbad av mina egna tankar som ofrivilligt tränger sig på och ger mig ångest, oro och nedstämdhet. Jag är ofantligt trött, har huvudvärk hela tiden nästan, känner mig yr och ibland lite illamående. Jag orkar inte göra någonting. Att ta sig från sängen till frukost på morgonen är en utmaning som jag sitter och samlar mig inför under en timme innan jag börjar resa mig. När jag ätit färdigt måste jag sitta och vila en stund. Gårdagens stora bedrift blev en liten promenad och idag har jag faktiskt dammsugit! Mycket stolt. Nu är jag dock helt slut och har legat ner en stund. Men ska försöka titta lite i en bok om en stund. Om det går. Koncentrationen har blivit hemsk nu också med alla känslor som kommer över mig.
 
Jag får dåligt samvete över att jag är så passiv. Jag känner att jag har så mycket att leva upp till. Jag vill kunna göra saker. Jag vill fly in under täcket och bara ligga där och gömma mig, inte äta och inte sova. Jag vill helst göra så lite som möjligt för att slippa ångesten. Det är en ständig kamp nu mellan rädslan att stiga upp och göra saker och rädslan för att låta bli. Men jag försöker se det lite utifrån mig själv. Det är bara känslor. Det kommer gå över. Jag behöver gå igenom det här innan det kan bli bättre. Så det är bara att försöka acceptera och flyta med, som Ingegerd säger.
 
Jag skäms över att behöva skriva såhär deprimerade saker. Men det är förmodligen bara en del av min ångest som skapar skammen. Det kommer nog bli mycket sånt här kommande tiden. Men hellre släppa fram allt nu så jag kan börja leva sen. Så, jag vill inte att någon ska känna sig tvungen att läsa för min skull så att säga. Jag skriver för min egen skull. Det är terapeutiskt att kunna släppa ut sina känslor på papper så att säga. Eller något annat konkret. Sist men inte minst, kram till alla er som också kämpar med sina liv på något sätt! Stor kram. Och lycka till! Vi är kämpar!
Till top