Söndagsträning och ryggvärk

Träning / Hjälp, Löpning, Löpteknik, Rygg, Träning, Värk / Permalink / 0
Jag läste ett litet inlägg imorse om hur bra motion är för hälsan och framförallt stod det om relationen mellan motion och depression. Blev superinspirerad och drog på mig löparskorna och skuttade iväg. Tappade bort mig i skogen och kom ut på andra sidan och visste inte alls var jag var. Google maps ville plötsligt inte heller samarbeta men som tur var går de att prata med människor i verkliga livet med. Frågade en snäll kvinna om vägen och hon blev jätteglad över att kunna hjälpa till. Skuttade tillbaka igen och sprang med hyfsat bra teknik hela vägen skulle jag vilja tro. Landade alltid med vikten på främre delen av foten för att undvika att bromsa mig själv, armar och ben parallella, magstödet aktiverat, försökte ständigt justera mitt bäcken så som Danielle vill att jag ska ha det osv.
 
Kom hem och ritade upp löpturen på en karta i efterhand, ca 5 km blev det. Jag är ganska nöjd! Såhär på en söndag när jag tränat varje dag hela veckan i skolan. Men jämfört med vardagarna kändes det som att jag hade ledigt hela dagen igår från träningen. Två timmar på morgonen gills ju knappt! Och dessutom har jag hela resten av dagen på mig nu att vila upp mig inför kommande vecka. Pepp!
 
Dock har jag börjat känna att det gör allt mer ont i min rygg igen. Funderar över att gå och kolla upp vad det är för något. Det gör ont från nånstans i mitten på ryggen och det går ner i ländryggen och sedan ut mot hamstrings ungefär. Svårt att förklara, det känns som att det gör ont ganska långt in, det är inget ytligt. För det mesta är det bara en molande värk, men ibland kan det svida till om jag gör någon snabb konstig rörelse när musklerna är antingen ouppvärmda eller alltför trötta för att vara beredda.
 
Det har försvunnit ibland i perioder om några månader. Det känns som mest på morgonen innan jag kommit igång och som sagt ibland men mer sällan även när jag är väldigt trött i kroppen. Inte sällan vrider jag mig av och an på nätterna också av att det gör ont. Jag vaknar oftast inte av det utan ligger i någon sorts halvsömn och drömmer att jag dansar eller springer eller något annat. Hjärnan försöker hitta på någon bra anledning till varför jag rör på mig så att jag ska låta bli att vakna, ungefär så känns det.
 
Första gången jag började känna den här smärtan var när jag var kring 15 eller 16 år och började dansa mer seriöst. Sen har det faktiskt blivit allt mer varteftersom jag dansat mer. Underligt. Funderar över om det kan ha något att göra med mina understräckta ben eller om det snarare handlar om att min rygg är känslig för att sängen är för hård eller för mjuk? Det är svårt att säga.
 
Är det någon som känner igen det jag beskriver eller som har en aning om var jag kan vända mig för att kanske få svar på vad det är? Vidare så kan jag ju nämna att jag tror det handlar om att musklerna drar ihop sig på något sätt, för när jag rullar ner överkroppen och hänger med böjd rygg framåt så drar det och gör ont i ryggen och ner till hamstrings på samma sätt som jag beskrev ovan.
 
 

Att bota ångest

/ Random, bilder, min dag, Ångest / Permalink / 2
Hej igen! Det känns som det var en evighet sen det var imorse. Gick jag verkligen upp kvart över sex imorse för att gå till andra sidan stan och träna två timmar styrka och teknik!? Är jag galen eller? Nej, jag är bara glad och nöjd med mitt liv.
 
Mådde superbra på vägen hem imorse. Lagade en pastasallad och njöt av den. Sen kom ångesten ifatt mig igen. Haft ont i magen och ont i huvudet. Känt mig halvt om halvt lamslagen av rädsla inför att behöva vara mig själv inför andra. Inför att leva livet och kanske inte klara av det, rädd för att jag inte kommer bli något speciellt, rädd för att behöva ha ett tråkigt jobb resten av livet eller kanske inte jobb alls. Var skulle jag då bo? Jag kanske förlorar alla mina vänner och ingen kommer vilja prata med mig för att jag är så negativ och jag kommer bara dra ner andra i min egen skit. (Och jag som tänkte jättemycket på det där med att släppa rädslor imorse, ironiskt!)
 
Efter någon timme fick det vara nog, jag klarar av det här själv nu. Jag vet hur jag ska hantera min ångest. Jag klädde mig fint och gick ut och uptäckte lite nya vägar runt i Härnösand. Det hjälpte dock inte så bra som jag hade hoppats på, så det blev till att börja rabbla affirmationer högt för mig själv. "Mer känsla!" fick jag säga till mig själv. Få dig själv att tro på det! Jag är stark. Jag är vacker. Jag är viktig. Jag är speciell. Jag är älskad. Och så vidare. Det hjälpte bättre.
 
Gick förbi Intersport på vägen hem och inhandlade ett par nya träningsbyxor som är lite varmare och mysigare fast ändå tighta. Eftersom vi enbart får ha på oss kroppsnära kläder på alla klasser här, om lärarna inte kan se våra kroppar så är det ingen mening med att de försöker rätta till oss. Köpte en långärmad tröja också som skulle vara bra för utmhusträning. Kan ju vara bra att ha ibland! Men jag kommer nog ha den inomhus också bara för att tyget är så skönt.
 
Jag har inte lagt upp några bilder här på länge och än mindre relevanta bilder. Ingen bild alls på mig själv på nästan ett år säkert! Eller nästan kanske. Sen i våras åtminstone. Bortsett från en gammal bild nu för en månad sen. Men det gills inte. Jag har tagit lite halvdåliga bilder med min mobil som jag kan visa er. Samt så hade jag tråkigt på kvällen eftersom alla är bortresta denna helg så jag övade mina make up-skills och tog några bilder med kameran. Det var mörkt och dåligt ljus men det går att se att det är jag ändå eftersom jag är så duktig på redigering!
 
Here we go:
 
 
 

Våga drömma

/ Balett, Danielle Dietz, Drömma, Utveckling, Våga / Permalink / 1
Så mycket tankar och känslor, vet knappt var jag ska börja. Kan inte önska mig en bättre lördagsmorgon egentligen. Balett, kaffe och en promenad i solen. Njöt särskilt av den senare delen. Balett denna morgon var inte kul, det var hårt. En hård mental kamp mot mig själv. Men jag kände att jag förstod mycket, mitt huvud snappade upp mycket detaljer. Jag använde nog huvudet mer än kroppen idag. Jag lyckades knappt omsätta en enda av mina tankar i praktiken.
 
Dock tror jag att det är en bra grej också. I början av terminen här gick jag snabbt framåt och blev bättre för varje dag varteftersom jag byggde upp mina styrka och smidighet igen. Nu känns det som att jag har kommit till en punkt där det bara ser sämre ut för varje dag. Jag tror (hoppas) att det inte beror på att det faktiskt är sämre, utan att jag börjar förstå att det jag alltid gjort inte är rätt. Jag vet vad jag bör sträva efter nu och jag kan se på min kropp när jag arbetar vad som är rätt och vad jag borde göra annorlunda. Vilket gör att det ser sämre ut i mina ögon. Men det är första steget till att bli bättre.
 
Nu när jag är medveten om vad jag gör och vad jag borde göra kan jag på riktigt börja sträva efter att faktiskt göra det också. Ack så krävande, fick påminna själv gång på gång under lektionen att börja andas och släppa alla spänningar i kroppen.
 
Danielle gav oss en inte helt lätt uppgift mot slutet av klassen. Men det hon sa var så vackert och inspirerande så jag ska försöka återge det så gott jag kan. Bebisar är helt öppna, orädda och nyfikna på allt. De tvekar aldrig utan vill upptäcka och utforska allting. Förmodligen för att de aldrig upplevt riktig smärta, de vet ännu inte om alla faror som kan komma. Så hon bad oss att släppa alla våra rädslor, glöm allt och alla som nånsin skadat oss och börja utforska och upptäcka igen. Gå inte bara så långt som du vet att du kan gå, var inte realistisk. Våga dröm stort, satsa allt.
 
Något att ta med sig, var i livet man än är och vad man än gör.
Till top