In i väggen

/ Nu orkar jag inte mer, Väggen / Permalink / 1
Hej kära blogg. Nu måste jag bara skriva av mig lite igen. Den senaste veckan har känts som en rejäl bergochdalbana. Från att ha legat ner hela dagarna i flera veckor utan att ha så mycket lust att göra någonting alls. En bra dag kanske jag orkade laga mat eller skriva här i bloggen.
 
Till att jag skulle ha en lägenhet, jag skulle ha ett jobb, skulle gå på intervju, letade efter hus, undersökte hur mycket jag kunde få ut i bolån (noll kronor), ville umgås med min lillebror så mycket som möjligt, hoppade på den här kursen i socialt entreprenörskap, jag skulle starta ett företag eller åtminstone ett projekt. Jag bokade in massor med möten, hade telefonintervjuer, började prata med människor, samlade ihop en grupp likasinnade för att starta upp projektet med osv.
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag har sprungit mot mina mål med händerna för ögonen. Jag vill så mycket och jag vill det nu. Men jag är rädd, det är ett stort steg. Jag känner mig nervös, stressad, orolig. Kommer jag klara av det här? Jag vet någonstans djupt inom mig att jag är inte redo, jag spelar bara. Jag låtsas som att allt är bra. Jag måste det om jag vill nå mina mål. Jag har försökt att vara ärlig, jag vet att jag behöver vara det om jag vill må bra. Ärlig mot andra och ärlig mot mig själv med mina känslor. Jag lyckades lura mig själv den här gången. Jag började med att vara ärlig och berätta för arbetsgivaren, hyresvärden och gruppmedlemmarna osv om mina diagnoser och att jag är sjukskriven just nu. Men så var det med det. Jag brydde mig inte om exakt vad diagnoserna innebar. Om folk undrade så kunde jag säga att ja det innebär mest bara att jag oroar mig hela tiden för allting. Men det är bara på insidan, det är ingenting alvarligt. Det ingenting som kommer påverka mitt arbete rent fysiskt! Mer än att jag kommer göra arbetet mycket bättre än alla andra eftersom jag är så orolig över att göra fel. Så välj mig och utnyttja mina diagnoser. Jag kommer arbeta hårt!
 
Ja, jag var ärlig. Men jag var nog inte ärlig hela vägen fram inser jag nu.
 
När jag gick med i entreprenörskursen igårkväll så var det droppen. Sedan dess har jag haft en klump i magen, kraftig huvudvärk, jag har tappat lusten allt mer att göra saker. Jag vill träffa min lillebror för hans skull. Jag vill göra det här projektet för att hjälpa samhällets mindre lyckligt lottade människor. Jag vill ha ett jobb för att andra människor ska slippa betala för mig. Jag vill ha en egen lägenhet för att slippa tränga mig på andras boenden.
 
Men jag vill det inte för min egen del. Nu räcker det. Jag har inte vågat titta åt det hållet jag sprungit åt. Och nu känns det precis som att jag sprungit in i en vägg. Jag vet inte vad symptomen är för att ha "gått in i väggen". Men precis så känns det just nu. Jag är så otroligt utmattad, jag orkar inte mer. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte. Jag vill inte mer nu. Jag kan inte. Det gör ont överallt och jag vill bara vara ensam och ha tyst omkring mig och bara krypa ihop och andas i några veckor. Ensam. I tystnad. Helt ensam. Utan några krav eller skyldigheter. Jag vill, men jag orkar verkligen inte.Jag måste bara få ha lugn omrking mig. Jag gör vad jag kan för att inte fly härifrån. Jag vet hur viktigt det är att jag för en gångs skull fullföljer min terapi. Men jag vill egentligen ingenting annat än att fly, isolera mig någonstans. Stänga in mig i ett skjul i en skog där ingen vet var de kan finna mig. Men jag ska stanna. Imorgon ska jag träffa min läkare igen och vi ska diskutera om det eventuellt går att byta medicin eller ändra doseringen samt ändra upplägget på terapin. Just nu fungerar ingenting. Men de är snälla där borta, de lyssnar på mig. På riktigt.
 
Okej. Det var det. Det ar bara det jag behöver skriva. Nu känns det lite bättre. Nu tänker jag dricka örtte och kura ihop i min soffa och försöka stilla mina tankar och min kropp. God natt och dröm om bättre dagar.

Center för hemlösa, sjukskrivna, uppgivna och arbetslösa

/ Coursera, Du är inte ensam, Gränsöverskridande, Hjälp till självhjälp, Social Entrepreneurship / Permalink / 0
Det blev ingen intervju igår. Jag sprang så fort jag kunde mot målet att kunna arbeta igen, livrädd. Fick panik men blundade och fortsatte springa. Min psykologtid råkade ligga precis någon timme innan intervjun skulle hållas. I samråd med henne så avstod jag alltså från en möjlighet att kunna bli självförsörjande igen. Det känns hemskt och samtidigt är jag lättad. Jag är tydligen fortfarande för instabil. Aja, det är bara att gå vidare.
 
Igår hoppade jag in på en ny kurs på Coursera! För er som inte har upptäckt Coursera än så kan jag varmt rekommendera det. Det är en site som erbjuder massor (förmodligen flera tusen åtminstone) onlinekurser från olika unviersitet världen över. Och det är gratis! Om du vill ha ett diplom och bevis från universitet att du klarat av kursen dock så får du betala en liten summa. Men för den som är ute efter kunskap så är det ett riktigt guldkorn.
 
Jag har hoppat på kursen "Social Entrepreneurship" som började förra veckan egentligen så jag har lite att komma ikapp i. Kursen syftar till att motivera sina kursdeltagare och ge dem kunskaperna för att kunna starta upp projekt som ska gynna samhället på något vis. Det är tusentals kursdeltagare världen över och det fullkomligt regnar in idéer om hur vi ska förändra världen och hjälpa dem som är mest utsatta i samhället på kursens forum. Jag är så lycklig att ha funnit denna ventil, nu inser jag att jag inte alls är ensam i mina drömmar.
 
Kursen är 12 veckor och vid slutet är tanken att vi ska ha klumpat ihop oss med likasinnade och vara i full gång att driva våra egna projekt! Jag är spänd av förväntan! På mindre än ett dygn av intensivt skrivande fram och tillbaka så har jag hittat en liten internationell grupp med människor som vill precis samma sak som jag. Hjälpa människor att hjälpa sig själva. Och vi kommer förmodligen ha vårt första skypemöte imorgon (vi har inte enats om tiden än eftersom alla är i så oika tidszoner). Så himla spännande!
 
Förstår ni hur coolt det här är? Jag visste inte att det kunde vara så enkelt. Förra veckan satt jag ensam i vardagsrummet och spånade på mina idéer om ett center för dem som fallit mellan stolarna i samhället och inte kan försörja sig själva. Ett plats dit de som har gett upp kan komma och få hopp igen. Alla människor föds med ett driv, en vilja att förstå, utvecklas, lära sig och skapa. En glöd som systemet i samhället ibland släcker. Och det är mitt kall att väcka den igen. Genom att dessa människor får utgå från sina allra högsta önskningar och blir stöttade i målsättning hoppas jag att de ska kunna nå sina mål och bli självgående efter en tid. Jag vill ge dem av min energi och om jag lyckas med det så kommer de att kunna ge tillbaka. Jag tror på det här och det vet jag nu att många andra människor också gör!

Bergochdalbana

/ Arbete, Bergochdalbana, Bostad, Frustration, Ny energi, Panik, Starta eget, Vilja / Permalink / 0
Upp och ner och upp och ner. Och upp igen. Och så ner. Så känns det. Jag erkände mig själv besegrad och planerade att bara härda ut livet nu medan jag genomgår den här terapin som förhoppningsvis gör mig mer stabil. Bara tanken på att söka jobb gjorde mig lamslagen av panik. Och så kände jag även sist jag pratade med min psykolog. Därför är jag fortsatt sjukskriven. Orkar inte ens skicka in sjukintygen till arbetsförmedlingen. Allt är kort sagt bara frustration, ångest och nedstämdhet. Kort och gott.
 
En dag är jag ensam "hemma". Något jag varit väldigt nervös över eftersom jag egentligen inte tycker om det. Jag får dock mersmak för det och plötsligt vill jag inte sova på en soffa hemma hos morfar längre. Jag vill ha mitt eget ställe. Letar febrilt efter någonstans att bo. Inser att bostadsmarknaden är lika hopplös som vanligt. Jag behöver pengar. Jag ska på liv och död ha en egen lägenhet så jag får vara ifred igen. Söker varenda jobb jag kan hitta, plötsligt ser arbetsmarknaden otroligt hoppfull ut. Det som tidigare såg ut som stup med ett brinnande helvete nedanför känns nu som en värld full av möjligheter. Det är säkert inte alls svårt att arbeta med det där, jag är så gott som bra på allting. Nu kör vi!
 
Lägenheterna jag tittar på blir allt dyrare och finare och mer centrala och jag nöjer mig inte med ett förstahandskontrakt. Jag vill äga min bostad, spelar ingen roll hur det går till. Jag ska ta mig dit. Jag behöver ett eget företag. Jag har alltid velat ha ett eget företag. Det är precis min grej och jag ska göra det. Suttit och filat på min affärsidé hela dagen och nu är jag helt slutkörd i huvudet. Känns som att en elefant trampat på det ungefär.
 
Var tog alla rädslorna vägen!? Är jag frisk nu? Jag vill så himla mycket och jag är grym på att planera. Men det här med att ta nästa steg och genomföra mina idéer. Jag har kämpat hårt hela dagen. Men när jag till slut kommit fram till de delar som handlar om social kontakt så stannar jag. Ring och boka en visning, ring och boka ett möte för bolån, ring och hör dig för med eventuella kunder som kan vara intresserade av att köpa mina tjänster. Jag gör det imorgon. Eller jag gör det nästa vecka. Men jag kanske kan hitta en kompis som vill vara med i mitt företag som kan hålla i den sociala kontakten. Eller så kanske jag bara skulle ta och hoppa på något annat företag som gör ungefär det jag vill göra. Så kan jag öva lite där först.
 
Vad gör mig så himla speciell egentligen. Det finns ju redan massa andra företag. Massa andra människor som hellre vill ha de där jobben. Jag vill inte tillräckligt mycket. Det finns inte en chans att jag kommer få något jobb. Blä. Men jag vill. Räcker inte det?
 
Okej, då börjar vi om från början. Vi tar det lugnt och lyssnar på kroppen. Vi härdar ut frustrationen, vi rusar inte fram, utan vi går lugnt och känner efter under tiden. Nu halkar vi inte in på gamla destruktiva spår utan vi försöker försiktigt skapa nya vägar. Tack kära psykolog för att du finns. Hjälp mig, jag vet inte vad jag håller på med.
Till top