Såhär kan jag leva

Träning / 80 kg i benpress, Gymma, Leva, Motstånd, Njutning / Permalink / 0
Nej men för att kommentera gårdagens inlägg. Jag hade lite panik där ett tag. Och som bekant så känns det alltid som att jag alltid hela tiden mått precis så som jag mår i given stund. Så igår kändes det som att hela världen var ett helvete. Idag å andra sidan mår jag som en fisk i vatten!
 
Kände lite motstånd när jag gick upp i morse. Funderade på att stanna hemma igen. Men jag kom fram till att jag bara kommer må dåligt av att vara hemma en hel dag till utan planer. Så jag gick med tunga steg iväg. Men dagen blev fantastisk! Det var lugnt på jobbet, nästan alla är lediga. Så det var väldigt lugnt och skönt och jag fick arbeta på mest för mig själv. Och det går alltid lättare att arbeta ensam, så jag var nöjd. Efter jobbet gick jag direkt hem och bytte om till träningskläder. Gymmade i två timmar. Tog god tid på mig i varje övning och det kändes som att jag fick ut det mesta av passet. Slog mitt rekord och pressade 80 kg med benen. Och då gjorde jag ändå 8 repetitioner! Fast jag tror att jag kunde gjort ännu mer. Men det är långt mycket mer än vad jag gjort tidigare så jag tar det lite lugnt och lämnar 90 kg till nästa underkropps-pass.
 
Kommit hem och lagat mat för en gångs skull. Njutit av maten och duschat länge i varmt vatten. Såhär som det varit hittills idag. Så kan jag tänka mig fortsätta att leva. Det är så här jag vill ha det. Nu är det några timmar kvar tills jag ska sova. Lite rädd för att ångesten kan hinna ikapp mig. Men jag tänker göra mitt bästa för att hålla den borta. Tänkte börja med lite serier och kanske avsluta med lite målande. Hoppas din dag varit fantastisk! Och om inte så hoppas jag på bättre lycka imorgon.

Mer tjat

Tankar/känslor / Få tiden att gå, Mat, Panik, Promenad, Tungt, Äta / Permalink / 0
Okej jag struntar i alla människor som nånsin kommenterat att "åh vad bra du skriver!". Jag skriver inte särskilt bra alla gånger och kanske särskilt inte när jag mår såhär dåligt. Just nu skiter jag i om jag skriver med bra svenska eller inte. Jag skiter i att jag använder ordet "skit" alldeles för ofta nu. Och jag skiter fullständigt i att jag redan har skrivit två inlägg idag. Och jag vet hur man använder ordet "typ". Och det är inte sådär som jag jag gjorde nu.
 
Och skit samma med alltihop. Jag skriver bara för att jag måste skriva. Jag kände inte att jag blev helt klar förut. Jag måste tillägga att jag tog en promenad tidigare ikväll. På en hel timme tillsammans med en boendestödjare. Och jag brukar älska att komma ut och få röra på mig. Hur jobbigt det än är att ta beslutet så brukar jag ändå kunna njuta när jag väl är igång. Och ikväll var en fin kväll, jag såg flera stjärnor bakom molnen. Och jag gick förbi flera fina hus som jag kunde beundra. Men jag kände mig enormt stressad. Varje steg kändes så tungt. Jag ville bara lägga mig ner och aldrig resa mig upp. Phew. Okej det var det jag ville skriva om promenaden. Nu hetsar jag vidare in till lägenheten.
 
Jag får panik snart över allt jag ätit. Och jag har typ (där kommer det där ordet nu igen, jag vet) världens snyggaste pojkvän. Och det känns inte som att jag förtjänar honom. Han är så himla cool och avslappnad och äter och tränar som värsta atleten. Och jag blir superinspirerad och vill bara också bli en bättre människa. Men det går fan inte. Jag försöker men jag får så mycket ångest. Och det enda sättet jag vet att stoppa ångesten om så bara för tillfället är genom att äta. Och jag äter och äter och äter. Och det tar aldrig slut. Och jag är inte ens hungrig. Men jag måste fortsätta. För jag vet inte vad som kommer hända om jag låter bli. Och jag har gått upp i vikt. Min mage är inte platt. Mina ben sticker inte ut nånstans.
 
Klockan är bara nio. Jag måste få tiden att gå så det kan bli imorgon. Så jag kan gå till den dumma verksamheten så att jag har något att göra. Så jag slipper sitta hemma och äta hela dagarna. Jag försöker bara få tiden att gå. Längtar bort. Trivs inte här. Vill inte vara en del av tiden. Det skulle vara så himla bra om jag bara kunde sluta existera.

Ett barn som fastnat i tiden

/ Barn, Ett barn som fastnat i tiden, Gråta, Lycka, Lyx, Tröst / Permalink / 0
Jag måste skriva. Mina nerver rinner ur mig men jag måste skriva. Borstar bort saltet från min tröja. Det flyger in under tangentbordets knappar. Ner på golvet bland damm och matrester. Jag blöder från min mun och jag försöker stoppa det med mina händer. Pressar dem längre och längre in. Tuggar på dem i hopp om att de ska bli mindre. Jag vill så gärna kunna flyga. Flyga högt och långt. Det räcker med att luta sig framåt. Tappa balansen. Flyga långt långt bort. Till oskuldens land, där änglarna bor. Men jag måste skriva. Så länge som det blöder, så skriver jag. Ristar in med tänderna mot min hud. Ordens betydelse. Hårdare, längre, dödligare. Kanske ska jag flyga en dag. Kanske bli en ängel. En annan dag. Idag skriver jag.
 
Nej jag vet inte. Jag vet att jag inte borde skriva såhär. Man får inte säga öppet vad man innerst inne tänker. Men jag måste. För jag jag står inte ut. Jag måste skriva.
 
Jag borde vara lycklig. Jag har fått all den hjälp jag kan tänkas behöva. Jag har personal jag kan ringa dygnet runt och om inte jag hör av mig så kommer de och ringer på dörren. Jag får pengar av försäkringskassan för att kunna äta och leva. Och räcker inte de så får jag pengar av socialen. Ger dom mig inga pengar så har jag en familj som tar hand om mig. Jag har en daglig verksamhet där jag kan arbetsträna i lugn och ro. De bryr sig inte om min prestation ett dugg, de bryr sig bara om att jag mår bra. Jag får all den hjälp jag vill ha. Jag går till en svindyr terapeut i Sthlm och hon är hur bra som helst. Men ändå känns det som att det inte räcker. Det är som att all perfektion omkring mig bara är ett fängelse. Och jag får inte plats. Jag känner mig kvävd. Jag vill trivas, det vill jag verkligen. Lägenheten är fin. Jag är fin. Men det finns något fult inuti mig. En ond kraft som drar mig neråt. Som säger till mig att jag är värdelös. Jag borde inte finnas. Jag får inte finnas.
 
Jag sitter här i all min lyx. Och jag vill gråta. Jag vill att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra. Men jag mår inte tillräckligt dåligt för att gråta. Inte ens det kan jag lyckas med. Jag vill att folk ska förstå hur det känns inuti mig. Vill att folk ska förstå att jag inte kan njuta ett dugg av nånting av det jag har. Jag vill att någon ser mig. Talar till mig. Och bekfräftar att jag är bra som jag är. Håller om mig.
 
Och nu kommer tårarna. Jag vill skrika, slåss, bråkas. Jag är ett barn som har fastnat i tiden. Ett barn som längtar efter moderns bröst.
Till top