Ett levande konstverk

/ Njutning, Solo, kärlek / Permalink / 0
Jag är mitt solo på spåren! En klasskompis påminde mig om att ju mer pinsamt det känns att framföra verket desto bättre är det förmodligen. Det behövde jag höra. Nu har det börjat växa fram något som jag arbetat med flera dagar i sträck utan att ha tröttnat på det. Det känns faktiskt lite spännande. Det är lite spretigt och suddigt just nu men det är vackert och fascinerande och roligt att göra! Äntligen! Snart ska ni få se ett solo som heter duga.
 
För övrigt känns det som att jag har blåmärken över hela skinkorna efter att ha masserat med ett piggig boll mot en vägg igår. Det är lite överansträngt och ömt så det behövdes. Och jag har råkat stuka min ena handled lite grann. Men ingenting som jag inte klarar av!
 
Min kärlek för dans har bara vuxit den här veckan. Ju mer jag dansar nu desto mer älskar jag det. Det har inte alltid varit lätt eller roligt att dansa. Men nu börjar jag kunna slappna av allt mer och njuta av vad jag gör igen. Dans är ju faktiskt fantastiskt. Och att få vara en del av dansen är en otrolig känsla. De gånger jag känner att jag får till ett flöde i rörelserna och jag inser att jag är ett levande konstverk ger en svårslagen känsla. Det här måste jag fortsätta med!
 
Jag har varit och nosat på den här känslan tidigare under förra terminen då och då. Men varje gång jag känt att jag kommit in i ett flow så har det hänt något som avbrutit flödet. Det har blivit lov eller ett projekt har tagit slut och någonting nytt har börjat och jag har igen behövt kämpa för att hitta tillbaka. Det tar tid. Men det går fortare för varje gång. Glad att jag kunnat ta upp det här nu igen så tidigt under terminen. Jag har många veckor framför mig då jag kan öva på att behålla njutningen! Jag förstår mig själv allt bättre nu och jag tror det finns en chans att jag snart kan börja kalla den här fantastiska känslan för ett normalläge! Snart!

Svordomar

Tankar/känslor / Här och nu, Koreografera, Mat, Material, Panik, Prestationsångest, Solo, Ångest / Permalink / 1
Jävla pissskitbajs. Oj. Nej men. Den här förbannade soloskiten man behöver ha. Jag får panik. Jag har så stört mycket prestationsångest. Jag har mängder med material, det är inga problem. Men jag nöjer mig aldrig. Jag säger till mig själv om och om igen att det bara är att välja något, bestäm dig för något. Vad som helst. Det är det viktiga. Men jag kan inte. Så fort jag har bestämt något och tittar på hur det ser ut så ser det förjävligt ut. Eller rättare sagt det ser helt normalbra ut. Det ser ut som något typiskt VIktoria skulle göra. Det är platt och tråkigt och inte intressant någonstans. Eller det är intressant, ibland. Men jag vet inte hur jag ska sätta ihop det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag behöver hjälp med det här. Jag vet hur man gör koreografier. Men jag vet fan inte hur man gör ett jävla solo. 
 
Ursäkta alla svordomar. Jag försöker undvika sånt i normala fall. Men jag behöver utagera på något sätt. Man kanske kan göra ett solo tillsammans med någon? Jag som är superdålig på samarbete. Men jag vet inte vad jag ska göra med det här. Jag är bra på att komma på massa material. Men jag vet inte hur jag ska sätta ihop det eller utveckla det på ett förnuftigt sätt. Det kanske inte ska vara förnuftigt. Men det blir så lätt helt ologiskt. Det behöver ju finnas en anledning till varför jag sätter det ena steget framför det anra. Eller? Man behöver kanske inte ha en anledning i början. Man kanske kan hitta en. Men. Spelar det någon roll alls vad man gör i så fall?
 
I så fall finns det inga bra eller dåliga kroeografier. De är bara dåligt prestenterade kanske. Jag behöver en medkoreograf. Ett par andra ögon. Och jag får panik över att köket här är så tråkigt. Jag som brukade älska att laga mat. Jag orkar knappt bre en smörgås. Energin bara rinner ur mig i det här köket. Vill att maten bara ska vara färdig så jag kan få vältra mig i den. Äta, äta, äta. Det här är så okonstruktivt. Jag känner mig hungrig och mätt och jag får ont i huvudet och panik igen. Herregud. Det här livet alltså. Varför lever vi?
 
Och det här var ju en så bra dag... Jag kanske ska skriva en lista på allt bra som har hänt idag och fokusera en stund på det istället. Jag har trots allt gjort framsteg i dansen. Jag har tydligen en bra röst som är skön att lyssna på. Jag har improviserat fram material jag kan använda mig av i solot och jag har filmat det. Så egentligen är alting bara bra. Jag har gjort nog idag. Jag kan ta en paus och jag kan titta lite mer på materialet en annan dag och fortsätta arbeta. Jag lagade till och med mat idag. Mot alla odds. Bra jobbat. Blä. Livet. Allting är bara bra. Jag har bara ångest. Jag tänker för mycket just nu. Här och nu är vi. Jag sitter på min stol i mitt rum och jag lyssnar på musik och jag skriver i min blogg. Och allting är mörkt utomhus och jag balanserar på en lina högt ovanför helvetet. Strax bakom mig finns livet. Jag är lite utanför min kropp. Jag behöver backa in i mig själv igen och bara vara här. På min stol. Inte framför en jury som dömer mitt solo. Inte i framtiden.
 
Jag vill så gärna vara det bästa jag kan vara. Jag använda min fulla potenatial. Jag vill göra ett bättre solo än jag nånsin gjort förut. Är det fel att göra ett solo till musiken? Flera har sagt att de gör stegen först och lägger på musiken efteråt som en förlägning av dansen. Jag gör dansen som en förlägning av musiken. Men egentligen ÄR dansen musiken. Och det finns ingenting att förlänga. Ja du... Hur ska detta gå. Det är en egen historia för sig det här. Fler svordomar.
 
Nu tänker jag rita en teckning. Tralala. Solot kommer bli fantastiskt. Tar ett steg i taget.

In i mörkret

Tankar/känslor / Analyserar, Fokus, Glissade, Huvudvärk, Motivation, Mörker / Permalink / 0
Efter ca två terminer har jag äntligen förstått hur en glissade ska utföras! Så lycklig!
 
Och jag blev avbruten med ett telefonsamtal, middag och klädtvätt efter den meningen. Så nu är jag här igen flera timmar senare. Lyckan har lagt sig och jag känner mig mest trött. Men glad. Det här var en bra dag. Jag har hittat flera bra saker på dansklasserna. Jag förstår min kropp lite bättre och den förstår mig.
 
Tänker fortfarande på den där dagen, 17 maj. Norges nationaldag. Dagen då en person som en gång stod mig otroligt nära fyllde år. Dagen då jag inledde en ny vänskap som skulle visa sig bli starkare och starkare. Och snart ses vi igen! Och även dagen då Danielle sa att jag har en plats på utbildningen, men bara om jag kan bestämma mig för att det är det jag vill. Och hon hade så rätt. Det är det allt har handllat om för min del. Jag bestämde mig inte för att jag vill göra det här. Jag bestämde mig för att jag ska lyckas bestämma mig. Och jag det är vad jag kämpat med hela höstterminen och även nu. Jag tänjer på mina gränser. Jag vågar mer och mer vara här och nu och allt mindre i mina tvivel.
 
Allting handlar om fokus. Jag kan omöjligt göra ett bra jobb medan jag tvivlar över mig själv och mina val. Som Israel sa, tvivla inte medan du dansar. Det har du allt tid att göra efteråt. Men det går inte att dansa samtidigt som man analyserar huruvida det är bra eller inte. Det här är så bra för mig. Jag är redan bra på att analysera, jag behöver lära mig att låta bli att göra det. Det har jag vetat länge. Och nu inser jag mer och mer hur viktigt det är. Och desto mer värde jag lägger i det desto lättare blir det. Att leva. Att dansa. Allt.
 
Allt handlar om att göra saker tillräckligt värdefulla för att de ska prioriteras. Jag vet vad jag borde göra. Men jag kan inte göra det förrän jag fått tillräckligt med motivation. Jag skulle kunna klara allt här i världen, verkligen vad som helst. Det enda som krävs är motivation. Om det är tillräckligt värdefullt för mig så kommer jag att göra det. Oavsett vad. Jag behöver förstå. Varför gör jag det här? Vad händer om jag låter bli? Kan man göra något annat istället? Analyserar igen som vanligt. Men egentligen spelar det ingen roll hur mycket jag analyserar sönder något. Det som spelar störst roll i slutändan är bevis. Jag behöver få bevis för att det verkligen fungerar. Jag behöver testa och utvärdera om det fungerar för mig. Jag behöver blind vandra rakt in i mörkret. Och ju längre jag går desto mer finns det att finna. Desto mer värde. Läskigt. Man behöver satsa här i livet!
 
Jag har blivit väldigt ljuskänslig nu på tal om mörker. Mörker är så skönt. Jag har haft spänningshuvudvärk i två veckor i sträck. Och det blir mest bara värre. Jag borde sova nu. Och det är så skönt. Jag har inte gjort något viktigt alls ikväll förutom att tvätta kläder. Jag har bara slappat. För jag behöver inte göra något! Allt jag behöver göra kan jag göra imorgon. För imorgon har jag nästan all tid i världen! Vi har bara yoga och lite mysig musik och rytmik-klass och sen är dagen fri!
Till top