In i väggen

/ Nu orkar jag inte mer, Väggen / Permalink / 1
Hej kära blogg. Nu måste jag bara skriva av mig lite igen. Den senaste veckan har känts som en rejäl bergochdalbana. Från att ha legat ner hela dagarna i flera veckor utan att ha så mycket lust att göra någonting alls. En bra dag kanske jag orkade laga mat eller skriva här i bloggen.
 
Till att jag skulle ha en lägenhet, jag skulle ha ett jobb, skulle gå på intervju, letade efter hus, undersökte hur mycket jag kunde få ut i bolån (noll kronor), ville umgås med min lillebror så mycket som möjligt, hoppade på den här kursen i socialt entreprenörskap, jag skulle starta ett företag eller åtminstone ett projekt. Jag bokade in massor med möten, hade telefonintervjuer, började prata med människor, samlade ihop en grupp likasinnade för att starta upp projektet med osv.
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag har sprungit mot mina mål med händerna för ögonen. Jag vill så mycket och jag vill det nu. Men jag är rädd, det är ett stort steg. Jag känner mig nervös, stressad, orolig. Kommer jag klara av det här? Jag vet någonstans djupt inom mig att jag är inte redo, jag spelar bara. Jag låtsas som att allt är bra. Jag måste det om jag vill nå mina mål. Jag har försökt att vara ärlig, jag vet att jag behöver vara det om jag vill må bra. Ärlig mot andra och ärlig mot mig själv med mina känslor. Jag lyckades lura mig själv den här gången. Jag började med att vara ärlig och berätta för arbetsgivaren, hyresvärden och gruppmedlemmarna osv om mina diagnoser och att jag är sjukskriven just nu. Men så var det med det. Jag brydde mig inte om exakt vad diagnoserna innebar. Om folk undrade så kunde jag säga att ja det innebär mest bara att jag oroar mig hela tiden för allting. Men det är bara på insidan, det är ingenting alvarligt. Det ingenting som kommer påverka mitt arbete rent fysiskt! Mer än att jag kommer göra arbetet mycket bättre än alla andra eftersom jag är så orolig över att göra fel. Så välj mig och utnyttja mina diagnoser. Jag kommer arbeta hårt!
 
Ja, jag var ärlig. Men jag var nog inte ärlig hela vägen fram inser jag nu.
 
När jag gick med i entreprenörskursen igårkväll så var det droppen. Sedan dess har jag haft en klump i magen, kraftig huvudvärk, jag har tappat lusten allt mer att göra saker. Jag vill träffa min lillebror för hans skull. Jag vill göra det här projektet för att hjälpa samhällets mindre lyckligt lottade människor. Jag vill ha ett jobb för att andra människor ska slippa betala för mig. Jag vill ha en egen lägenhet för att slippa tränga mig på andras boenden.
 
Men jag vill det inte för min egen del. Nu räcker det. Jag har inte vågat titta åt det hållet jag sprungit åt. Och nu känns det precis som att jag sprungit in i en vägg. Jag vet inte vad symptomen är för att ha "gått in i väggen". Men precis så känns det just nu. Jag är så otroligt utmattad, jag orkar inte mer. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte. Jag vill inte mer nu. Jag kan inte. Det gör ont överallt och jag vill bara vara ensam och ha tyst omkring mig och bara krypa ihop och andas i några veckor. Ensam. I tystnad. Helt ensam. Utan några krav eller skyldigheter. Jag vill, men jag orkar verkligen inte.Jag måste bara få ha lugn omrking mig. Jag gör vad jag kan för att inte fly härifrån. Jag vet hur viktigt det är att jag för en gångs skull fullföljer min terapi. Men jag vill egentligen ingenting annat än att fly, isolera mig någonstans. Stänga in mig i ett skjul i en skog där ingen vet var de kan finna mig. Men jag ska stanna. Imorgon ska jag träffa min läkare igen och vi ska diskutera om det eventuellt går att byta medicin eller ändra doseringen samt ändra upplägget på terapin. Just nu fungerar ingenting. Men de är snälla där borta, de lyssnar på mig. På riktigt.
 
Okej. Det var det. Det ar bara det jag behöver skriva. Nu känns det lite bättre. Nu tänker jag dricka örtte och kura ihop i min soffa och försöka stilla mina tankar och min kropp. God natt och dröm om bättre dagar.
Till top