Koncentration

Tankar/känslor, Träning / Koncentration, Meditation, Minnen, Promenad, Tankar, Trosa / Permalink / 0
Jag tog en promenad för att bli av med lite allergiska besvär. Trosa ser ut precis som jag minns det. Var jag än tittar så minns jag saker. Men jag tänker inte på att det är ett problem. För just då var inte tankarna alltför destruktiva. Jag går längs med hamnen och sätter mig så långt bort från land jag kan komma. Bara vatten omkring mig och bryggan ligger bakom ryggen. Jag bestämmer mig för att försöka lyssna på alla ljuden. Vinden, havet, fåglarna, linorna mot masterna. Och jag inser att det är omöjligt.
 
Ju mer jag försöker lyssna desto mer tankar dyker det upp. Acceptera att tanken kommer och låt den gå. Lyssna på ljuden. Tankarna kommer så fort att jag knappt märker dem. Det är så naturligt att tänka. Jag tänker inte på att jag gör det. Jag vet inte om att det är ett problem för mig, för huvudet är så tjokt med minnen att jag knappt kan se utanför mig själv. Och nu när jag verkligen försöker rensa och se ut genom min egen kropp så går det inte. Det enda jag kan åstadkomma är denna insikt om att det är ett problem.
 
Var kommer allt ifrån? Barn är så bekymmerslösa. Jag föddes också som ett blankt blad. Vad har hänt? Jag har upplevt så mycket saker och nu är det helt tjockt. Det får inte plats mer. Jag kan inte behålla allt om jag ska kunna fortsätta leva. Jag har en lång tid kvar av mitt liv om inget oväntat händer och det finns mycket kvar att uppleva. Och jag kommer omöjligt att få plats med alla nya minnen om jag ska gå och försöka hålla allt i huvudet hela tiden. Det är förstås ingenting jag gör medvetet. Det går på rutin numera. Men dessvärre behöver jag stänga av den autopiloten och börja rensa. Det är mitt jobb.
 
Jag öppnar ögonen och tänker att det kanske blir lättare att fokusera om jag har något att se på. Jag njuter av utsikten men slås av alla minnen som dyker upp var jag än tittar. Det är helt otroligt, tänk att man inte kan vara ensam någonstans utan att de tränger sig på. Men å andra sidan så är det minnen som jag trodde att jag hade glömt. Har inte tänkt på dem på väldigt länge. Vanligtvis snurrar jag runt i samma gamla tankar, cirkulerar och cirkulerar och gräver min grop. Jag kan visserligen inte fokusera på mina sinnen än så länge. Men genom att försöka så kan jag åtminstone väcka nya tankebanor. Det är ett steg i rätt riktning!
 
Det får nog bli fler promenader för min del framöver.
 
 

Fasader

Tankar/känslor / Acceptera, Fasad, Sluta bry dig om vad andra tycker, Vara mig själv, Ångest / Permalink / 0
Den här staden är så liten. Känner mig nervös när jag går ut. Tänk om jag petar mig i näsan och någon råkar se det? Risken är mycket hög att jag kommer att möta denna människa igen och att det till och med är en kompis kompis. Känner mig rastlös och har gått fram och tillbaka hela dagen till olika ställen. Det var så länge sedan jag bodde hemma. Jag är en gäst, det känns väldigt underligt.
 
Har bla skrivit in mig på arbetsförmedlingen idag och är väldigt nervös. Har en bokad tid hos läkare på måndag då vi ska diskutera eventuell sjukskrivning eller arbetsstöd. Jag vet inte riktigt vilka jobb jag kan eller vill söka. Jag har alltid varit rädd för att folk inte ska tro på mig när jag säger att jag mår dåligt. Det har hänt många gånger också så det är på sätt och vis ingen konstig rädsla. Det brukar vara så med psykiska besvär. Det som inte syns, finns inte. Därför har jag under många år försökt överdriva mina besvär fysiskt. Jag har omedvetet ansträngt mig för att se extra hängig ut, när ångestframkallande tankar kommit så har jag ansträngt mig för att fokusera på dem och låta dem skölja över mig till jag framkallat en ren panikattack, och när folk försökte ge mig uppmuntrande ord så slog jag bort dem och övertalade mig själv om att ingenting är värt någonting.
 
Jag vet åtminstone om detta idag. Desto lättare är det dock inte att ändra på gamla tankemönster. Hur mycket jag än vill må bra idag så hindras jag av gamla tankar som lätt och ledigt leder mig in på destruktiva tankar. Jag kan ha dagar som är nästan perfekta, jag mår nästan helt bra. Och de dagarna förtränger jag helt att jag nånsin mått dåligt. Men kommer minsta jobbiga tanke så faller jag tillbaka direkt. Med andra ord så handlar det om en vardag i total ångest där mitt enda mål är att försöka övertala mig själv om att det är viktigare att försöka bryta mönstret än att behålla ångesten. Alternativt en vardag då jag mår bra och förnekar att jag har några problem och där jag förr eller senare kommer att falla tillbaka. Och när jag gör det så känns det ännu värre än gången innan. I stunden åtminstone. Ännu ett misslyckande.
 
Det är så jag har levt. Jag tror att det bästa egentligen skulle vara att försöka vara så ärlig som möjligt, bara vara mig själv. Acceptera lyckan när den kommer och acceptera ångesten när den kommer också. Men inte försöka hänga kvar i den. Detta är dock något jag inte lyckats göra på väldigt många år. Det är alltid en fasad. Men jag har mer insikt nu. Jag ska möta livet och försöka mitt bästa att må bra och samtidigt försöka minnas att jag kommer att falla tillbaka ibland, men att jag kan ta mig upp. Och det är helt okej. Jag behöver inte göra mig till. Jag kan må precis hur bra eller dåligt jag behöver.

Härnösand

Tankar/känslor / Framtiden, Härnösand, Tacksam / Permalink / 2
Det har varit en lång resa idag. Jag har hunnit känna mycket under tiden. Mitt hjärta är i Härnösand just nu men min kropp är i Trosa. Det har varit en så otroligt speciell tid för mig och det har gjort mig till en ny människa. Jag har blivit prövad, jag har fått onvärdera, utforska och stärka mina bra och dåliga egenskaper. Jag är så otroligt tacksam över det som varit och allt som jag fått vara med om i Härnösand. Det känns som att mitt hjärta slits i två delar. Hur gärna jag än skulle vilja stanna så behöver jag göra detta.
 
Och vad detta är, det vet jag inte än. Det får tiden utvisa. Just nu har jag landat i mammas soffa och på den ska jag sova på obestämd framtid. Imorgon ska jag ringa ett otal myndigheter och försöka ordna upp mitt liv. Jag har inga planer mer än att ta upp kontakten med vården, jag vill bli av med min ångest för gott så jag kan börja leva på riktigt.
 
Men frukta icke, det blir spännande det här. Det finns så många valmöjligheter i livet. Älskar det och hatar det. Jag har dock en del idéer om framtiden! Nu kvarstår bara att tiden utvisar vad som kommer hända.
Till top