Laxburgare (och lite fortsättning på förra inlägget)

/ God mat, Lax, Laxburgare, Recept, Respekt, Snabb mat / Permalink / 0
Hej igen!
Tror det jag ville få fram senast jag skrev (förresten) var att det som krävs när man möter en ny människa är respekt och öppenhet från båda sidor. Jag tror jag gjorde min del, han kunde ha gjort sin del bättre. Jag gick över mina gränser gång på gång för att möta honom medan han trampade över ytterligare fler av mina gränser utan att tänja på sina egna vad det verkade som. Jag ska inte säga för mycket, jag vet inte hur han tänkte. Men efter en sådan kväll där allt gick väldigt snabbt är jag glad att jag tog beslutet av att tacka för kvällen och gå trots att han blev rätt så besviken.
 
Idag vill jag bara berätta om maten jag gjorde till lunch. För att nån annan kanske blir inspirerad och vill göra samma sak. Jag är verkligen sjukt lycklig att jag tar mig tid och råd att göra god mat till mig själv! Nästan all mat jag gör är det stort fokus på att det ska vara gott och nyttigt. Så har det varit sedan jag flyttade till Kristinehamn för två år sedan (bor inte där nu dock inga misstolkningar). Flyttade hemifrån och kände att nu får jag fylla min kyl och mitt skafferi enbart med det som jag vill ha och som jag tycker om. Jag får göra allt själv, kände mig jättepeppad. Nu kan jag äta god mat varje dag, när jag får bestämma helt själv!
 
Har läst på under åren om GI, ekologisk mat, råvaror och så vidare. Jag har inte följt någon diet mer än att jag gärna vill att det ska gå fort, det ska vara gott och det ska vara så långt som möjligt från grunden gjort av mig. Sedan har jag börjat köpa allt mer ekologiska varor också. Mer vegetariskt och mindre kött har det börjat bli också.
 
Och det blir bättre och bättre för varje månad, jag är stolt och glad och njuter varje gång jag äter. Mat är gott, vi borde alla äta mer god mat. Det finns så mycket god mat här i världen! Livet är för kort för att äta tråkig mat. Och ni som säger att det tar så lång tid, som jag skrev tidigare så fokuserar jag ganska mycket på att det ska gå fort. Och då är jag ärlig när jag säger att det oftast inte tar längre än 20 minuter.
 
Dock uppmanar jag alla till att ta längre tid på er någon gång ibland, för ju längre tid det tar desto bättre blir det ofta.
 
Hur som haver, nu till min lunch jag gjorde idag!
 
Laxburgare
 
Hade en del lax i frysen, köpte en hel färsk lax det är godare än att köpa frusen lax. Det var Mikael som tipsade mig som blev tipsad av sin kompis. Köp färsk lax och den är så mycket godare även om man fryser ner den och sedan tinar upp den igen jämfört med att köpa fryst lax. Och då menar jag verkligen MYCKET godare.
 Jag kommer aldrig köpa fryst lax igen.
 
Tog den här laxen och tänkte köra den i en matberedare men hade ingen sådan så jag finhackade den istället. Fungerade faktiskt lika bra. Blandade den med ägg, havregryn, flingsalt med smak av lime, peppar, finhackad vitlök samt umami-krydda (en av de minst kända grundsmakerna, ska framhäva den naturliga smaken hos råvaror ungefär).
 
Blandade ihop allt och klickade ut det i stekpannan (det liknade mer en smet än en deg om jag ska jämföra med baktermer). Men det var enkelt att steka dem, de höll ihop bra, det gick fort och de blev supergoda! Framförallt så blev de väldigt saftiga, smälte i munnen på riktigt!
 
Till det stekte jag lite hamburgerbröd i oljan som blev över, hade lite salladsblad, tomat och creme fresh blandad med citron, honung och örtsalt.
 
Ingredienser:
 
Lax
Salt och peppar
Kryddor du gillar (jag använde vitlök och umami)
Ägg
Havregryn
Sallad
Tomat
Hamburgerbröd
Creme fresh
Citron
Honung
Örtsalt
Olja till stekning
 
 
 
Här fanns laxburgaren, nu vilar den i min mage!
 
 
Jag var alldeles för upptagen av att njuta av maten för att ta en bild av den. Så jag tog lite bilder efteråt istället bara för att ha något att fylla ut med. Där ligger resten av mina laxburgare och väntar på mig! Det kommer räcka för några dagar fram över.

Ömsesidig respekt

Tankar/känslor / Happypancake / Permalink / 0
Jag har länge varit medlem på en datingsida på nätet (självklart inte medan jag varit i ett förhållande men före och efter). Och det har faktiskt varit rätt kul, jag har gått in med inställningen att det är kul att träffa nya människor och jag har fått flera olika sorters nya relationer under åren. En del av dem har jag fortfarande kvar i form av vänner. Jag är rätt så bra (om jag får säga det själv) på att snabbt avgöra om jag kan lita på en person eller inte.
 
Dock så försöker jag vara lite öppen och inte dömma människor innan jag möter dem. Utan se alla som jämlika, alla har något att ge. Dock så träffade jag en kille ikväll som jag känner att jag behöver berätta om.
 
Jag har alltså gått in med inställningen att man skriver till varandra ett tag, är det kul så kan man ses några gånger på nån offentligt plats. Lära känna varandra. Sedan kan man slappna av, vara mer sig själv och utveckla relationen till något djupare. Och jag menar då inte att det nödvändigtvis behöver bli något sexuellt över det hela. Utan jag utgår från att se alla som vänner, tills jag möter någon som känns speciell.
 
Men jag kände för att ge den här killen en chans i alla fall. Vi hade inte skrivit så mycket till varandra och jag tyckte han verkade lite smått skum. Men han kanske bara var dålig på att umgås över nätet? Han bad om mitt nummer hur som helst och sa att vi kunde ju ses och träna tillsammans nån dag. För det var tydligen ett gemensamt intresse.
 
Jag tvekade lite, men som sagt. Tänkte att jag kan ge honom en chans. Han ringde mig direkt och jag blev lite förvånad men svarade och vi pratade en stund om väder och vind. Det flöt på rätt bra, det var ett avslappnad samtal vilket var trevligt. Däremot lät som att han andades lite väl mycket i telefonen. Men jag tänkte att det behöver ju inte betyda något egentligen. Ha ett öppet sinne, döm inte andra innan du vet deras bakgrund.
 
Han ställde lite konstiga frågor dock om hur lång jag var, var jag bodde nånstans osv. Men jag sa nej till att berätta var jag bodde nånstans i början. Mot slutet av samtalet så frågade han om jag kanske ville ses på nån bar ikväll och dricka något. Jag var lite skeptisk men tänkte att ja vad tusan. Han frågade igen var jag bodde och jag kände att jag har ju pratat med honom en stund, han verkar okej ändå. Större delen av samtalet flöt ju på och vi pratade om trevliga saker. Så jag berättade ungefärligt vilket område jag bodde i i alla fall. Han hade berättat en del om sig själv också och var han bodde. Han erbjöd sig att hämta upp mig med bil, men jag sa nej till det med. Och så föreslog han att vi skulle mötas vid Gullmarsplan istället och gå ut. Jag frågade om man kunde gå till baren han hade tänkt sig därifrån och han sa ja.
 
När vi möttes upp så steg han in i bilden igen, jag blev lite förvirrad. Skulle vi inte gå? Jag frågade ju specifikt om det. Han hade tydligen inte fattat det, sa att här finns ju inga barer. Sen sa han att han inte visste om vi skulle komma in nånstans med de byxorna jag hade på mig. Att de såg för mcket ut som mjukisbyxor. Jag blev lite stött, det här är jättefina byxor! De är dessutom inte mjukisbyxor. De är baggy, men de är inte mjukismyxor. Det är inte ens mjukt tyg.
 
Han såg rätt harmlös ut och i övrigt okej. Så jag mjuknade lite och gick in i bilen. Sedan körde vi runt säkert en timme i innerstan. Pratade om allt möjligt. Han berättade att han gillade att resa och gjorde det ofta, samt att han gillade motorer och köpte ny bil ungefär varannan till var tredje månad, samt ny motorcykel varje säsong. Han frågade mig lite om vad gillade och sådär. Det var rätt trevligt. I början. Jag frågade flera gånger, vart är vi på väg? Han svarade bara att det är ju trevligt att köra runt oh titta på människor, vi kan ju bestämma senare vart vi ska. Jag försökte göra klart att jag kommer gå upp rätt tidigt imorgon och träna, jag har ett bokat pass. Han sa att jag kunde ju sova över hos honom. Men kläder då? Jaja, jag kan skjutsa hem dig imorgon bitti så kan du hämta nya kläder. Jag svarade rätt bestämt att jag vill sova hemma ändå. Vi har nyss träffats.
 
Efter att vi kört runt rätt länge så sa jag att vi måste nog välja en bar snart innan jag måste åka hem igen för att sova. Då körde han till Hötorget och parkerade. Han la armen om mig när vi gick ut och så förde han mig mot en lite skum gata som inte kändes relevant om man ska till en bar. Jag påpekade det och han svarade att vi kunde ju ta ett glas hemma hos honom istället.
 
Varpå jag svarade att jag kommer inte följa med honom hem första gången vi ses. Han började prata om mina byxor igen, sa att han kände folk som gått klädda som jag som inte kommit in på krogen. Han ville bara "skona" mig från att bli nekad att komma in. Jag svarade att ingen nånsin tidigare haft problem med min klädstil. Och han sa något i stil med att ja man kanske kan lyckas komma in på nån bar i förorten om man har tur i såna byxor. Men vi kommer inte att komma in här i stan.
 
Jag fortsätta säga dock att jag kommer inte följa med dig hem, så då får vi hitta på något annat. Han sa att ja, men du följde ju med mig i bilen. Och det var ju okej, det har inte hänt något. Han frågade om jag inte litade på honom. Och jag sa att nej jag gör inte det. Jag litar inte på dig. Varpå han ändrade riktning och sa att det handlar inte om tillit och frågade om jag hade något emot honom istället. Han tog att jamen du är ju miljöaktivist (jag hade svarat vid flera tidigare tillfällen när han tog upp det att jag inte är aktivist men att visst miljön är vitktig) och jag gillar ju att köra bil. Jag förstår om du har något emot mig. Det hade jag egentligen inte, men jag berättade att jag tyckte det kändes bättre att ses på en offentlig plats först och lära känna varanra innan jag hälsar på hemma hos honom. Men han sa bara att ja om du inte vill träffa mig så kan du ju gå. Vilket han sa flera gånger då vad jag än hade för argument.
 
Så jag gick.
 
Så att... Jag gjorde vad jag kunde, men jag lämnade båten innan den sjönk. Det var lite läskigt måste jag erkänna. Men jag försökte faktiskt vara öppen, han respekterade inte mina gränser. Så han hade nog rätt i att uppmana mig att gå i slutändan. Men jag hade gärna träffats för att göra just det vi sa att vi skulle göra i början. Och då hade jag ändå redan där tänjt på mina gränser. Jag har ingen riktig slutpoäng, men kände för att skriva ner vad som hänt bara. Det är inte varje kväll jag är med om sånt här!
 
 

Drogmissbrukare blir inte rättvist behandlade

Tankar/känslor / Alkohol, Droger, Kunskapskanalen, Metodon, Missbruk, Otillräckliga resurser, Ögonöppnare / Permalink / 0
SItter och tittar på ett program om droger på kunskapskanalen. Fastnade för det för att de tog upp Amy WInehouse, jag läste ju boken om hennes liv som hennes far Mitch Winehouse skrev kort efter hennes död. Den var gripande och gav mig en ögonöppnare för drogproblemen som finns idag.
 
Jag hade inte en aning om hur svårt det är för missbrukare att bli fria. Det kostar pengar, enorm beslutsamhet, många människor omkring som stöttar en och det är inte ens säkert att du lyckas hålla dig ren när du väl blivit det.
 
I programmet jag tittar på nu besöker programmledaren (som är en föredetta missbrukare) olika platser och människor som har med ämnet att göra. En av de människorna som han träffar är en hjärnforskare. Och han säger att många här i världen dricker alkohol till exempel utan att bli missbrukare för det. Men de som blir missbrukare har alla hjärnor som fungerar annorlunda än dem som inte blir missbrukare. Han säger att alla underlag finns för att bevisa att missbruk är en sjukdom. För vissa människor är det mycket lättare att hamna i missbruk och mycket svårare att ta sig ur.
 
Han besöker även det gamla behanlingshemmet där han själv blev hjälpt. Där tvingar de missbrukarna att låta bli droger i ett visst antal veckor tills de är helt fria. Vilket missbrukarna där tycker är förjävligt i början men de tackar hemmet för sina liv efteråt. Det finns dock andra metoder som är väldigt vanliga. Och det är att sätta in substitutdroger. Subutex och metodon till exempel. Metodon pratar de mycket om i det här programmet.
 
Bland annat intervjuar programledaren en av de ledande personer som förespråkar metodon. Det är en kvinna som jag antar är läkare eller något i den stilen. Hon skriver ut metodon på recepet hur som helst och förklarar att det ska hjälpa missbrukarna. Att det ska hindra missbrukare från att begå brott för att få tag i olagliga droger och hålla missbrukarna på en "stabil" nivå medan de "reder ut sina problem".
 
När han sen frågar ett gäng olika missbrukare som fått metodon på recept så säger de alla att det har bara omvandlats till ytterligare ett missbruk. Skilnaden är bara att detta är lagligt, det är dock dyrare och vissa säger farligare. Jag vet inte på vilka grunder de säger att det är farligare dock.
 
Hur som helst verkar det inte som att det har hjälpt någon av dem han pratar med. Enligt statistik som de visar så har 90% av dem som får metodon på recept bara ytterlgiare ett missbruk de måste ta tag i. När han frågar missbrukarna själva om de vill bli rena och vad som står i vägen för dem, så säger de att de innerst inne vill bli rena och att det enda som står ivägen för dem är de själva.
 
Jag tycker det är väldigt fint att trots att de har svårt att erkänna att de vill sluta (många missbrukare är öppna med att de vill fortsätta) ändå säger att de innerst inne vet hur dåligt det är och önskar att de kunde sluta. 
 
Jag har inte gjort någon research och jag vet inte vem den här programledaren är. Jag vet inte hur partisk han är. Men han pratar med olika människor, experter, forskare, nuvarande och föredetta missbrukare samt deras närstående. Och allt tyder på att de resurser som finns idag inte räcker till för dagens missbrukare. Det är stor brist på kunskap och utbredning av kunskapen som finns. Det finns inte tillräckligt många bra behandlingshem och än färre bra sådana. Och sen att vi som inte är missbrukare knappt vet något om det. Innan det här programmet och innan boken jag läste om Amy så visste jag ingenting. För mig var missbruk något dumt som folk hamnade i om de var oförsiktiga. Visst har jag hört att det är lätt att hamna i. Men jag har aldrig haft några problem. Jag har druckit en del förut, jag har till och med testat lättare droger vid enstaka tillfällen. Men jag har aldrig tyckt att det varit svårt att kontrollera. Det var inte svårt att testa en gång och sedan låta bli.
 
Det går inte att förstå hur svårt det är för vissa människor. Det går bara inte. Jag förstår förmodligen fortfarande inte. Men det gör mig upprörd att jag och förmodligen många andra ser på missbrukare som svaga och att de hamnar i missbruk från början för att de kanske vill ha lite kul. Sällan hamnar man i ett missbruk för att man vill ha kul med droger. Man hamnar i missbruk för att föräldrarna är missbrukare, för att vännerna är missbrukare, för att din partner är missbrukare, för att du är deprimerad, för att du känner att något saknas inombords. Ingen annan finns där, men drogerna finns där. Du vet inget annat sätt att orka leva.
 
Jag vet som sagt inte mycket alls om detta ämne. Men jag känner mig bara frustrerad över hur lite jag har vetat så länge. Och hur oviktig jag tyckt att frågan om missbruk varit större delen av mitt liv. TIlls nu, när jag åtminstone vet lite grann!
Till top